Lijiang - ett världsarv

Lijiangs gamla stad, läs gärna litet här,  har månghundraåriga anor och är pietetsfullt bevarad och dessutom delvis återskapad efter en förödande jordbävning 1996. Sedan staden uppfördes på UNESCO:s världsarvlista 1997 har de kinesiska turisterna börjat vallfärda dit medan vi västerlänningar inte riktigt hunnit med ännu. Området är Naxi-kulturens vagga men ett stort antal av Kinas övriga minoriteter finns också här.
Numera går det tåg till Lijiang och det var så vi tog oss dit med nattåget från Kunming.
Biltrafik är inte tillåten i den gamla staden så man kan lugnt ströva omkring i stillsamma bostadskvarter, mera livliga kommersgator eller på den brokiga marknaden.

Blommande växter finns överallt.

Staden genomkorsas av små kanaler längs gatorna där man sköter mycket av sin tvätt och den egna hygienen.

Det stickades och virkades överallt, så här nystar man garn.

Barnen finns med överallt. Mycket praktiskt har byxorna ingen grensöm!

En av våra utflykter gick till den vackraBlack Dragon Pool Park eller Jadekällans Park, den har flera namn. Vi mötte de här söta studentskorna som gärna övade sin engelska på oss. De guidade oss i flera timmar.

Av denne man, som sades vara en erkänd konstnär med utställning även i Beijing, köpte jag en hästbild. Han använder inte pensel utan en teknik som kallas palm painting, dvs han målar direkt med händerna. Jag hade gärna köpt en färdigmonterad bild men det var för besvärligt att packa i ryggan så det fick bli en omonterad som kunde vikas ihop. Rispapper kan slätas ut igen så det blir en vanlig inramning så småningom. Annars fanns det ingen kommers i parken, bara denna utställning och det kändes som om det borgade för en viss klass på kvaliteten.

Bron kallades Längtans bro. Man går dit när man är skild från sin käraste, rör vid djurskulputurerna längs broräcket och längtar.

Chinglish blir ofta kul! Här är det i alla fall begripligt.

En annan utflykt vi gjorde var till Snowy Mountain där vi såg en föreställning, "Lijiang Impressions" som presenterar folkmusik och danser och olika företeelser bland 12 olika etniska kulturer i Lijiang. Det medverkar 500 personer och 300 hästar och är ett imponerande skådespel. Kontentan av det som berättas är, som vanligt, höll jag på att säga, att kvinnorna arbetar medan männen super, slåss och för oväsen. Förutom de få som deltar i te- och hästhandelskaravanerna. För här gick just den handelsvägen.

Vi satt längst fram och såg jättebra. Vädret var underbart vackert och bakom "scenen" stack toppen av den heliga berget fram bland de jagande molnen.

De små mongoliska hästarna har flera likheter med de isländska, sega och starka.

Publiken försågs med kepsar, ganska nödvändigt eftersom man hade solen i ögonen annars.