Kapellet som försvann. Tredje kapitlet om Ålandsresan

Foto:Åke Johansson

En av utflykterna i olika åländska historiska epoker var tänkt att gå till detta lilla medeltida kapell för sjöfarande på stranden i Lemböte. Skyltar vid stora vägen, nya skyltar vid den mindre vägen och slutligen tydliga skyltar in i skogen förde mig och Virtanen till en parkering med en orienteringstavla och information om kapellet. Sen var det stopp. Ingenstans kunde jag hitta en stig som stämde med tavlan, det vill säga, jag hittade ingen stig alls! Jag irrade omkring i 1 1/2 timme bland stenhällar och vindpinade tallar. Slutligen letade jag mig till baka till bilen och hämtade min lunch: ett gott finskt knäckebröd, en bit gorgonzola och litet åländsk god ekologisk fårost samt en flaska vatten. Det smakade utmärkt och sen åkte jag vidare. Det var söndag, varmt och växlande molnighet och fullständigt tomt på människor vart jag for fram. Tydligen hade lördagens aktiviteter tagit musten ur de flesta. Jag kom förbi flera kyrkor och tyckte att någonstans borde det väl vara gudstjänst men alla parkeringar jag såg utanför templen var tomma. På Lemlands kyrkas kyrkogård såg jag dock ett par damer och beslöt fråga dem om kapellet men dom hade ingen aning. Karin på Pettas har lovat hjälpa mig hitta dit nästa gång jag kommer till Åland.

Däremot hittade jag Borgbodas fornminnesområde i Saltvik. Där hittar man bronsåldersgravrösen och en stor fornborg med anor tillbaks till yngre järnålder. Inga problem med stigarna där, inte. Allt väl utmärkt och med inspirerande snidade detaljer, beriden väktare och en bänk med en "kompis" att vila bredvid efter en brant backe.

 

Det var tydligt markerat i landskapet att fornborgen en gång legat på en kulle på tre sidor omgiven av havet. Gården Borge, på vars mark dessa arkeologiska lämningar ligger, fortsätter en kontinuerlig mänsklig historia sedan över 1000 år. Undrar om man tänker på det i vardagslag när man brukar sin jord?

Litet mera närliggande i tiden är Idas stuga inte långt från fornborgen. Där bodde Ida i över 40 år, fram till 1966, med sin sistfödde handikappade son. Ida var ogift, litet "egen" om man förstår beskrivningen av henne rätt, och födde fyra barn som hon tvangs lämna bort. Hon arbetade alltid  hårt, tjänande andra mera lyckligt lottade. Det enda barn hon kunde behålla var det femte, den förlamade, rullstolsberoende sonen, kanske var han CP-skadad. När Ida fick hjärnblödning flyttade de båda in på ålderdomshem tillsammans. Stugan står kvar och är alltid öppen. Man kan rasta där, elda och koka kaffe medan man lyssnar på Ida  som sjunger åländska visor. Jag hoppade en halv meter när sången bröt ut, uppenbarligen automatiskt igångsatt av mitt inträde. När jag läste Idas levnadsbeskrivning fick jag tårar i ögonen, hon var i ålder med min farmor.

Efter så många historiska intryck behövde jag sitta och meditera och det gör man bäst vid havet. Jag satte mig vid Hällö brygga med solglitter, svanar och tärnor. Hela ängar med Adam och Eva kantade vägen ner till bryggan.

 

Sen blev det en ny kväll på Pettas med prat, mat och många skratt.

Här hemma i Göinge har det idag åskat och regnat 24 mm. Jo, jag ställde undan kängorna i går, la gödning på gräset och beställde 25 mm regn! Som således levererades idag. Jag kunde ha varit utan åskan som har smällt emellanåt så huset skakade. Jag kopplade bort alla datorer och anslutningar och vågade mig inte ut i kök eller badrum. Vi har erfarenhet av nedslag i el och antenner ett par gånger och jag mår inte bra under åska. Nu verkar det i alla fall ha lugnat sig för idag sedan några timmar.