Sista dagen av rundturen i nordöstra Laos.

Efter ytterligare en natt i på hotellet i Phonsavane var vi åter på väg mot Luangprabang. Vi började dagen med ett marknadsbesök där vi kunde beskåda diverse, för laoter, läckerheter.

Flådd småfågel, någon? Det fanns flådda råttor också. Man får hålla i minnet att man måste ta till vara bokstavligen ALLT som kan ätas och vara tacksam att man själv är lyckligare lottad.

Bambularver betingade ett skyhögt kilopris. Anses tydligen vara en riktig läckerhet. Nej, vi smakade inte. Däremot har jag smakat silkesmask, det går bra att äta.

Buffelhud friteras och kanske kan jämföras med dansk flæskesvær (fläsksvål) som jag kan äta mig fördärvad på. Men jag fick inget tillfälle att smaka på buffeln. Här är den ännu inte tillagad.

Här ser det betydligt aptitligare ut, eller hur?

Och här är något riktigt gott - färska vattenkastanjer. Det har vi tillgång till på burk här hemma och det förekommer ibland i sallader jag serverar.

Phai köpte en stor kasse och skalade var sin åt oss. Mycket gott, krispigt och läskande. Klart överlägset burkvarianten, dessutom.

Tamarindfrukter har jag smakat förut. Friskt och syrligt men mycket jobb för liten munfull, skulle jag säga. Och en massa skräp att göra sig av med.

 Ett stopp på vägen gjorde vi vid företaget Mulberry. Det har dock inget att göra med de dyra väskorna från England utan är här en ekologisk fair trade-verksamhet för silkeframställning.
Silket och silkeprodukter är ju en viktig del av ekonomin i Laos liksom bomullsodlig och bomullsindustri. Det senare såg vi endast i form av färdigvävda produkter eftersom de trakter vi reste i inte lämpar sig för bomullsodling.  På Mulberry görs allt från "ax till limpa". Man odlar mullbärsträden, avlar fjärilarna, utvinner silket, färgar och väver. Samtidigt är man undervisningsinstitut och stöd till byar som också sysslar med silket.

Det fanns elektriska maskiner

men också gamla hantverksmetoder.

 Det fanns stora hallar med väverskor men det har jag visat så många förut.

Ekologicertifikatet satt på väggen.

Det gjorde också diverse utmärkelser.

Under dagens färd njöt vi av de sista vackra vyerna av byar och berglandskap.

I denna förskräckliga plastmiljö intog vi litet eftermiddagsfika.

Menyns dyraste retade INTE aptien!

Men utsikten var betagande.

Vad köpte jag då med mig hem från Laos, tro? Ja, det lär väl inte förvåna någon att det följde tyg med hem, både av silke och bomull. Dels i form av kjoltyg, dels som sjalar. Kjoltygen har jag fått sydda på lao-vis, ett slags omlottmodell, mycket lättburna och bekväma och sjalar är ju som de är.
Några har blivit presenter och julklappar, men flera ingår nu i min garderob. T ex de här:

Tre sjalar i silke

Tre kjolar, de två till vänster i ikatvävd bomull, den bruna till höger i silke.

Bland övriga inköp kan jag nämna handgjort brevpapper och några små föremål tillverkade av "bombmetall", en liten sked och några små smycken i form av fredsduvor.
Vid återkomsten till Luangprabang mottogs vi med stora kramen av vår värdinna på vårt guest house. Vi hade fått lära oss att kroppskontakt inte är accepterat i Laos men den rara lilla damen flög oss om halsen innan vi ens kommit ur Phais minibuss.

Vi hade ytterligare några dagar i världsarvsstaden Luangprabang att njuta av långa promenader längs Mekong, folklivet på marknaderna och det vackra vädret.
Visst är det skönt att komma hem efter nära tre veckor på resa men det var vemodigt att lämna Laos, landet med de vänligaste människor jag mött.