Tate Modern och Mr Fish

Andra dagen i London hade reskamraten och jag olika ärenden så vi skildes åt redan efter frukost.
Den serverades f ö i en korg som man hämtade i receptionen och så åt man på rummet. Den ingick i rumspriset och bestod av flingor och mjölk, juice, fruktyoghurt och en croissant. Vattenkokare, kaffe och te fanns på rummet, liksom kylskåp. Eftersom jag inte äter fruktyoghurt - jag betraktar dem som kemisk härdsmälta, inte födoämnen -  hade jag inhandlat naturell sådan i speceriaffären själv. Annars var det helt OK.
Reskamraten for för att ordna för planering av en vandring i Cornwall nästa år för Engelholms Vandrarförening och jag tog the tube till Tate Modern. På tåget satt jag bredvid en dam med litet speciellt utseende som hela tiden bläddrade i en Londonguide och frågade mig vilken station vi var vid varje gång tåget stannade. Jag hörde att hon var amerikanska och gissade att hon också var på väg till Tate Modern. Eftersom jag har varit där förut och visste att man hade ett stycke att gå ville hon slå följe. Hon hette Ellen och var från Ohio. Hon pratade som en kvarn och jag fick veta en hel massa om henne och vad hon tyckte om saker och ting. Hon var på resa med sin son, de bodde på Marriot och Obama var skit. Vi skildes vid ingången till museet men sprang på varandra ett par gånger under dagen. Så jag ställde upp henne vid en målning av nevöns favorit, Mark Rothko.

Museet hade en stor utställning av Miro. Inträde till de permanenta verken är gratis men till specialutställningar kostar det. När Ellen från Ohio med en svit om 4 rum på Marriot fick det klart för sig menade hon att hon hade sett Miro förr...
Plebejen på Marble Arch Inn löste dock biljett och njöt av en fantastiskt välordnad Miro-utställning, pedagogisk och väldigt fullständig i mina ögon. Tyvärr fick man inte fotografera där vilket det är fritt fram för i resten av utställningen utan blixt.

Entrén till Tate Modern. Museet finns som bekant i en gammal turbinhallsbyggnad vid Themsen.

Miros bild av föräldrahemmet (Bilden från internet)

Porträtt av en gentleman (Bilden från internet)

I museet återfann jag en verkligt kär bekant - Matisses fyra väggreliefter av en rygg.

Tråkigt nog blev inte bilden så bra. Se den bättre här!

På länken får man se den version som finns på MoMa i NY där jag också brukar hälsa på dem i skulpturträdgården. På länken kan man också läsa om tillblivelsen.
Jag mötte de fyra relieferna på Tate Gallery, (som det hette på den tiden, numera Tate Britain), 1969 vid mitt första besök i London och blev helt fångad av utvecklingen under mer än 20 år mot allt mera koncentration på grundelementen i bilden. Häromåret fanns en hel massa skisser från de olika åren utställda på Lousiana i Humlebæk; gissa om jag detaljstuderade dem.

Jag frågade också efter Louise Bourgeoises Maman men den var inte uppe för visning just nu. Videon visar hur flott den kan stå vid Themsen framför ingången till Tate. Aldrig att jag glömmer det året ett exemplar stod på Wanås!




Jag tillbringade större delen av dagen på Tate, åt lunch, eftermiddagsfikade och strosade i butiken.
Jag såg massor med intressant konst, både bekant och obekant.

Utsikt från restaurangen över floden med Millenium Footbridge.

Roy Lichtenstein

Claes Oldenburg (svenskamerikan). Det är en jättestor "kontakt" av mahogny som hänger i taket.

Munch, Det sjuka barnet.

Guerilla Girls, amerikanska anonyma konstnärer som kämpar mot diskriminering genom att maskerade med gorillamasker gå ut på stan och sätta upp affischer med väldokumenterade fakta och statistik.

Den här gör ju inte en stolt, precis.

Till slut vandrade jag med trötta fötter över The Millenium Footbridge och in i St Pauls Cathedral och hamnade mitt i en repetition av Messiaens Pingstmässa med St Pauls kör och Londonsymfonikerna ledda av en australisk dirigent, Simone Young. Det såg svettigt ut och hon var baraxlad i långbyxor.
Jag satte mig förstås och lät mig ombrusas av den underbara musiken både länge och väl innan jag måste ge mig av till stället där jag skulle möta vännen C.
Vi hade ju bestämt att vi skulle äta fish and chips på RÄTT ställe på kvällen och det gjorde vi. Vi hittade en buss för nu orkade vi inte traska längre denna dag. Bussen tog oss till Porchester Road där Mr Fish ligger. Förutom att det är den bästa varianten på denna urbrittiska rätt någon av oss smakat så får man som "senior" rabatt! Och det är verkligen hemgjorda chips, inte några fabrikstillverkade pommes frites! En sallad "on the side" måste man ha, förstås.