Distortion

I söndags gick vi på konsert i Limhamns kyrka där Limhamns Brassband gav sin årliga julkonsert. Kyrkan är alldeles nyrenoverad och fin och publiken var fulltalig. Men vi blev såå besvikna! Limhamns kyrka är min uppväxts kyrka och jag är konfirmerad där. Det har aldrig varit svårt att höra vad som sagts från altare eller predikstol och musikakustiken har varit perfekt. Nu har man installerat någon sorts ny utrustning som grötar ihop talet i mikrofonen så att allt tal mellan musikstyckena var fullständigt ohörbart och när brasset klämde i blev det svår distortion emellan väggarna. Till all lycka är jag alltid utrustad med öronproppar i väskan så jag kunde lindra åtminstone det alldeles groteska decibeltalet.

Jag tyckte det var så synd om musikerna, det är en jättefin orkester, och så bli så misshandlad av elektronikmaffian!

Jag är ordentligt bränd av musikaler där man oftast inte kan balansera ljudet rimligt. Jag såg Mamma Mia i Göteborg härom året. Då fick man proppa i under musik och proppa ur när det var tal. I avslutningen höll jag på att gå upp i limningen när basgångarna drogs på så hela bröstkorgen skalv och det kändes som om jag fick hjärtmassage. I NY i oktober såg jag Mamma Mia på Broadway, där var det betydligt bättre men propparna behövdes ändå. Däremot Oliver i London var välbalanserat och inget proppbehov förelåg, hurra!

Tacka vet jag akustiska instrument i bra konsertlokaler! Jag har minnen från soloflöjtkonserter i kyrkor där inte minsta pianissimo går förlorat för att inte tala om operaföreställningar...

Nu är prästahåret avklarat, njese, julafton kan komma! Litet småkusar blev det också, såna måste jag ha att bjuda på när nån kommer oväntat så att vederbörande inte tar med julen ut!