Fredagstema: Heja stjärngossarna!

Högtidligt luciafirande hör till barndomen och tonåren mera än mina vuxenår. I skolan lussades det ju varje år och där var jag mest åskådare. Däremot gick jag i många Luciatåg i olika föreningar jag var med i eller mina föräldrar var med i. Eftersom jag inte kan hålla tonen när jag sjunger hade jag ibland andra uppgifter som att läsa en dikt. Mer än själva luciatåget minns jag pysslandet med lingonkrans till håret och att särken skulle strykas. Mor hade hade sytt runda kragar till min och mina systrars särkar, vi var jättefina! Man klippte papper till ljusmanschett kring tärnljuset och jag hade alltid glitter som skärp.

Litet längre fram, i läroverket, lussade vi för någon lärare. Ett år hade klassen lussevaka hemma hos oss. Det var mysigt med dans och godsaker tills en flicka lyckades få toadörren i baklås och vi måste väcka mor som lagt sig och tagit sömnpiller för att inte störas av vårt glam. Det hela slutade med att vi fick ringa efter en låssmed mitt i natten. Under väntetiden stod hela gänget utanför toadörren och funderade ut olika metoder att få in något att äta så stackaren inte skulle svälta. Lakritssnören var det enda vi kunde komma på. I ottan lussade vi för vår mycket generade klassföreståndare vars smeknamn var Elvis, eftersom han hade polisonger!
Att detta var mycket länge sedan markeras kanske av att det hela var absolut alkoholfritt fast vi gick i gymnasiet! Och HELA klassen var med! Sprit diskuterades över huvud taget inte.

När jag bodde på studentkorridor lussade en gång ett gäng killar. Lucian hette Stellan och var så lång att sterarinljusen i kronan smälte plastkåporna på lysrören i taket. Dom såg rätt ankomna ut  med svarta bucklor resten av tiden jag bodde där.

Sen har jag jobbat på sjukhus i nästan 40 år och där lussas det förstås på vårdavdelningarna och i matsalen. Jag minns en lussemorgon när vi hade en holländsk lastbilschaufför som skadats i en trafikolycka och låg på vårt IVA. Han blev alldeles mållös när Luciatåget kom in. Jag gissar att han reagerade som en del Nobelpristagare lär göra om de inte är förberedda.

På operationsavdelningen har det inte lussats så flitigt på senare år - hygienreglerna tillåter inte ens helgon - om det nu är det Lucia är!

Stjärngossar har inte förekommit så flitigt som tärnor. De ska ju representera De vise männen men många pojkar tycker det är skämmigt med strutmössan. Förr hade ridklubben i byn alltid Luciatåg på julskyltningssöndagen. Ett år skulle en av de äldre killarna vara stjärngosse på min häst. Men se, det tyckte inte hon! Inte med den struten på hjälmen, i alla fall. Det blev en hel del dansande innan vi fick upp honom i sadeln - MED strut! Sen tågade vi med facklor och glitterdekorerade hästar, ställde upp på torget och sjöng och tågade tillbaka till stallet igen. Vi vuxna som höll ihop allt och ledde oroliga hästar var ganska svettiga tills allt var över. Men festligt var det! Mindre festligt var att nästa dag köra bil och gå ut och samla upp den gödsel som kavalkaden lämnat efter sig. Nästan hela vägen gick längs villor och INGEN kunde tänka sig att gå ut och hämta en hög och lägga i en rabatt! Så vi körde långsamt, lät bilen stå på tomgång medan vi mockade. VÄLDIGT miljövänligt, eller hur? Efter några år slutade vi med alla hästarrangemang utanför ridskolan eftersom gnället över att hästar kan lyfta på svansen litet då och då blev outhärdligt.

Vi tror kanske att vi firar Lucia efter det italienska helgonet och att det är en gammal kristen sed.  I själva verket har den 13 december varit vintersolståndsdag och således årets mörkaste fram till 1700-talet då vi bytte kalender. Och på årets längsta natt var onda makter i farten - Lucifer och häxor. Då skulle man mota mörkret med ljus. Det första officiella Luciafirandet var på slutet av 1800-talet på Skansen och hade föregåtts av privata ljusbrudar på herrgårdarna. Vem som kom på att byta Lucifer och häxan Lussi mot ett italienskt helgon har jag aldrig sett nån uppgift om. Vet någon? Jag är rysligt nyfiken!
Bilderna är från internet.