Säkerhetstänkande

Minnesgoda läsare av min blogg vet att jag har en gammal häst, ett svenskt halvblod, och att jag då och då tar mig en ridtur. Att det inte blivit så ofta på senare år beror på att jag har saknat ridkamrat och med stigande ålder och därmed vishet inte är så pigg på att ge mig ut ensam i terrängen. Jag har heller ingen ridbana vid stallet vilket jag hade tills för ca 5 år sedan.
Men nu i sommar har jag fått inte mindre än två ridkompisar, en på 13 år och en på 19. Nittonåringen är på tonåringars vis "fullärd", har en häst som tidigare var "omöjlig och folkilsken" men nu from som ett lamm om bara det är hon själv som rider den; det är en "enmanshäst". Vi har varit ute på ett par turer tillsammans efter att tösen har frågat ut mig med stor skepsis. "Hur gammal är du egentligen? Rider du verkligen i alla gångarter?" Osv. Första turen ville hon nog stila litet och kom barbacka. Det blev litet jobbigt i första uppförsbacken... Hon visste inget om terrängen vi skulle ut i.  Sen visade det sig att hennes häst inte ville gå över en bäck. Det hade dom aldrig gjort. Malena lunkade fram och tillbaka över bäcken och visade hur ofarligt det var. Tösen fick sitta av och försöka övertala hästen. Det tog en halvtimme innan det gick och sen fick jag sitta av för att hjälpa henne på igen; det är inte så lätt utan pall, nämligen, när man inte har sadel.
Litet senare fick jag förklara varför jag inte anser det lämpligt att trava på asfalt (inte bra för hästens ben) och att rida längs trafikerad väg om det inte är absolut nödvändigt. "Är inte din häst trafiksäker?" frågade hon. Jo, hästen är men inte de flesta övriga trafikanter!
Trettonåringen är inte så kaxig utan tar tacksamt emot tips men har förstås vaga begrepp själv. Där känner jag så klart ett stort ansvar för att våra turer ska bli bara trevliga och säkra.

Häromdagen skulle vi rida tillsammans alla tre. När jag kollade med trettonåringen berättade hon att den äldre flickan planerat att vi skulle korsa, inte bara järnvägen utan också riksvägen för att komma till verkligt fina ridvägar lade jag in kraftig protest. På vår sida om väg och järnväg finns massor med utmärkta ridvägar som de inte känner till men som jag ridit på i alla år så jag kan guida.
Efter samtal med den yngre flickans mamma var vi helt överens - ingen korsning av väg och järnväg. Min fasa är är att någon ramlar av - och det kan hända ALLA - och hästen springer hem. Förutom själva momentet att planerat korsa vägen där trafiken kommer i 100 km/tim och mer. Så trettonåringen och jag red själva och nittonåringen (som inte ens kunde hålla överenskommen mötestid) red ensam - på andra sidan väg och järnväg. Och som illustration till riskerna med denna så populära folksport så trillade jag av på hemvägen. Ett rådjur kom plötsligt upp ur ett fält med hög växtlighet precis framför mig, Malena kastade sig handlöst ner i diket, höll på att gå omkull och välte av mig i ett betstycke. Jag tackade att det inte var på asfalt eller ens den hårda grusvägen vi var på. Jag var också glad att hon stannade så att jag bara kunde sitta upp igen och rida vidare. Gladast var jag att den andra hästen kom bakom och inte reagerade så att tösen inte också ramlade av.
Jag slog mig inte och har inte hittat några blåmärken ens. Jag rider alltid med skyddsväst och den bästa hjälm man kan ha, en MIPS-hjälm. Förmodligen kan jag tacka de sakerna att jag verkligen inte slog mig nånstans.
Detta var första "hästavfallet" för mig på ganska många år, kanske 10, men det kan hända vem som helst när som helst. Och gör det uppenbarligen. Ett gammalt talesätt säger att man inte är fullfjädrad som ryttare förrän man trillat av 100 gånger. Jag blir aldrig fullfjädrad för jag har inte riktigt uppnått de 100 gångerna och hoppas slippa!

MIPS-teknologin är utvecklad i samarbete mellan en neurokirurg vid KS och en ingenjör vid KTH.

Det här är inte min väst men den liknar min. Alla bilder är från nätet.