Att bara vara

Idag var första dagen på länge med väder att sitta ute i och läsa i en skön stol på mina breddgrader. Så istället för att ta itu med det frodiga ogräset gjorde jag precis det: satte mig bekvämt med en god omläsningsbok, Isabel Allendes Paula. Det kändes rätt att, förutom att följa med i resan under Paulas sjukdom och död, repetera Chiles nutidshistoria i Isabels Allendes tappning. Vi glömmer alldeles för fort!

Jag reste mig några par gånger, för lunch, en kopp kaffe och några varv runt i trädgården. I går slet mannen och jag en god stund med röjning och idag njöt jag av att se vad vi åstadkom. När vi anlade trädgården för drygt 30 år sedan planterade jag strubräken runt stenfoten på huset. Där vill jag inte ha några rabatter eftersom det ju inte regnar innerst vid väggen och någon ständig vattning hade jag inte lust att planera för. Dessutom har jag ett starkt minne av alla gårdar i dessa trakter som brukade ha en kvast strubräken på vardera sidan om entretrappan. Så jag tiggde plantor från en av dessa gårdar och satte i en rad precis där takutsprånget slutar. Ingen jord fick dom, bara stå direkt i singeln. Med tiden har dom etablerat sig rejält och bildar nu täta stånd ända in till husväggen, vilket är bra. Men på senare år har gången att gå på krympt betydligt och nu började det bli svårt att ta sig fram! Så med förenade krafter, grep och spade banade vi väg runt huset igår. Ormbunkarna bildar nu tjocka rotfiltmattor under singeln och det tog på krafterna att spetta upp dem. Men nu kommer vi i alla fram ordentligt igen och jag gillar mina ormbunkar skarpt! Nu är dom ju inte alls moderna vilket gör det ännu angelägnare att ha dem.

Jag har också börjat forma blodboken som vi var tvugna att kapa för ett par år sedan, den hotade huset och skuggade allt annat, bl a vårt cornusträd som gläder oss med sina blommor i 6 veckor varje sommar. Där ligger japanska körsbärsträd i lä! Ännu är blommorna små och grönvita men växer och vitnar för varje dag.

Tanken är att blodboken ska få breda ut sig på slänten och bli en marktäckare  som tar vid när bladen slår ut. Först kommer lungörten som sen hamnar i skuggan. Vi hoppas också att cornusträdet ska utvecklas åt det håll det tidigare hindrats av blodboken.

Att vi är i syrenernas och gullregnens månad är också tydligt.

 

 Men det är mycket som blommar just nu, egentligen FÖR mycket, det tar lätt slut och bara blir grönt senare på sommaren, i alla fall om man, som jag, inte har remonterande rosor. Jag fyller i alla på med krukor som blommar länge. Jag har i alla fall en rosenbuske, jag tror den heter Finlands Vita Ros och är ett riktigt ogräs. Här kallar vi den Pers Ros efter vännen vi fick skottet av och just nu blommar den som besatt. Den remonterar (som tur är!) inte och efter blommningen går jag åt den med kallt hjärta och vass sekatör, klipper ner den helt och tar bort alla rotskott jag hittar - det är många. Sen kommer den snällt nästa år igen.

 

De vita pionerna har inte slagit ut än men de få röda har. Jag har koncentrerat mig på blå och vita blommor, fr a de vita. De var nämligen de enda jag kunde se när jag kom från jobbet och det ofta redan var mörkt! Fr a röda försvinner helt i skymningen.

 

Jag har länge försökt odla vita clematis men hittills bara lyckats med Albina plena och den har redan blommat ut. Så döm om min förvåning när den här skönheten nu dök upp med ett par blommor mitt i den blå nu utblommade alpclematisen. Det måste vara minst 5 år sedan jag satte den och tog den sen för död året efter och satte alpclematisen på samma ställe. Men nån liten levande rot måste funnits kvar!

 

Inne i uterummet har jag behållit en del krukor där växterna inte uppskattar det iskalla regent vi haft länge nu, t ex de engelska pelargonerna och unikpelargonen Voodo.

 

Jag har njutit av min lättjefulla dag!