Dancing in Kivik

Österlen är vackert året om men mest spännande på sommaren. Då är det en intensiv aktivitet överallt med olika konst-, teater- och musikprojekt. Kivik Art Center är enligt min åsikt ett av de mest spännande och det är fascinerande att återvända år från år och se vad som hänt sen förra gången. Mycket står kvar, om än i förvandlad och avskalad form eller i en annan bild beroende på det föränderliga odlingslandskapet men något nytt har också tillkommit. I år är det
bl a Julian Opies diabasskulpturer, Dancing in Kivik. Och visst bjöd dom upp till dans!

En kompis och jag gjorde en heldag på Österlen och hann precis färdigt rundan på KAC innan regnet kom. Eftersom åskan mullrade avstod vi denna gång från att klättra upp i det omtalade tornet där Ulf Lundell tror att man kan kika in i hans allra heligaste. Det gjorde vi i fjol, dvs klättrade upp, inte kikade - det visste vi inte att man skulle. Vi såg bara en skånsk gård på någon kilometers avstånd!
Dessförinnan hade vi intagit medtagen (obs, familjeskämt) men synnerligen fräsch och välsmakande lunch på en topp på Brösarps Backar - Änglamarken!
Jag minns en annan gång då mannen och jag tog med en amerikansk gästande 20-årig flicka på en Österlentur, det var på 80-talet. Vi satt och fikade mitt i havet av blommande gullvivor på Brösarps Backar en underbar försommardag. Vi ville visa något av allt det vackra Skåne kan erbjuda och njöt själva i fulla drag när den ganska blaserade damen undrar vad vi kommit för att se. Något perplexa visade vi med armarna landskapet runt oss. "Is that all?" Och, ja , det var det ju......

Nå, även i regn kan man sysselsätta sig i sommarskåne. Hantverk, musteri, vackra linnekläder, dinkelvåfflor, goda grönsaker, körsbär (mmmmm!) och mycket annat hann vi med att njuta av.
Och, visst, sommarkortet kom till pass i dag också till vår mötesplats och jag kunde njuta av att vara passagerare!