Lewes, en engelsk småstad

Det har varit omöjligt under de senaste dagarna att tänka på annat än massmorden i Oslo men nu tänker jag inte låta mördaren kasta skuggor på min trevliga Englandsresa längre utan drömma mig tillbaka en stund.

Från London tog vi tåget ca en timme till Lewes (uttalas som "luis" med hörbart s på slutet) som är en ljuvlig liten småstad bland Sussex kullar. Kullarna kallas "downs" ("because they go up" som en engelsk vän beskrev dem när jag var på besök i en annan del av södra England en gång för länge sedan).

Vi blev inkvarterade på White Hart Hotel med anor sedan flera sekel och ägnade ankomstdagen till att bekanta oss med staden. Bilderna är bara ett litet axplock. Blomsterprakten i trädgårdar och planteringar var enorm och vår tur med vädret bestod hela resan.

Från takterassen hade man en milsvid utsikt över dynerna och vita klippor.

Sedan mina första besök i Storbritannien är jag förälskad i chimney pots.

Vi vandrade längs floden  (River Ouse) som kantades av denna buske med en ljuvlig doft. Vet någon vad det är för buske?

Gatorna är branta. Just den här var ingen genomfartsgata, annars var trafiken gräslig! Man kör fort, visar ingen hänsyn till fotgängare som får trycka sig mot husväggarna för att inte bli nermejade.

Georg IV var född 1762 så det är ett tag sen han kunde dundra nerför den här branta gatan med fyrspann!

En ploughman´s lunch på Crown Inn satt fint och vi beslöt att köpa en sådan i en påse att ta med till picknicken på Glyndebourne dagen därpå. Den kostade 5 pund jämfört med 30 pund för en korg på Glyndebourne.

Sena eftermiddagen och kvällen tills det började skymma tillbringade vi i Southover Gardens där den här lilla flickan med fjärilsvingar på ryggen hoppade hage. Huset, Southover Grange, byggt 1572 av en ättling till Isaac Newton (han med äpplet, ni vet)  är en aning förfallet, men egendomen ägs numera av kommunen och är överväldigande vacker och till allmänhetens förfogande.

Välansade och välplanerade rabatter sträcker sig överallt.

Den här gossen anser sig säkert vara ägare och vaktare av härligheten.

Riktade jag blicken uppåt fick jag se fler chimney pots.

Förutom rabatter står stora kar med blommor.

Av massor med dahlior blev denna favoriten.

Skottlands nationalsymbol, tisteln, hade hittat hit i form av en jättevariant, ca 2 m hög.

Den här liljan återkom på olika ställen, oerhört dekorativ med sina eldfärgade blommor.

Först på andra varvet fick vi syn på detta enorma magnoliaträd med sina stora vita blommor.

Här hade man samplanerat vit och blå Solanumbuske och uppenbarligen är den härdig här eftersom den inte stod i kruka som vi måste ha.

En del av parkens enorma gräsmattor var omvandlad till vildäng med just nu massor av vallmo av olika slag.

Efter dagens promenader var det gott med middag på Vita Hjortens restaurang där jag ägnade mig åt The Carvery med dess goda buffet. Det gällde ju att samla krafter inför nästa dags operaevenemang  i Glyndebourne 6 km bort!