Fredagstema: När jag cyklar

Nilla, månadens fredagsdirigent,  har bestämt att denna fredag ska vi berätta om hur det går till när vi cyklar.
Detta vackra fordon med sin patina av rost har minst 60 år på nacken. Hon heter Hilma efter givaren som avstod sin cykel till mig efter att inte ha kunnat använda den själv på många år. Maken fick samtidigt Herman, men Herman är såld till en cykelhandlare för länge sedan emedan maken inte nyttjar cykel. Kedjeskyddet talar inte sanning, Hilma är, om jag miss rätt,en Finess, inte Husqvarna. Märket försvann in av upprustningarna Hilma genomgått genom åren.
Fram till för drygt 30 år sedan, när vi bodde i Lund, var Hilma i elden dagligen. Jag cyklade då till och från jobbet. Efter flytten till de nordliga skåneskogarna kommer hon ut i trafik mera sällan, då mest sommartid.
Jag är nämligen rädd i trafiken, tycker inte bilförarna ger mig vingelmån nog och de ganska nyligen markerade cykelremsorna intill trottoarkanten tvingar mig alltför nära kanten med risk att köra på den. Alternativet att ge mig ut på småvägarna för en cykeltur i naturen låter lockande men, som sagt, biltrafiken avhåller mig. Flera cyklande bybor har fått sätta livet till alldeles här i närheten trots att de bevisligen betedde sig helt exemplariskt.

Till hästens sommarbete cyklar jag då och då. Dit finns det cykelväg NÄSTAN ända fram. Men sista biten är på en ganska smal väg och en skarp kurva precis där 50-begränsningen upphör. Bilförarna som ska sakta ner har inte gjort det och de som får 70 har redan accelererat i god tid. Det finns INGEN vägren och det är otäckt att t o m leda cykeln genom kurvan med bilarna strykande någon cm intill en. Barnen på gården cyklar numera till skolan men är strängt tillhållna att leda cykeln genom kurvan och klättra så långt åt sidan det bara går och jag gör förstås likadant. Att få hastighetsbegränsningen till 30km/tim genom kurvan och förbi gården med dess skymda utfarter vore en förbättring men så länge ingen körts ihjäl just där blir det så klart inte frågan om det.

Jag håller i alla fall Hilma i trafikdugligt skick med lampor och lås. En cykelhjälm har jag också fast jag länge envisades med att använda ridhjälmen.

Hilma är väldigt bekväm att cykla på. Man sitter rakt och styret har rätt vinkel. Hon har inga växlar så i branta backar får jag ge upp och gå sista biten, men hon har ett jättebra frihjul och utmärkt fotbroms. För några år sedan gjorde jag med jobbet en cykelutflykt där jag hängde Hilma bak på bilen till startplatsen och sedan cyklade vi på ett nästan bilfritt område, grusvägar med backar upp och ner. De med många växlar slog mig uppför men nerför kom jag fortast!