Nu är det strax slut, välkommen nästa år!

De här bilderna av mitt favoritträd sträcker sig från den 27 maj tills idag, den 14 juli. Det är en koreansk cornus, Cornus Cousa, dogwood kallas det i USA. Det är så bedårande vackert och gläder mig således i mer än sex veckor varje år. Jag vet inget annat träd som blommar så länge, faktiskt. Det är mig en gåta att det är så ovanligt i Sverige. De flesta vet inte vad det är och menar sig aldrig ha sett ett sånt förut. Det tog rätt många år, nästan 10, innan det blommade men det var värt att vänta! Det har stått litet skuggat av en stor blodbok som vi nu kortat ner ordentligt och jag hoppas att cornusträdet ska breda ut sig även på det hållet på ett par år.
Trevligt är även att en kvist man tar in och sätter i vatten kan hålla i flera veckor så det är kul att ta med som gå-bort-present.
Men nu är det strax slut för år, tack för prakten och välkommen nästa år! Jag väntar nästan redan.....

Nu börjar jag så smått ladda för sommarens fjälltur. I vår grönaste ungdom brukade mannen och jag vandra i fjällen, ofta tillsammans med någon god vän. Vi gick på stugturer, tältturer eller dagsturer. Så upptäckte jag att man kunde rida på fjället och ta sig dit man ville utan att bära packningen på sin egen rygg. Så hittade jag till Meråker i Norge dit jag nu återvänt varje sommar sedan snart 20 år. Oftast blir det en 5-dagars tur med övernattning i lavvo (tältkåta) eller hytte.
Hästarna är islandshästar som är vana att gå på fjället, säkra på fötterna och verkliga muskelknuttar. I alltför besvärlig och brant terräng sitter man av och leder sin häst. Vi rider i gränsfjällen mellan Sverige och Norge och man vet inte alltid i vilket land man befinner sig. Fast Leif vet förstås alltid! Det är han som äger hästarna och hittar överallt i fjället. Vi följer aldrig någon led och träffar högst sällan på andra människor under turen, möjligen några samer som är ute på något ärende.
Leif ser i förväg hur vädret ska bli, han kan allt om djuren på fjället, alla fåglar känner han igen och ser tecknen om andra djur har passerat. Botanikern i sällskapet brukar dock vara jag. Får Leif frågor om nån växt brukar han hänvisa till mig. Och han vet att jag blir alldeles lyrisk när vi hittar fjällbruden eller Kung Karls spira.
Eftersom mannen inte rider stannar han hemma och passar hus, växter och kritter.
I nästa vecka bär det iväg! I många år tog jag tåget men så hade jag ett år sällskap av en kompis och då körde vi bil. Sen dess har jag kört bil fast jag är ensam. Jag tar ett par dar på mig upp och lika många ner och kör litet olika vägar och ser olika bitar av Sverige. Vi har familj i Dalarna och är dom inte bortresta på semester precis när jag passerar så stannar jag där över natten åtminstone ena vägen. Annars är det vandrarhem som gäller och det är oftast också mycket trevligt och bra.
Nu är det dags att ta fram packlistan, sovsäck, regnställ, ylletröja, ullunderställ, reservglasögon och allt det andra som hör till! Allt ska kunna stuvas i min vattentäta kanotsäck som den snälla, starka hästen ska bära förutom mig!