Fredagstema: Lycka

Idag är Ewas fredagstema "lycka". Alla vet ju att lyckan kommer och lyckan går och för de flesta och det mesta får man den i små gyllene glimtar, kanske när man minst anar att den är på gång. Att jaga den är vanligt men sällan lönt. Bäst är att ta vara på den när den hastar förbi.
Just nu pågår en annonskampanj för insamling till cancerforskning med bilder av människor i vardagliga situationer, t ex i köket eller med dammsugaren i handen. Det ska visa lyckan i att kunna göra allt det triviala efter att ha överlevt en svår sjukdom. Tänkvärt.

Jag vill berätta om en gång när jag kände en annan människas lycka smitta av sig.
Jag har arbetat många med J, en kollega från Polen. Han föddes, liksom sin syster, med ena höften ur led och fick inte optimal behandling i nyföddhetsperioden. Han blev naturligtvis låghalt, som det kallades förr. Han fick väldigt ont i sin höft redan som barn och stelopererades i ca 7-8 årsåldern. Då blev han smärtfri men så klart fortfarande rejält halt och med ena benet mycket kortare än det andra. Han kunde inte sporta, inte sitta rakt på en stol och alla skor och byxor fick justeras. Allt sånt vänjer man sig ju vid och han klagade inte, visste ju inte av något annat.
Så kom han då till Sverige på 1990-talet. Han var 50+, det var tuffa tider i Polen men möjligheten att arbeta utomlands hade öppnat sig alltmer för polska läkare. J jobbade hårt med att förbättra sin svenska och blev en uppskattad och ambitiös medarbetare.
Åren hade slitit hårt på höften och inte minst på ryggen som tagit stryk av snedbelastningen. Värken tilltog alltmer och J måste ta en hel del smärtstillande för att kunna gå. Vi runtomkring började puffa på honom att låta operera sig med en höftprotes.
Så småningom konsulterade han en av våra vassa höftortopeder som klådde sig i skallen. Det här var ju en verklig utmaning! Man kunde ju inte utlova ett helt perfekt resultat i detta gamla kraftigt felställda operationsområde men så högt ställdes heller inte förväntningarna. Huvudsaken var smärtlindring.

Så blev det av. En komplicerad operation med många saker att tänka på bl.a. i form av vinklar och mått förutom allt det rent medicinska.
Allt gick bra, J var lättad liksom operatören och vi andra.

Rehabiliteringen gick snabbt, J friskskrev sig själv en hel månad tidigare än operatören tänkt sig. Han fick skaffa ny byxgarderob med  lika långa ben och fixa bort alla sulförhöjningar på skorna. Höften var smärtfri och han lärde sig gå utan att halta. Han kunde nu sitta rakt fram på en stol och gå utan smärta vid varje steg.

Sommaren efter bjöd han och hans hustru mig till Polen på semestern och ordnade en oförglömlig resa med många fina upplevelser. Men mest minns jag den stilla lycka J visade varje gång han försynt påpekade att "detta har jag inte kunnat göra före min operation" när vi gjorde långa vandringar eller klättrade upp för branta trappor till olika slott.

J och hans hustru A på torget i Kazimierz Dolny