Jag har funderat på många varianter men den som återkommer i min skalle hela tiden är den liknelse som en fantastisk barnpsykolog gav mig under en föreläsning för många år sedan.
Hon menade att FAMILJEN borde fungera som en språngbräda eller rent av en avfyringsramp för varje barn. Föräldrarna bör kunna ingjuta det modet i sina barn att de vågar ta språnget eller låta sig skjutas ut i livet utan att några gummiband rycker dem tillbaka. Det är bra att kunna landa i familjen igen för att tanka eller byta kläder men man ska veta att de egna vingarna bär när man lämnat språngbrädan och att studsen ut är på riktigt.
Barn som inte får någon kraft i studsen eller hålls tillbaka kan ibland lyckas att slita sig loss, kapa navelsträngen mer eller mindre med våld, men får det betydligt svårare att fatta egna övertänkta beslut och att i sin tur ge sina egna barn kraft att flyga.
Hela livet är ju faktiskt fullt av språngbrädor och det gäller att välja vilka man ska gå ut på. Bäst är att fatta sina egna beslut innan man blir puttad över kanten och faller utan att ha fått nån sats i språnget eller bränsle i raketen.
Övriga lördagsbloggare finns i högerspalten!
En trevlig Trettonhelg tillönskas er alla med eller utan visa män!
Sant och klokt! Med rätt svikt i familjesprångbrädan kommer barnen att klara sig bra. Om den är för stum eller vek kan de bli för ängsliga att gå ut i livet, eller (som du skriver) för otåliga så att de störtar sig iväg på ett sätt som kan vara riskabelt. Fin tolkning av temat!
SvaraRaderaTack!
RaderaSå sant! Nu gav du mig nya tankar att fundera kring. Tack för det:D
SvaraRaderaBlogga gärna om vad du kommer fram till;)
RaderaTack för ett utmärkt inlägg i språngbrädefrågan! Håller fullständigt med dig att man inte ska binda sina barn för hårt till sig men finnas i bakgrunden om det behövs. Han var klok, den där doktorn!
SvaraRaderaIngrid
Det var en psykolog, inte en läkare, och en kvinna som sa det, och klok var hon! Hon jobbade med familjer som hade cancersjuka barn och hennes tjänst drogs sen in pga "besparing". Som så ofta bedrog dumheten visheten och de ökade kostnaderna hamnade på ett annat konto.
RaderaEn mycket viktig språngbräda! Den kanske allra viktigaste i livet för övrigt.
SvaraRaderaJättebra tolkning!
Tack, Karin. I brist på egna barn har jag emellanåt fungerat som reservbräda och gör så fortfarande ibland. Somliga föräldrar har många barn, somliga barn har många föräldrar....
SvaraRaderaVisste du Monica att du för mig varit reservbräda?
SvaraRaderaUlf sedan 1 januari deltidspensionär
Svårt det där att studsa iväg det käraste man har, men ack så nödvändigt. Jag har hela tiden försökt förbereda våra tre genom att säga till dem att när de blir myndiga ska dom ut ur huset, fysiskt. Självklart fanns där inget hot om bruten kontakt eller indraget stöd vid behov. Ingen av dem gav sig i väg då, det blev något senare. Varken jag eller hustrun ville att dom skulle vara mambos till dom blev sambos. Men det blev tomt...
SvaraRadera