Sommaren som kom av sig

Nattfrost kan man vänta sig i våra trakter fram tills i början av juni, så att det fryser nu på nätterna är inget konstigt. Konstigt har däremot det varit med högsommarväder under lång tid i april. Det har lurat en del växter (och odlare!) att sätta igång för tidigt och är därmed sårbarare.Mina potatis har tittat upp för någon vecka sedan; jag satte dem den 9 april, så jag fick gå ut med fiberduk i går kväll och bädda om dom liksom stjärnmagnolian vars blommor annars varje år får frostbruna kanter. Cornusträdet är klokare och väntar ett tag med att slå ut.

Njesen och hennes Loff har ju ny trädgård och funderar på hur det ska se ut. Här hjälper fåglarna till med  att förmera vissa sorter, bl a krusbärsbuskar kan titta upp litet här och där. En sådan pinne, redan full med blommor, är nu utmärkt för framtida flytt söderut.

Lördagen, dvs Valborg, firade jag med att lyssna till skönsång. Nej, inte Lunds Sudentsångare, utan Verdis Trubaduren på bio i direktsändning från Met. Trubaduren är en av Verdis stora publikfavoriter där alla är galna och alla (nästan) dör på slutet av olika men korkade skäl. Musiken är verkligen publikfriande och de fyra huvudrollerna verkligt krävande för artisterna.
I föreställningen sjöng bl a Dmitri Hvorostovsky (sibirier) och Sondra Radvanovsky (amerikanska) och på det här klippet kan man se och höra ett avsnitt ur operan de gjorde konsertant i Moskva för några år sedan. Båda är synnerligen välljudande och dessutom goda skådespelare, vilket börjar bli ett allt större krav på dagens operasångare till skillnad mot tidigare. Särskilt vid den här typen av föreställning med kameran inpå ansiktet blir det patetiskt med de sångare som bara ha en gest, ofta att slå ut med ena eller andra armen. Det kan gå an, men knappt då heller, om man har många meter till scenen från sin plats i salongen och bara då och då tar en titt i teaterkikaren.


På söndagsmorgonen trädde jag in mig i min häradsdräkt (Oxie) för att axla rollen som gudmor till lilla Linn Anna Fredrika som nu döptes i den vackra lilla kyrkan i Vittsjö.

Det kloka barnet sov sig genom hela högmässan och öppnade bara helt kort ögonen vid själva dopet. Storebror Karl förkunnade högt "Nu skriker hon, nu skriker hon!" Men av det blev intet.

Efter en läcker buffét for de större barnen, en hel hord, ut och lekte i solskenet som varade till sena eftermiddagen. Vi var många som ville fotografera storebror men han vill inte vara med på bild. Antingen får man en nacke eller så blundar han, då tror han att han inte syns.

Om någon har talang för regndans så välkomnar jag en rotblöta här, tack! Några mil härifrån kom det minst 10 mm i går kväll, här inte en droppe.