På en och en halv timme...

.. är jag i Köpenhamn med Öresundståget.
Så jag är förstås en trägen resenär dit. Visserligen växte jag upp i Malmö och under rätt många år tog flygbåten bara 20 minuter över sundet så jag är ju rätt bortskämd med att det ska vara nära till nabolandet.

Kör man bil till Helsingborg tar det ca 50 minuter dit, 20 minuter på färjan och ytterligare 10 minuter därefter är man i Humlebæk där Louisiana ligger.

Den senare turen gjorde maken och jag en solig dag för några veckor sedan. Utställningen Pop Art Design var på sista dagarna och jag ville inte missa den, samtidigt hade Yoko Onos retrospektiv
Half- a-Wind Show just  haft vernissage.

Vi började med Pop Art Design där jag tyvärr stoppades av en vakt när jag hade missat att man inte fick fotografera. Ganska löjligt förbud eftersom allt utställt egentligen är klassiker vid det här laget och avbildat i tusentals upplagor redan. Men jag fick ju avstå därefter. Jag hann i alla fall med de här:

 Sen avnjöt vi ställets utmärkta lunchbuffé och vilade fötterna i solskenet och läste på om Yoko Ono.

Vyn över Sundet en sån här dag är oemotståndlig med Calders mobil i förgrunden.

Yoko Onos Wish Trees finns nu på ett flertal ställen i världen. Oftast har hon låtit plantera träd typiska för platsen, t ex står det äppelträd på Wanås sedan hon var där för ett par år sedan. Här planterades inget nytt utan ett av träden i parken har blivit ett Önsketräd. Önskningarna skördas sedan och skickas till Island och läggs i Imagine Peace Tower. När utrymmet är fullt är konstverket fullbordat.

Utställningen hade vernissage dagen före vårt besök så det var inte så många lappar ännu i trädet.

Man fick så klart inte fotografera på den här utställningen heller (lika löjligt förbud)  men en smygbild tog jag i alla fall av ett av de vita schackbrädena där betraktaren inbjuds att delta i konstverket - som så ofta med Yoko Onos verk. 

På vägen hem försåg vi oss med ost i en magnifik butik i Helsingør. Såna man kan leda i koppel för de går själv. Mmmm, gott på mackan...

I färjekön hade vi utsikt över de här herrarna en liten stund. De roade sig glatt, bl a drack de halal-kaffe, påstod de.

För några dagar sedan gjorde jag resan med tåget söderut och över bron. Nu hade jag sällskap av övriga styrelsen för vår lokala konstförening.
Vi steg av tåget vid Nørrebro (eller är det -port, jag kan aldrig hålla isär det där) och gick ett kort stycke till Statens Museum for Kunst.

Vi såg utställningen Blomster og Verdenssyn. Jag formligen fastnade vid Gottorfer Codex, ett praktverk med guacher på kalvskinnspergament från 1649 som dokumenterar Gottorps slottsparks växter vid den tiden. Böckerna är restaurerade men ett antal sidor är uttagna och monterade så att de för första gången på snart 400 år kan ses av en hel allmänhet.

Med en Öresund runt-biljett kunde vi nu återgå till stationen, ta tåget vidare till Humlebæk och promenera till Lousiana. Det regnade så vi var glada att vi hade inomhusaktiviteter så det räckte men det var litet synd att inte kunna njuta av parken också.

Jag tog en hastig titt igen på Yoko Ono. Denna gång såg jag att folk fotograferade hej vilt utan att vakterna reagerade så jag passade på att ta en bild på några av vattenburkarna. Vi består ju av en massa vatten allihop, menar Y O. Och det är ju sant...

Det här är bara några få i raden!

Sen begav jag mig till Tara Donovan, Lousiana Contemporary i en annan del av museet. Där fick man heller inte fotografera men alla gjorde det helt öppet. Tara Donovan gör sina verk av vardagsföremål och de blir väldigt ömtåliga. T ex en kubikmeter av tandpetare eller knappnålar. Det som fascinerade mig mest var en hel böljande vägg av sugrör som gav intrycket att det var bikakeceller eller det jättelika av glittrande metallbelagda band som fyllde en hel sal.

Lägg märke till personen till vänster!

Närbild.

 Som avslutning gick jag en runda bland museets egna verk som nu omarrangerats där Pop Art varit. Till min oförställda glädje fann jag en Maman av Louise Burgeois som jag inte sett förut. Den är inte så stor, ca 2 - 2 1/2 m som högst, men i alla fall!

 Innan tåget for iväg norrut mot färjan till Helsingborg kunde vi vinka adjö för denna gång till Kirkebys tegelskulptur vid Humlebæk Station.

På kvällen var det väldigt skönt att lägga upp fötterna på en pall!