onsdag 29 juni 2011

Wanås

Midsommardagen åkte vi till Wanås. Vädret var en aning svalt med växlande molnighet och viss risk för regn. I vår enfald tänkte vi att det inte skulle locka folk till Wanås i allt för stora skaror, men hej vad vi bedrog oss. Vi fick dessutom veta att det är just på midsommardagen som besökarantalet är högst. Varje år!

Vi anmälde oss till visningen som skulle ledas av Marika Wachmeister, initiativtagare till hela konstprojektet och nyligen avgången chef. Bättre guide kan man inte ha. Hon lotsade runt oss i nästan två timmar och berättade engagerat och initierat om de nya verken och även en del av de kvarvarande permanenta. Jag har numera många favoriter jag gärna återser och är alltid nyfiken på de nya.

Det stora namnet i år är förstås Yoko Ono. Hennes internationella vänner hade höjt en aning på ögonbrynen inför uppgiften att hon skulle till Sverige. Jaha, Stockholm, då, förstås. Nä, Wanås.
I bilen på väg till Wanås någon dag före vernissagen hade Yoko kollat att solglasögonen och kepsen satt som de skulle och förberett sig på anstormningen av fotografer. Tomt, inte en kotte som tog emot celebriteten. Men på pressvisningen blev hon rikligt kompenserad av ett digert pressuppbåd och min kompis kulturredaktören mms:ade en bild direkt till mig.

Yoko Ono är representerad med fyra verk, två inne i konsthallen och två utomhus. Hennes idé är att göra betraktaren del av verket. I Mend Piece blir man det genom att försöka laga de söndriga vita porslinskoppar man samlat in från folk i nordöstra Skåne medan man tänker på hur man kan hela vår trasiga värld, i My Mommy was beatutiful skriver man och sätter upp en lapp på en anslagstavla om sin egen mamma. Utomhus har man planterat 14 olika sorters äppelträd, Wish Trees, där man kan skriva en lapp och knyta fast med en önskning. Lapparna skördas sedan och skickas för att lagras i en silo på Island tillsammans med andra lappar från samma koncept i andra länder där träd, arter typiska för respektive land, har planterats. Det fjärde verket heter Sky Ladders. Det består av stegar insamlade från trakten och försedda med uppmaningen att klättra upp för att komma närmare himlen.
Maken tyckte att perspektivet att komma längre från jorden än närmare himlen vore rimligare med tanke på proportionerna!

Inne i konsthallen finns också verk av Charlotte Gyllenhammar, skulpturer och videoverk, alla med förhållningssättet svindel och upp-och ner. Sedan några år finns också hennes upp-och-nervända underjordiska ateljé att besöka.

Efter att utställningen varit öppen en månad har man redan behövt "skörda" önskningar.
En av önskningarna. Marika berättade att det fanns allt från att önska sig fred på jorden till en dammsugare.

Dan Graham´s Two different anamorphic surfaces från 2000 i halvgenomskinligt spegelglas har också det inneboende i verket att betraktaren ingår.

Roxy Paine´s Impostor från 1999 i rostfritt stål  är en av mina favoriter. För ett par år sedan hade han en jättestor installation på samma tema på taket till Metropolitan Museum of Art i NY, en fantastisk upplevelse!

Jacob Dahlgren har satt ihop 104 likadana bitar i lackerad plåt i 18 olika färger till en lockande lekskulptur för alla åldrar. Han är inte van att göra saker ute i naturen men när det hela var på plats var han mycket nöjd: "det ser precis ut som i min dator".
Jacob Dahlgren ställer i sommar också ut i Skärets Konsthall. Vi var i Skäret häromdagen på besök hos en god vän men konsthallen var stängd så vi kunde bara kika in genom fönstret.

Marika Wachtmeister kan man lyssna på hur länge som helst. Hon är jurist i grunden och blev förälskad i amerikansk nutidskonst i New York för länge sedan. Sedan dess har hon verkligen satt Wanås på konstkartan.

Sky Ladders

3 kommentarer:

  1. Säga vad man vill men konst berör på väldigt olika sätt. Tack för rundan, jag hängde med där i bakgrunden:)!

    SvaraRadera
  2. Jag var också på Wanås härom veckan men tyvärr var det måndag och utställningen var inte öppen :-( TUR att den finns kvar ett tag till!
    Kram i värmen!

    SvaraRadera
  3. Karin:
    Det är verkligen sant, man upplever på väldigt olika sätt. Visning med Marika W är extra roligt eftersom hon just vill ha en dialog med besökarna och frågar hur man ser på verken och hur man reagerar. Hon berättar om konstnären och hur verken kommit till men skriver ingen nåt på näsan. Skickligt!

    Lotta:
    Då var du där före midsommar för sen är det öppet i byggnaderna även på måndagar! Parken är ju alltid öppen, förstås.

    SvaraRadera