Hästens sommarlov och andra kapitlet om Ålandsresan

Den vanliga vårnervositeten drabbade mig idag, fast inte så farligt, när vi skulle lasta Malena, min märr, och köra till sommarbetet. Så gammal och van hon än är så kan inte jag lasta henne själv, min fega kråka. Malena känner hur nervös jag blir och då går det inte alls. Så jag håller mig i bakgrunden och låter kompis M eller P göra det. Kompis M gjorde det idag på ca 5 minuter, TACK! Sen sätter jag mig, glad i hågen vid ratten och puttrar till sommarhagen. Avlastad där vet märren ju precis och blir bara glad! Hon har två gamla vänner där sen många år, ett par shettisgossar, men nu var skaran utökad med en liten Welsh-dam också. Vi var nyfikna på hur det skulle te sig när de två damerna skulle bekanta sig. Det tedde sig inte alls! Dom ställde sig bredvid varandra och betade. Om dom överhuvudtaget sa nåt så viskade dom så att vi inte hörde. Sen gick dom åt var sitt håll och fortsatte äta. Vi var kvar en timme men inget hände så jag gissar att rangen konstaterades vid första ögonkastet.

Åter till min lilla reseskildring. 

Följande morgon tog Virtanen mig söder- och österut. Första anhalt var Bomarsunds fästningsruin. När Sverige förlorade Finland och Åland till ryssarna 1809 (ni minns att det var Märkesår förra året!) så fick Ryssland sin västgräns på Åland. På 1830-talet  började man bygga en enorm fästning vid Bomarsund på ett över 800 hektar stort område. Bygget blev aldrig färdigt och 1854 förstördes allt under Krimkriget av franska och engelska trupper.

Bilden hittade jag på Wikipedia. Den går att klicka större så att man kan läsa texten! Idag är ruinen ett fornminne som vårdas och vad jag kunde se brukar det nog beta får där men inga hade kommit dit ännu. Men landsvägen har man dragit tvärsigenom!

Uppifrån fästningen har man vidunderlig utsikt åt olika håll och i det ljuvliga vädret kunde jag förstå att det var fint att stå och fiska i sundet.
Efter klättringen i fästningsruinerna smakade det bra med en kopp kaffe på fiket vid Puttes camping intill.

Inte långt från Bomarsund ligger Kastellholms Slott med anor från 1300-talet. Fram till 1809 var ju Finland och Åland svenskt och Gustav Vasa är en av dem som byggt på Kastellholm. Erik XIV, den olycklige, satt fången här en tid under den fängelseodyssé som så småningom ledde fram till ärtsoppan.
Det är en mäktig borg, ett välkomponerat museum med pedagogiska skyltar och massor av trappor.

Intill slottet ligger en museigård, Jan Karlsgården, så som Ålandsgårdar såg ut på 1800-talet och ett fängelse, Vita Björn.

Jag tittade på gården men vädret var för vackert för att gå i fängelse! Gärdsgården var ett konstverk i sig och lappen på stolpen är ju verkligen bra - något att ta efter! Men djuren hade inte kommit ut på bete än. Man får betänka att det varit väldigt kallt och regnigt till bara dagen före. Det var ju mina kängor som tog sommaren till Åland!

Jag hade inte tagit mig tid att äta någon lunch och det var litet tomt i magen när jag såg skylten "Uffe På Bergets Café" så jag vindlade Virtanen upp till en parkering och klättrade resten till fots. En smörgås, litet vatten och så återvände livsandarna. Utsikten kan bäst beskrivas av ett citat från en man som också kom dit upp, jag gissade på australiensare, " Oh, my God! Oh, my God!"

På skylten står att här gick en av rikets huvudleder, dvs vägen mellan Stockholm och Finland. Från 1600-talet gick ett postrotesytem tvärs över Åland regelbundet med ömsom häst, ömsom båt, över vatten på sommaren, över isen på vintern.

Detta fick bli sista anhalten den dan innan jag vände Virtanen mot Geta och Pettas. Där vankades lammfärsbiffar som smakade himmelskt!