Plötsligt blev det mörkt..

..och sommaren kom av sig. På hemväg från en trevlig utflykt satte vi på ekot kl kvart i fem i bilen i fredags och började genast frysa när vi hörde om explosionen i Oslo, vännen A och jag.

Sen blev det ju bara värre och värre under kvällen med massakern på Utøya och tankarna snurrade som galna flugor i huvudet på oss alla. Jag tänkte genast på scouternas Jamboree som nu startar i Kristianstad med tiotusentals ungdomar från hela världen. Sk copy cats kunde ju få för sig nåt lika förfärligt.

Jag tror inte på den "ensamme galningen", det finns fler runt den här norrmannen. Hoppas polisen kan rota fram dem ur deras hålor. Licens för skjutvapen - finns det verkligen inga gränser för vem som kan få det? Och ammunitionen, dumdumkulor, den värsta sorten!

Det känns också obehagligt att man tänker att det är väl att det inte var islamister som gjorde detta.
Beundransvärd är statsminister Stoltenberg som håller dessa koncisa och värdiga tal och lyckas vara både personlig och allmängiltig och rösten nästan stadig.

En av mina norska bästa vänner är politiker i Arbejderpartiet och honom träffar jag enligt planerna om ett par veckor. Häromåret när Norge hade valrörelse sms:ade jag till honom "Bevare Norge för Siv Jensen". Meddelandet nådde honom i ett möte med partikamrater och han läste upp det till allas förtjusning.

Nu skickade jag ett helt annat slags sms. Och gärningsmannen har varit anhängare till Siv Jensen.

Jag får även andra tankar när stora katastrofer händer som drabbar ett helt land och egentligen en hel värld. När tsunamin inträffade dog också en kollegas hustru helt plötsligt och alldeles för ung. Hennes man upplevde då att det fanns inte plats för hans sorg! Hans individuella sorg var ju lika stor som sorgen för var och en som miste anhöriga i naturkatastrofen men hans omgivning gav honom intrycket att hans räknades mindre. Vi måste tänka efter och inse att det är två olika sorters sorg i sådana här stora händelser - det allmänna traumat som gör att jag gråter trots att jag inte känner någon som dött eller som mist någon, vad jag vet. Men den individuella sorgen är lika stor och djup vare sig det är olycka, sjukdom eller terrordåd som drabbat ens anhöriga och den kräver samma respekt och utrymme vad än orsaken är.