torsdag 3 februari 2011

Water, water everywhere

Häromdagen skrev Margaretha om vattenproblem och citerade "The Ancient Mariner", en 1700-talsdikt av Coleridge, som börjar :

Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

Själv fick jag en barndomsflash av en födelsedag (13 eller 14-årsdagen?)  när jag och mina systrar, i så fall 10 eller 11,  fick en grammofon och tre EP-skivor, en med Elvis Presley, en med Tommy Steele och en med Ulf Peder Olrog. Man kan lätt föreställa sig hur vi spelade dessa låtar om och om igen. Det tog lång tid innan vi fick fler. Jag fastnade omedelbart för Tommy Steele. På den tiden var det rivalitet mellan Elvis och Tommy, båda var lika stora i flera år tills Elvis drog ifrån i rockvärlden och Tommy övergick mer och mer till att bli en bredare artist fr a inom musical-världen. Uppenbarligen var det hälsosammare...

Men så här sjöng han om vatten på min första skiva!




Min nästa skiva var en LP-skiva med Harry Belafonte som jag köpte billigt begagnad.

Efter 18-årsåldern var det i stort sett bara klassiskt och opera som gällde och så är det fortfarande - även om man kan bli nostalgisk ibland.

I dagarna är förstås Jussi som gäller.

6 kommentarer:

  1. När jag var ung var det bara jazz som gällde med sina underbara varierade harmonier och "blå" och "dimmiga" ackord. Jag blev gruvligt besviken när popen och rocken kom med bara gitarrer och tre ackord. Så jag lyssnade aldrig någonsin på varken Elvis eller Tommy eller någon annan. Däremot tyckte jag om Beatles och Tom Jones.

    Först på senare år har jag lärt mig att uppskatta Elvis, som verkligen har en fantastisk röst, även om han i mitt tycke sjunger tråkiga sånger. Varför Tommy Steele blev så populär har jag svårt att förstå eftersom jag inte tycker att han ens sjunger rent!

    Men Jussi är fortfarande "the one and only" för mig.

    SvaraRadera
  2. EP-skivor. Det var en svunnen tid det. Minns alla sånger som Ulf Peder Olrog var inblandad i men jag visste inte att han också spelade in skivor.

    SvaraRadera
  3. Jag valde också Tommy Steele för bland kamraterna var man tvungen att välja.Men vi hade ingen grammofon så jag passade radion så gott det gick. Vidare hade vi ju filmstjärnebilder och där fanns dessa musiker.
    Jag samlade på Tommy.
    På det sättet lyssnade man på det mesta som sändes i radio.

    SvaraRadera
  4. Ingrid:
    Jazz kan jag också gärna lyssna på men blev aldrig riktigt biten. Och Elvis tyckte jag alltid var tråkig och med tiden patetisk och tragisk. Dagens kult av honom är rent motbjudande.

    Anne-Marie:
    Tänk vilken skillnad med dagens iPodgeneration!

    Eva:
    Jag gillade Tommys stil(sic!) bäst också men samlade inte längre på filmstjärnebilder då. Men det var ju nästan omöjligt att höra någon populärmusik på radion på den tiden - den var dödskallemärkt. Numera har det blivit väldig överdrivet på andra hållet med allt skval.

    SvaraRadera
  5. Nu först har jag lyckats få på ljudet så jag kunde både se och höra klippet.
    Nog minns jag hur kamraterna kivades om vem som var bäst - antagligen var jag både för ung och oengagerad för att ta' ställning. Men jag lutade nog en aning åt Tommy, av den enkla anledningen att fler höll på Elvis. Elvis som är alldeles för smörig för min smak.
    Margaretha
    som inte hade en aning om att
    Coleridges dikt var tonsatt -
    lite väl glättig melodi till
    den dikten, eh?

    SvaraRadera
  6. När du påpekar det kan jag ha blivit Tommy-fan delvis av samma motvallsskäl. Men hela han kändes så mycket sundare och trevligare än Elvis sirapsstil. Sen utvecklades han åt ett helt annat håll i sitt artisteri vilket kanske var hans smala lycka.

    SvaraRadera