Litet medicinhistoria

I det senaste numret av Läkartidningen har min gode vän och kollega, Nils Dahlgren,
docent i anestesiologi, Lund, skrivit en synnerligen intressant artikel om regionalbedövningens, dvs bedövning av en hel kroppsdel, t ex ryggbedövning,  bakgrund i Sverige och vad svenska forskare betytt för en viktig del av det moderna dagliga arbetet inom sjukvården, fr a där kirurgi av något slag är involverat. Förutsättningen är fungerande lokalbedövningsmedel och det första verkligt dugliga var Xylocain (lidokain) som används än i dag fastän det tillkommit flera modernare. Nils själv är en hejare på alla slags bedövningar och har lärt mig en hel del. Jag publicerar här nedan ett litet utdrag ur artikeln där det handlar om de två oförvägna kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist.


..............
Vid 1900-talets början hade i stort sett alla de blockader vi i dag känner till fått sin beskrivning. Men alla medaljer har en baksida, och i detta sammanhang var det risken för kokainberoende som var en uppenbar fara. Ett känt exempel utgör den omtalade kirurgen William Halsted, som på sig själv anlade medicinhistoriens första perifera nervblockad 1885 genom att injicera kokain mot mandibularisnerven för att smärtfritt bli av med en problematisk underkäksmolar. Drogberoendet följde honom livet ut. Ett alternativ till kokain introducerades 1905 med det syntetiska prokainet, framställt av tysken Alfred Einhorn. Andra synteser följde, men prokain, Novocain, kom att bli referens för all regionalanalgesi fram till introduktionen av lidokain, Xylocain, år 1948. Upprinnelsen till Xylocain kan hänföras till kemisten Hans von Euler, sedermera professor vid kemiska institutionen vid Stockholms Högskola. von Euler intresserade sig för mutationens kemiska koppling till fenotypen. Av genetikprofessorn i Lund, Herman Nilsson-Ehle, hade han fått en muterad kornart som var utan förmåga att syntetisera klorofyll och därtill resistent mot flera skadeväxter. Kornet smakade bittert av ett ämne kallat gramin. von Euler lämnade uppgiften att renframställa och strukturbestämma gramin till Holger Erdtman, docent vid institutionen. Erdtman knöt en intresserad ung kemist vid namn Nils Löfgren till sig för uppgiften. När Erdtman smakade på den renframställda produkten fann han att den bedövade munnen. Projektet gick därför vidare med avsikt att framställa ett nytt tandbedövningsmedel. Det lades dock ner, då man inte fann några fördelar hos det nyframtagna, jämfört med vad gängse preparat uppvisade. Men planen ströks inte hos Nils Löfgren, som omsider lierade sig med en kemistuderande vid namn Bengt Lundqvist, hejdlös i att testa framtagna synteser på sig själv. Han lade vid ett tillfälle spinalbedövning på sig själv med hjälp av en spegel. Efter flera skilda modifikationer av graminmolekylen hade man funnit en substans med önskvärda egenskaper och med arbetsnamnet LL30.
Året 1943 sökte Löfgren och Lundqvist patent på syntesen av lidokain. I stort behov av kontanta medel gav sig Löfgren i kast med att försöka sälja upptäckten. Det pågick ett andra världskrig vilket begränsade hans möjligheter i utbudet. Omsider kom han i kontakt med Astra, ett mindre läkemedelsgeschäft i Södertälje. Astra hade ingen egen tillverkning men förstod möjligheterna hos ett slagkraftigt lokalbedövningsmedel och lämnade anbud på syntesrättigheterna: 10 000 kr i kontanter och ytterligare 5 000 kr när produktionen påbörjats. Dessutom skulle de båda kemisterna få dela på fyra procent av försäljningsavkastningen. När produktionen kom igång och försäljningen inleddes 1948 medförde preparatets föredömliga egenskaper en omsättning i snabbt stigande omfattning. De magra fyra procenten blev en guldgris av dignitet som inte hade anats.


Genom tragiska omständigheter, med Bengt Lundqvists plötsliga bortgång till följd av hjärnblödning, blev Löfgren ensam mottagare av denna guldbrodd år 1953, och snart därefter återfanns hans namn bland de fem högst lönebetalda svenskar rannsakade av Skattemyndigheten.
...........

Nils Löfgren (t.v.) och Bengt Lundqvist

Lidokain, som substansen heter, fick handelsnamnet Xylocain och därmed var läkemedelsbolaget Astras lycka gjord. De flesta lokalbedövningsmedel heter något som slutar på -kain, ett arv från kokainet som ju var det första man använde - med tragiska biverkningar, förstås. I artikeln nämns ju Halstedt som bedövade sin underkäksnerv för få draget ut en tand smärtfritt! (Halstedt har dessutom gett sitt namn till en operationsmetod för ljumskbråck.)
De två forskarna var således kemister, inte läkare. Ändå lyckades Bengt L med hjälp av en spegel tydligen med konststycket att lägga en ryggbedövning (spinal) på sig själv!
Läkare var dock tysken Werner Forssman som 1929 gjorde den första hjärtkateteriseringen på människa.  Han gjorde den på sig själv. Han förde in en slang från armbågsvenen ända in i hjärtat, knallade ett par våningar ner till röntgenavdelningen och fick tilltaget dokumenterat. Han fick sparken från sitt jobb men sedermera Nobelpriset 1956. Han blev väldigt ledsen av den mobbning han utsattes för och bytte till urologispecialiteten (njurar och urinvägar). Således fick en urolog Nobelpris för en av de viktigaste landvinningarna inom hjärtkirurgin! Hjärtkateterisering är en viktig utredningsmetod av hjärtfel än idag trots tillkomsten av andra metoder som t ex ultraljudsundersökning.