Tystnad är en stor bristvara idag, rent allmänt. Det tycks finnas en rädsla för tystnad, allt måste täckas med en ljudmatta som om allt bakgrundsbuller inte vore nog.
Nu har jag lyckan att bo i en ganska tyst miljö utan ständigt trafikbrus och för det mesta utan andra störande ljud. Vi hör andra människors aktiviteter litet i bakgrunden, så som det ska vara, det stör mig inte. Glassbilen, däremot, driver mig till vansinne, liksom om nån granne får för sig att ALLA har hens musiksmak och brölar på med alla fönster på vid gavel. Tack och lov, så är det sällan.
Den tystnad som talar, som Karin vill läsa om, är en speciell variant. Inte det sköna som uppstår när nåt bullersamt slutar, utan en tystnad som kan vara avsiktlig, som pauseringen är. Det är en skön konst som skådespelare och uppläsare lär sig och tränar. Den är verkligen talande och avgörande för förståelsen och uppfattningen av en talad text. Hur viktig den är märker man om man lyssnar mycket på P 1 i radio och emellanåt lider av alla som INTE pauserar på rätt sätt. Antingen inte alls eller talar i ett slags andfått staccato med häftiga, hörbara inandningar. Det senare tycks ha blivit ett slags "mode" hos vissa programledare i radio. Själv blir jag nästan andfådd bara av att lyssna på sådana.
En sorts talande tystnad uppstår spontant efter en dräpande kommentar, en sanning som äntligen någon säger - men kejsaren är ju NAKEN - eller en förfärlig pinsamhet och ingen vet genast vad man borde säga. Alla tänker, förmodligen samma sak, men ingen säger något på en lång stund.
Att bara vara tyst tillsammans med någon kan vara mycket talande. Att sitta tyst med någon som är sjuk eller ledsen är en konst i sig och mycket talande. Att låta bli att säga något kan säga mycket mer än att krysta fram nåt konstlat och helt onödigt.
Man ska inte glömma att kroppsspråket säger så mycket mer än ord - tystnaden talar verkligen!
 |
| Nog talar de med varandra i prinsessan Eugenies lilla skulptur! |
Man har ju på sina håll talat om att låta en del platser vara tysta, men jag tror inte att det finns någonstans.
SvaraRaderaÄr jag ensam i ett väntrum, kan jag ju stänga av radio och TV, men sitter det fullt med folk där, blir det mer problematiskt.
Och att stänga av det ständiga pladdret tycks vara ogörligt - många tror att man måste fylla all samvaro med ord.
Vårdpersonal som kommer med infantila klyschor driver mig nästan till vansinne - och de fattar inte mer eller mindre (oftast mindre) subtila antydningar heller.
Att sitta tyst med vänner, kan vara så vilsamt. När man bara tittar på varandra och småler, för man vet vad en andra menar, det är verkligen talande tystnad.
Låtom oss verka för ett tystare samhälle!
Margaretha
mitt i tystnaden
Klyschor och utfyllnadsfraser kan man vara utan, liksom frågor och önskningar utan mening från människor man inte känner. Inte har en expedit nåt intresse av hur jag mår?
RaderaKloka tankar. Tystnad kan verkligen vara så mycket. Härligt vilsam, pinsam eller till och med en bestraffning. Fram för mer vilsam tystnad!
SvaraRaderaJa, tack! Ingen musik i väntrum och affärer! Ingen glassbilsterror!
RaderaBibliotek förväntas vara tysta...
SvaraRaderaJag minns när jag som barn gick till Stadsbiblioteket i Mariehamn och bibliotekarie Gustafsson bara behövde höja ögonbrynen en anings aning om man pratade högt. Viska gällde och tassa på tå likaså. Hans ögonbryn talade för tystnaden :) Nu är det mera aktivitet på biblioteken men fortfarande finns respekten kvar att man inte ska vara alltför högljudd. Kanske det är en av orsakerna till att jag trivs bra på bibliotek. Det är vilsamt tyst där
Helt tyst blir det antagligen aldrig, men även om frysvaror och annat ligger i farozonen när strömmen går, så är det verkligen skönt att lyssna på hur tyst det egentligen är utan all teknikalitet
Den gammaldags läsesalen på biblioteken tycks vara avskaffad - jag älskade den. Nu kan det t o m finnas fik mitt i biblioteket med stojande ungar. Brrrr....
RaderaJag brukar stiga upp först av alla på helgerna, när resten av familjen sover. Då har jag min tysta stund, men för mej känns det som det räcker alldeles lagom just nu. Jag gillar liv och rörelse.
SvaraRaderaAlldeles tysta morgnar är underbara!
RaderaJag flyttade ifrån stan just för att bruset störde mig. Det är kul att åka in och jobba eller göra stan ibland men ack så skönt att komma hem och bara lyssna till naturen. Bestraffande tystnad är hemsk att uppleva! Särskilt om man inte förstår varför...
SvaraRaderaSå tänker jag också; det är kul att komma till storstan och dess brus och trängsel att tag men, å, så skönt att komma hem och andas frisk luft och vila öronen.
RaderaNu är det tredje gången jag försöker få iväg en kommentar, förra gången glömde jag att spara fast jag hade tänkt det. När jag trycker på Publicera försvinner kommentaren och jag får upp en gubbe som beklagar att servern inte hämtar. Jag får också försöka 4-5 gånger innan jag kommer in på själva bloggen. Förmodligen är det något fel på vårt eget nätverk. Så du förstår att det är ganska frustrerande. därav mina sparsamma kommentarer.
SvaraRaderaHär i Mogata är det så tyst och stilla att man rusar till fönstret om det är något buller utanför...
Vad som fascinerar mig nu för tiden är den höga ljudnivån i tunnelbanan. I mitten av 50-talet, när jag bodde i Stockholm var det tyst som i graven där. Nu pratar många i mobiltelefon helt ogenerat. Äldre herrar gör högljutt upp sina affärer eller möten med kompisar - förmodligen talar de så högt eftersom de hör illa. Våra nya svenskar pratar också ofta högt. Dels för att de hemma är kanske vana vid en högre ljudnivå än vi med svenska som modersmål, dels kanske för att de vet att vi inte begriper vad de säger.