1910 satte Metropolitanoperan upp Armide av Gluck, alltså samma historia som Rossinis Armida. Hjältetenoren spelades av Enrico Caruso. I en av NY-tidningarna stod efter premiären:
There is no getting away from the fact that Mr. Caruso, who evidently did not spend last summer in fasting, if he did in prayer, was an apparition almost fatal to illusion. But he was in good voice and he did sing with restraint of manner and ravishing beauty of tone. Visst är språket vackert! Liksom det uppenbarligen var att LYSSNA till Caruso...
Det talas ofta om hur feta operasångare är eller blir. Det stämmer inte så särskilt bra, inte ens bland de amerikanska. Visst är några överviktiga, men det är inte det övervägande intrycket, långt därifrån. Maria Callas, divornas diva, var en tid nästan anorektisk.
Birgit Nilsson var heller inte tjock, trots att det ibland sades, antagligen av folk som aldrig såg henne. Hon var en rejäl skånsk grebba med kurvor, däremot. Hon var stor kund hos min silvermaestro, Owe Johansson och skojade med honom att hon ville ha smycken att pryda "hyllan"!
Jag såg henne ett antal gånger på konserter, men bara en gång på operascen, då i Tosca. Hon framförde Toscas Bön (Vissi d árte) liggande platt på magen framför Sigurd Björling som Scarpia, till synes helt utan ansträngning.
Underbart! Birgit Nilsson som Tosca, sjungande Vissi d'arte är ljuvligt.
SvaraRaderaJag har boxen med henne och Jussi när de gör Turandot, det är också otroligt vackert.
Vilken humor hon hade förresten, la Nilsson :)
Christina:
SvaraRaderaEn avväpnande självironi, hade hon, Birgit. Ingen falsk blygsamhet men inga höga hästar.
Jussi är fortfarande oslagbar, han också. Har du läst boken om honom av Yrsa Stenius?