Minisemester i Mecklenburg

Tyskland har aldrig legat högt på min resmålslista. Förutom korta besök i Berlin och Lübeck så har jag inte sett något av landet. Nu erbjöd sig en möjlighet att lägga till litet mer, nämligen de gamla städerna Schwerin och Wismar. En god vän kom att arbeta i Schwerin några år på 90-talet och blev förälskad i staden. Han har kunnat följa utvecklingen och uppblomstringen efter murens fall och vill gärna dela med sig av det han tycker så mycket om.

En dubbeldäckarbuss förde oss via Öresundsbron och färja över Gedser-Rostock direkt till Schwerin där vi inkvarterades centralt, nämligen precis vid järnvägsstationen. Från mitt hotellfönster på 6 våningen hade jag en fin utsikt över den pampiga Bahnhof, torget framför och gick jag ut i hisshallen såg jag långt åt andra hållet där sagoslottet höjde sig över staden.

 Vädret var idealiskt för strövtåg i staden och våren hade kommit långt så allt var grönt och blommande. Vi hade en entusiastisk reseledare som berättade om stadens historia men tyvärr mest uppehöll sig vid korstågstiden då Henrik Lejonet införde kristendomen genom att på känt manér härja och slå ihjäl de tidigare slaviska härskarna. Litet kuriöst är det dock att så småningom blev den gamla slaviska släkten hopgift med Henriks så att i sekler styrde ättlingar till bägge sidors stridande på 1100-talet.
Schwerin ligger långt från kusten och har upprätthållit sig genom att envist vara huvudstad i området trots konkurrensen med de hanseatiska handelsstäderna runt Östersjön. En 2 mil lång på 1500-talet grävd kanal, Wallensteingraben, har varit vattenvägsförbindelse till kusten, men som den ser ut idag har man svårt att föreställa sig att det en gång har transporterats varor den vägen.
Stadens mest berömda arkitekt är Demmler, som på 1800-talet skapade mycket av dagens stadsbild liksom det slott som finns idag på samma plats som den gamla slaviska borgen stod. Demmler var tokig i tinnar och torn och har riktigt vältrat sig i fransk renässans.

Under DDR-tiden hade man stall här i slottets orangeri. Andra delar av slottet hölls i gott skick men här såg det förskräckligt ut tills för bara kort tid sedan. Nu är här utsökta trädgårdsanläggningar och ett fint café.

I anslutning till slottsområdet finns en barockträdgård där restaureringen bara påbörjats men den kommer att bli magnifik. I centrum en korsdamm och på vardera flanken en sån här avenbokstäckt lång skuggad promenad.

Under strövtåg i den gamla staden kan man njuta av många vackra och nyrenoverade hus och inte minst allt vatten och all grönska.

Detta är Demmlers Arsenal.

Kyrkan ligger förstås uppe i backen.

Livlig kommers på gågatan.

Den här dörren kunde lika gärna funnits i Simrishamn!

Det här var ingen vanlig syn och det såg faktiskt ut som om det var tillåtet just här fast jag inte kunde klura ut vad det var.

Vid Prästens Dike, Pfaffentich, stod denna moderna och bedårande lilla skulptur.

Vid Domkyrkan hittade man förstås dess grundare, Henrik Lejonet i denna gestalt. Han fanns annars i oräkneligt antal både i skulptur och på stadens vapen, förstås.

Nej, Konrad har inte haft med detta café att göra; ägaren lär heta Frank Röntgen enligt hemsidan. Jag och kamrat K fikade där och åt en gudomligt god tårtbit.

På en affärsgata träffade jag på dessa släktingar till min födelsedagspresent!

Schwerin är grodornas stad. De lär ha varit de första invånarna på denna plats. Dessa representanter står på torget framför järnvägsstationen.

Det här är också torget, precis utanför hotellet. En morgon när jag satt och åt frukost mol allena strax före kl 07 utspelade sig ett märkligt skeende. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig just då. Det kom en liten kommunal lastbil med två gubbar som beväpnade med släggor började slå loss metallräckena som ett antal cyklar var tjudrade vid med bygellås. De tog loss räckena, trädde ur cyklarna och lutade dessa vid nästa träd där det också fanns många fastlåsta cyklar. Sedan fattade de sina släggor igen, bankade tillbaka räckena, hukade sig och måttade med ögonmått att de var raka, lastade sina släggor och körde iväg. Det stod tre träd med räcken och cyklar från början, nu fanns det cyklar vid två och vid det tredje bara räckena. När jag kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen såg allt ut som från början: cyklar fastbundna vid alla tre trädens räcken. Vad var meningen med föreställningen på morgonen??

I reseplanerna ingick ett besök på Mecklenburgs Statliga Teater, byggd i italiensk renässans på slutet av 1800-talet. Insidan är fint resaurerad, utsidan håller man på med. Jag läste på nätet att denna teater överlåter moderna experiment till andra och ägnar sig åt klassiker. Jag såg Mozarts Cosi fan tutte där man dock vågat sig på att flytta handlingen ca 250 år framåt till nutid. Ingen lyckad flytt; det gör utklädningsskämtet ännu mera otroligt än om man får fantisera om 1700-tal! En sångare vad ganska dålig, en sopran alldeles lysande och resten helt OK. Orkestern var utmärkt under sin, för ovanlighetens skull, kvinnliga dirigent.

Plakatet meddelar att härunder gömmer sig teatern!

I pausen vågade jag ta en bild av den klassiska interiören.

Jag hade gärna gjort ett besök på stadens stora konstmuseum som lär innehålla fina skatter men det råkade vara stängt just den dagen jag kunnat gå. Däremot gjorde jag ett besök på Schleswig-Holstein Haus där man har tillfälliga konstutställningar.
Den aktuella utställningen var en fotoutställning, Abraham war Optimist, av fotografen Manuela Koska-Jäger.  På hennes hemsida kan man se några av de bilder som ingår i utställningen. Hon följde den gamle rabbinen under ett år. Det har nyligen kommit en bok med bilderna; det är ur den man kan se vissa bilder på fotografens hemsida.
Man kunde på utställningen också läsa om judarna i Schwerin, vars synagoga jämnades med marken under Kristallnatten. Idag finns ett litet hus för den lilla församlingen som nu uppstått bland de ryska judar som flyttat till staden på senare år. Den här delen av historien är minst lika intressant som den från 1100-talet och visst kan man dra paralleller, otäcka sådana.

Schleswig-Holstein Haus - som vår guide inte hade hört talas om!

Den nuvarande judiska församlingens lilla hus.

Besöket i Wismar ska jag berätta om i ett annat inlägg.