En del människor är av naturen initiativtagare och idésprutor. De sätter igång verksamheter, är eldsjälar och får - i bästa fall - fart på den andra kategorin: genomförarna, de uthålliga, förvaltarna.
Initiativtagarna tröttnar ofta efter ett tag och vandrar vidare till nya projekt och så går det runt.
Tyvärr rinner många bra initiativ ut i sanden eftersom det inte finns nån som är villig att att fortsätta satsa pengar och arbete när nyhetens behag gått över. Dagens projektbaserade samhälle blir på så sätt till sist avtändande på även den mest entusiastiska initiativtagare. Ambitiösa initiativ sätter igång, en verksamhet visar sig vara framgångsrik, sparar kanske både pengar och lidande. Men så är projektpengarna slut och alltihop rinner, som sagt, ut i sanden. De kanske betydligt större sparade pengarna låg i en annan kassa så de räknades inte. Jo, jag har varit med om åtskilliga projekt inom landstingsvärlden och vet hur frustrerande det är att inse att man igen och igen i bästa fall får en klapp på axeln, men tyvärr, nu går vi vidare till nya projekt.
Månne detta initiativ har en framtid?
Nog vore det behövligt. Men helst skulle det finnas inom alla politiska partier, inte vara ett eget.
Det är så stolligt att kväva idéer och initiativ. Bättre - om man ser att det inte är realistiskt genomförbart - är att ställa motfrågor till idékläckaren, då kan idén utvecklas. Allt är faktiskt möjligt!
SvaraRaderaKan naivitet och kreativitet hänga ihop?
RaderaPysseliten:
SvaraRaderaJovisst är allting möjligt! Det omöjliga tar bara litet längre tid....
Vissa idésprutor gör ingenting självmant utan delegerar till andra. De borde få tillbaka sina ibland helt befängda initiativ i knät med ett barskt "gör det själv!".
Idén med projekt är schizofren och ger mig ångest. Man ska vara heltänd på projektidén och jobba entusiastiskt med siktet inställt på att slutföra projektet, eller eventuellt, permanenta verksamheten.
SvaraRaderaMöjligheten att bygga rutiner och kontaktnät och traditioner går inte för verksamheten ska ju upphöra, kanske. Och när man har genomlidit några projekt så finns det ingen entusiasm kvar och man tar inga flera initiativ heller.
(hu vilken trist tant jag är idag)
Vad gäller projekt så är jag lika trist tant numera. Och alltfler som blir utsatta för projekt börjar dra öronen åt sig; man vet ju att det inte resulterar i något bestående i alla fall. Om projektanställningar ska vi bara inte tala...
RaderaAck ja, du har så rätt! Inom kulturområdet och kanske särskilt här i Stockholm är det många bra verksamheter som dignar under projektredovisningsbördan. Som någon luttrad person sade för ett tag sedan. "Stadens kulturbudget? Ja, den är väl mest tänkt som ett njutningsmedel för byråkrater..."
SvaraRaderaI och för sig är mycket annat än kulturen utsatt för meningslösa projekt. Men kulturen och dess utövare är de verkliga strykpojkarna idag. Bara de värsta kommersiella avarterna kan ju leva av egen kraft, all annan kultur är beroende av stöd, antingen av det allmänna eller av donatorer av annat slag. Tänk om de stora kompositörerna inte hade haft sina furstar eller kyrkan som försörjningsinrättningar? Då hade de på sin höjd varit gatumusikanter och aldrig blivit världskända klassiker.
RaderaDet nya påhittet att alla fria teatrar i Stockholm ska presentera vad de tänker göra innan de får sina anslag är ju ren diktatur. Att några visat i 20-25 år att de självständigt och nyskapande presterar hög kvalitet har inte längre någon betydelse.