Trädgård med stil och naturens under

Den just nu förhärskande årstiden lägger ju självklart fokus på växtlighet och därmed trädgård för oss som är så lyckligt lottade att vi har en egen. Alla har ju inte det, av fritt val eller tvång, men då finns alternativ - gå och se andras trädgårdar! Och vi som sliter med vår egen behöver en paus och även inspiration. De flesta svenskar vet kanske att Sofiero i Helsingborg är ett Mecka för rhododendronälskare men alla har inte varit där.
När Gustaf VI Adolf dog 1973 (på Helsingborgs lasarett) hade han testamenterat Sofiero till staden. Själv hade han fått sommarslottet i bröllopspresent 1905 när han gifte sig första gången med den engelska Margaret av Connaught. Hon var mycket trädgårdsintresserad och präglade utvecklingen på Sofiero fram till sin för tidiga död 1920 då hon, 38 år gammal, höggravid med sjätte barnet, fick blodförgiftning.
Men Gustaf Adolf fortsatte att ha Sofiero till sommarslott och blev allt mera intresserad av rhododenron och man har fortsatt i hans tradition att vidareutveckla parken. Nu finns ca 10 000 rhododendronbuskar av ca 500 sorter. Många, många vallfärdar i maj och juni för att njuta av prakten och idag for min gubbe och jag dit. Jag är särskilt förtjust i de ljusa sorterna, vita och ljusrosa och ljusgula, då måste man komma tidigt för de blommar först. Även en del röda och lila hade kommit igång men den stora massblomningen kommer att dröja ytterligare ett par veckor, tror jag.

Men vad är det här? är vi avlyssnade under vår promenad, tro?

Nej, det är en skulptur av en kanadensisk konstnär, Georg Rammell.

Lökväxter blommade fortfarande längs Blomstergatan, planerad av kronprinsessan Margareta.

Rosengången får vi återkomma till om några månader och det är tydligt att vintern har tagit sin tribut även här.

Olika evenmang fyller Sofieros kalendarium och denna helgen var det orkidéutställning. Det är fullständigt otänkbara former som naturen frambringar i orkidésläktet! 

Den här fräkniga uppnosiga varelsen gillade jag!

Jag är ärkerepublikan och har ingen som helst förståelse för all uppståndelse kring kungligheter. Jag blir bara trött. Jag förstår heller inte varför man vill fortsätta vara kunglig, det måste ju vara ett helvete att inte få vara sig själv nån gång. I all synnerhet som utvecklingen har varit med behov av alla livvakter och säkerhetsanordningar. Det var nog enklare förr, åtminstone tror jag det med tanke på att min familj en gång på 50-talet kom körande i vår lilla folkvagn längs vägen vid Sofiero på väg norrut och passerade en ensam vandrare med spatserkäpp - kungen. Inte en livvakt i sikte.

Mullvadar såg vi inga spår av på Sofiero och dom lär inte finnas på Åland heller. I alla fall inte såna som bor i jorden och skjuter upp irriterande jordhögar. Jag har tidigare berättat om barnboken om mullvaden som fick en lort på huvudet och att jag fick en liten plyschvariant av den figuren med lort och allt. Nu hittade jag en urmysig liten mjukismullvad till - i Karins ateljé på Pettas. Hon hade dessutom en rolig bild på såna figurer som "skrivbord" i sin dator. Hur många hon gjort och sålt genom åren vet jag inte men jag hoppas hon inte slutar!
När jag kom hem och öppnade min resväska så visar det sig att mullvaden på något märkligt sätt grävt sig in i den! Jag hade ju stängt den ordentligt och satt på rem runt om och ändå har den tagit sig in - den har verkligen visat att den är en mullvad!
Nu har den i alla fall flyttat ihop med sin kompis och de ser ut att trivas ihop, minsann.

(Klicka bilden större så kanske texten på etiketten går att läsa.)