Lördagstema: Hinder

(Bilden är Aftonbladets)

Hinder som ämne att skriva om ger mig tusen idéer; det är svårt att välja ut bara några!
Det tycks numera inte finnas några hinder att spionera på oss alla i cyberrymden, varken tekniska eller moraliska. Vilket inte i sin tur hindrar vissa att vräka av sig de mest kränkande och hatiska kommentarer. Man tycker att skamkänsla eller samvete, om sådant finnes, skulle hindra det värsta, men icke.
Vissa sajter blir tvungna att kräva inloggning för att man ska få kommentera, andra bryr sig inte. Nu senast florerar en sk "sluten" facebookgrupp för poliser i pressen där en fjärdedel av kåren lär vara medlemmar. En del "charmiga" typer kläcker grova omdömen om kända journalister, invandrare och andra för dessa kommentatorer misshagliga individer. Nu har dock heller inte något hindrat att Expressen fått tillgång till gruppen - hur kunde någon tro att det skulle gå att hindra det?

Som kvinna i ett mansdominerat yrke stötte jag på många hinder, varav jag forcerade vissa men långt ifrån alla. Redan när jag under sista året i gymnasiet berättade om mina studieplaner för en ett år äldre gosse som just börjat sina medicinstudier fick jag till svar: "Fy fan, kvinnliga medicinare är det värsta jag vet!" Under studietiden kallades vi flickor "medicinuttor" och en gång när vi ett par stycken satt och väntade på att bli inkallade till en muntlig tenta kom en av institutionens befattningshavare förbi och la huvudet på sned och kuttrade" Och vad ska ni, små flickor, bli när ni blir stora? Sjuksköterskor, kanske?"

Jag har blivit förbigången i tjänstetillsättningar, liksom många av mina kvinnliga kollegor, lönediskriminerad och utesluten ur grupper, undanhållen information, osv, osv. Nej, jag gnäller inte, jag konstaterar fakta. Det fanns - och finns - otaliga hinder i karriären för kvinnor. Mycket är så subtilt att det tar tid innan man kommer på det, ofta för sent, annat är så flagrant att folk helt enkelt inte tror en.

Konstaterandet att en kvinna måste vara minst dubbelt så bra som en man för att räknas med stämmer, tyvärr. Inte minst i den akademiska världen.

Är du både kvinna och invandrare blir hindren ännu högre, det har jag sett på nära håll och förgäves slagits mot.

De närmsta hinder vi slåss emot sitter dock hos oss själva. Man vågar kanske inte ta en utmaning eller hittar på en massa hindrande ursäkter för att slippa något obehagligt eller jobbigt. Man skjuter upp nödvändiga saker tills hindret att sätta igång blir oöverstigligt. Hos några kan det bli till ett psykiskt funktionshinder, sk prokrastinering, där det till slut blir ångestförlamande. "Arbetet först, nöjet sedan", blir till tvärtom. Och till arbetet kommer man aldrig fastän nöjet blir allt beskare.

Det sägs att det första ungar gör i sandlådan är att dra upp gränser för sitt revir och sen hindra andra att överskrida dem. Och så gör vi vuxna också med våra hem och trädgårdar, eller hur? Sen blir det bygräns, stadsmur och nationsgräns. Europagränsen ska vi bara inte tala om. Vi hindrar behövande krigströtta och fattiga människor att ta sig in legalt med påföljd att skrupellösa typer gör sig rika och tusentals dör på vägen.

Jag kan hålla på i det oändliga om hinder men slutar här...

Tack, Englundskan i Livsrummet, för inspirerande rubriker! Pysseliten tar över i november och ämnena står i spalten till höger.