Mellandagar i Centraleuropa.

Våra julgäster är amerikaner och amerikaner reser på sitt sätt. T ex efter ett par timmar i Malmö så har de sett Sverige. Nu är inte mina vänner D och E riktigt så "typiska", de kan tänka sig LITET längre tid för ett besök så jag följde med dem till Prag och Wien med avresa på Annandagen. Det gav oss en eftermiddag och en hel dag i Prag, därefter en kväll och en hel dag i Wien innan det var dags att skiljas åt för hemresa åt var sitt håll. Häng med!

Hotellet låg bara ett litet stycke från torget i Prags gamla stad med Tynkyrkan och massor med restauranger och torgstånd. Julkommers pågick för fullt och man kunde bla äta rostade kastanjer och andra heta nylagade läckerheter. Gott!

Det berömda astronomiska uret spelar varje timme och samlar stora skaror men jag tycker nog det i Lund är vassare.

Efter ett par oroliga och irriterade timmar dök våra beställda och utlovade biljetter till Svansjön på Prags Statsopera äntligen upp. Resebyråns lokalrepresentant hade klantat till det men det löste sig. Tack och lov för mobiltelefoner!

D, som är violinist och kompositör, hade bara lovord för dirigent och orkester. Själv njöt jag bara utan att kunna bedöma om varje not hamnade på exakt rätta stället, vilket D ansåg vara fallet. Till en början hade han tyckt att tempot var en aning långsamt men ändrade sig när han insåg att dirigenten visste precis vad han ville.

Efter en natts stärkande sömn och en god hotellfrukost gav vi oss ut på promenad. Både D och E är 80+ men väldigt spänstiga så det var inte tal om annat än att traska över Karlsbron och hela vägen upp till Pragborgen. På morgonen var det ganska folktomt och väldigt skönt att kunna gå utan trängsel. Vädret var grått men utan regn och utsikten från Pragborgens kulle är magnifik.

Det finns ju hur mycket som helst att se i borgområdet och vi valde två saker att titta närmare på, Nationalgalleriet i Sternbergska palatset och Guldgränden. På Nationalgalleriet var det folktomt och vi hade god tid att se noga på alla tavlor, bl a en madonnabild av en okänd nederländsk 1500-talsmålare.

Jag fascineras av hela kompositionen med kvinnans grottliknande sittplats, slottet i vattnet, byn till vänster, bergen i fjärran och inte minst hennes sykorg nere till vänster i förgrunden med fingerborgen överst.

I Guldgränden var det plötsligt massor med människor och väldigt trångt. Gränden består av en rad hus, ursprungligen ägnade åt borgens vaktmanskap, senare plats för hantverkare, främst guldsmeder, därav namnet. Numera finns där småbutiker med hantverk, små museer av gamla verkstäder och ett café. Vid mitt förra besök i Prag hittade jag en riktig modist där, den återfann  jag inte nu. Vi hade efter en stund fått nog av trängseln och påbörjade vandringen nedåt mot gamla staden igen.

Karlsbron var nu också full av folk och stånd med konst. Medryckande var dessa grånade herrar.



Under vandringen kom vi förstås att passera ett otal affärer med böhmisk kristall, en artikel jag inte uppskattar särskilt. Svenskt glas passar mig oändligt mycket bättre. Men nu var jag i sällskap med amerikaner och ni vet glitter.....
Nå, E deklarerade att hon tyckte de hade nog med slipad kristall ( vi var tillsammans i Irland för några år sedan på Waterford, om ni vet vad det är, eller var, tror det gått i konkurs sedan dess) och inte behövde mer. D var av annan åsikt och jag tror vi plöjde minst 12-15 affärer innan han var nöjd och de köpte ett par gulddekorerade och slipade glas att kånka hem i bagaget. I den sista affären var vi nog närmare 1 1/2 timme innan beslutet var fattat.
Det ska dröja MYCKET länge innan jag frivilligt går in i en sådan butik igen, jag lovar.
(Allt jag själv inhandlade i Prag var två små handgjorda kylskåpsmagneter förställande två av husen i Guldgränden förutom en honungskaka och en chokladkaka som jag köpte på flygplatsen på hemresan. Båda goda och avnjutna som nyårsgodis i går.)

När man reser ska man titta sig omkring, både runt om, uppåt och, inte minst nedåt. Man kan hitta riktigt fina saker på marken, eller hur?

Bilden är tagen i mörkret i "befintligt ljus". Alla bilder är fö tagna med min iphone eftersom jag GLÖMDE den riktiga kameran...... Därför den sämre kvalitén än vanligt. Men jag sänder en tacksamhetens tanke till Steve Jobs, frid över hans minne!

På kvällen åt vi gott på en traditionell tjeckisk restaurang i Gamla Stan och följande morgon äntrade vi Antonin Dvorak - tåget hette så - till Wien.

Järnvägsstationen är fin och välordnad och lätt att hitta på. E och D vaktar f ö min julklapp från maken - den röda kabinväskan, lillasyster till den resväska jag fick för två år sen och älskar. Superlättviktig och praktisk. Kabinväskan räckte gott och väl till mitt bagage på denna resa, jag behövde inte checka in något på flyget.

Tåget tar 5 timmar så det var inte mycket kvar av dagen när vi kom till vårt hotell i Wien, bara tid nog att äta middag och gå och lägga sig.
Åsikterna gick litet isär vad vi skulle se under den enda dag vi hade till förfogande.  Detta var mitt första besök i Wien medan E och D varit där en gång förut på gruppresa i sedvanlig amerikansk stil - en dag. D ville se "modern konst", dvs förstås inget efter 1920, E ville se "de gamla mästarna" och mitt mummel om berömda österrikare som Klimt och Hundertwasser ville ingen höra. Det hela slutade med att vi såg Morgenarbeit mit Musik på Spanska ridskolan i 45 minuter på morgonen, sedan några timmar på en fantastisk utställning "Wintermärchen - von Bruegel bis Beyus" på Historisches Kunstmuseum.

Efter alla dessa timmars traskande behövde vi ett par timmars vila innan det var dags för middag och konsert på Kursalon Wien. Bland kristallkronor och guld avåt vi en 4-rätters middag och förflyttades sedan till konsertsalen för en fartfylld konsert med Strauss och Mozart kompletterad med Lumbys Champagnegalopp. Det bjöds även operaarior av hög klass. Tyvärr fanns här folk som tog med synnerligen små barn till konsert kl 20.15 på kvällen och Grevinnans aria ur Figaros bröllop förstördes av en tjoande baby i 1-årsåldern. Inte förrän vid de sista tonerna fann föräldrarna det lämpligt att gå ut och då vrålade barnet i protest för full hals. De stannade precis utanför dörrarna en lång stund med den skrikande ungen dessutom. Vad tänker folk? Att de ska "fostra" barnet till att gilla klassisk musik tidigt eller är det ren egoism att inte avstå konserten när man ingen barnvakt har?

Följande morgon var det dags att ta adjö av mina amerikanska vänner. 6.45 vinkade jag av dem vid hotelldörren när de gav sig iväg till flygplatsen för sin långa resa hem till Kalifornien via flygbyte i Paris. Själv tog jag mig en timme senare till stationen Wien Meidling och tåget tillbaka till Prag, den här gången med en annan konstnär som jag glömt namnet på.

Under väntetiden på flygplatsen åt jag bräserad lammknyckla, potatismos och pretzel.

Och som vanligt var det skönt att komma hem!