Olydnad

Din för övrigt friska, pigga och normala 1 1/2 åring har just haft lunginflammation, öroninflammation och kräksjuka och något klen äntligen återvänt till dagis. Så ringer dagis på förmiddagen till ditt jobb att ungen bara sitter hopsjunken i en hög och gråter, vägrar gå överhuvudtaget.
Hals över huvud lämnar du jobbet, hämtar  delinkventen och efter ett par timmar känner du att nåt är riktigt fel och åker till vårdcentralen. Där serveras lugnande besked men ingen förklaring. Barnet KAN INTE GÅ och i förrgår klättrade han upp på kaminen som ingenting. Han bara skriker och det är tydligt att han inte kan stödja på benen, han har JÄTTEONT, men var?
Då ringer du sjukvårdsupplysningen. En klok människa förstår att nåt är tokigt och ger numret till barnakuten, "Ring och rådgör med dom!"
Du ringer och möts av en telefonsvarare som meddelar att det just nu är många.., jag du vet! Klockan är 17 och du erbjuds att bli uppringd..... kl 23.30! Och barnet vrålar och nåt är riktigt fel. Gudmor, dvs jag,  konsulteras och ordinerar OLYDNAD - ÅK till barnakuten!

Det gjorde Karls föräldrar och möttes av vänlig, professionell personal som slet som slavar med en överfull akutmottagning och ändå lyckade utstråla LUGN. Väntrummet och t o m toaletten användes som vårdrum, väntandet fick äga rum i en korridor. Självklart nedprioriterade dom telefonen!
Alla blev tillsedda och Karl undersökt och diagnos ställd - coxitis simplex, eller som doktorn uttryckte det, snuva i höften. Behandlingen består av avlastning, alltså gör barnet rätt i att inte gå! Förhoppningsvis blir han bra på en vecka eller två. Till dess ska han bäras eller åka vagn. Karl och  hans föräldrar åkte hem klokare, lugnare och fyllda av beundran för doktorn och sköterskorna som hade en så vidrig arbetsbelastning och gjorde ett så fantastiskt jobb i alla fall.

Bland de sjuka barnen fanns också kräksjuka stackare. Ingenstans fanns att avskilja dem. Man kan bara tänka sig konsekvenserna.

 Idag har Karl varit på röntgen och ultraljud och diagnosen verifierats. Men man kan lugnt konstatera att hela familjen är slut som artister de närmaste dagarna i alla fall.

Jag blir så matt när jag tänker på alla dessa "besparingar" inom vården. Akutmottagningar läggs ner, allt fler patienter trängs på allt färre akutmottagningar och de som arbetar där blir allt mer stressade. Kampen för att få komma till när det blir akut blir också alltmer absurd.  Inte ska man behöva ta till "olydnad" för ett högst berättigat läkarbesök? Det här är bara ett exempel på konstig sk "slimmad" organisation.

Jag skänker en tanke till alla som jobbar i vården och står inför nya "sparbeting" hela tiden och alla "snälla" patienter som inte orkar "slå" sig fram.
Efter att ha genomlevt tillräckligt många omorganisationer inom vården, alla motiverade av "besparing", är jag nöjd med att vara pensionär. Förhoppningsvis blir jag en "besvärlig" patient om/när jag behöver det.