Konstrunda i Nordvästskåne

Förra året gjorde vi konstrundor både i Mittskåne och på Österlen så nu tyckte vi det var dags att återvända till nordväst där vi har en hel del gamla favoriter, inte minst bland keramikerna. På kartan ovan har jag dock satt ett litet äpple av tenn som jag köpte av Micke Berggren i Böketofta, den skickligaste tennsmed jag vet. Ingen har så perfekta linjer och ingen kan åstadkomma samma högglans som han. Att han är trevlig och snäll och ger goda råd och en liten bit specialslipvax till en amatörsilversmed därtill är bonus!

(Bild från en tidigare utställning)

Inte långt från Micke bor Bente Brosböl Hansen, flerfaldig världsmästare i drejning. Hon gör intrikata geometriska mönster på sina drejade alster som kräver matematisk noggrannhet. Till positiva egenskaper hör också att hon är kattmänniska och vi blev presenterade för hennes magnifika Maine Coon-hanne.

 

En liten blå burk med lock fick följa med hem från Bente.

Claes Thell har vi besökt många gånger och handlat av också. Nu har han sedan några år flyttat från Höganäs där han hade sin ateljé i källaren i 40 år till en gård i Fleninge ute på slätten. Allt är prydligt renoverat och han har fått en rymlig och fin utställningslokal och njuter av att sitta och jobba i dagsljus i det gamla svinstallet.

Claes är inspirerad av asiatisk konst och har en gång haft en stor utställning på Östasiatiska Muséet i Stockholm. I skåpet på väggen bakom honom syns en del av den kollektionen och en sådan skål bor hos oss sedan många år.

I Höganäs verkade en gång en keramiker, Henning Nilsson, född 1907, som bl a hade två begåvade söner, Roger och Vincent, som båda blev duktiga keramiker. Vi har besökt dem bägge många gånger. Vincent har vacklat mellan annat arbete och leran, Roger har blivit den trogen. Så till den grad trogen att han ändrat sitt namn till Harry Klaj Oxenblå. Efternamnet kom till av en felaktig glasyrblandning som skulle blivit oxblod (f ö pappa Hennings paradgren) men som fick ett stick i blått. Och blev jättevacker!
Harry har nyligen flyttat sin ateljé till ett hus invid den gamla stenkärlsfabriken i Höganäs från uthuset vid föräldrahemmet där han har familjens bostad. En gång när jag besökte honom där en vacker vårdag satt han på gården med katten Grållan i famnen och båda njöt av solen. Grållan har sedan stått modell för katten som har vilken färg man vill - nästan. Vår är förstås grå! Maken fick henne på sin 60-årsdag för 7 år sedan. Te och kaffe dricker vi ofta ur oxenblå koppar.

(Bild från Harrys hemsida)

(Bild från Harrys hemsida)

På min drömönskelista från Harry står ett smultronstrå i jätteformat att ha i trädgården...

Intill Harry Oxenblås ateljé finns, som sagt, den gamla stenkärlsfabriken som tillverkat saltglaserat bruksgods sedan urminnes (nåja, i alla fall sedan mitten av 1800-talet) tider. På slutet av 1990-talet var jag där under bränning i den gamla ugnen ett par gånger, ett mycket tungt och komplicerat arbete. Man eldade manuellt med stenkol i ca en vecka, dygnet runt, och när temperaturen var den rätta, 1200-1300° om jag inte minns fel, la man på saltet. De gånger jag var med och följde processen den sista bränningsnatten var det dags att salta vid 3-tiden på morgonen och man fördrev natten med trevlig samvaro, fika och med att följa temperaturkontrollerna. Bl a var Claes Thell också med. Anledningen till den nattliga saltningen var att man inte ville att stadens invånare skulle utsättas mer än nödvändigt för den synnerligen starkt sura röken från ugnen som kom ur skorstenen, rena saltsyran, nämligen. Skorstenen var då också gammal och dålig och måste förnyas och då fanns kravet på en mycket högre sådan. Det skulle bli alldeles för dyrt så sedan 2001 bränns godset i en elektrisk ugn och rökgaserna tas om hand. När bränningen var avslutad måste ugnen svalna i ca 3 veckor innan den kunde öppnas.
Emellertid finns inte fabriken längre som sådan. Nu har en ensam drejare, Anders Johansson, sedan 2008 fortsatt tillverkningen på en mycket mindre yta men i samma anda. Annars hotade konkurs och nedläggning. Större delen av fabrikens lokaler inrymmer nu en "prylaffär" med enligt min åsikt ganska tvivelaktiga varor.
(Mig veterligt är numera Wallåkra Stenkärlsfabrik den enda som bränner på det gamla viset men i en ny mycket mindre ugn. I den finns f ö två tegelstenar som maken och jag har betalat!)

Konstnärerna har öppet för "rundor" ända fram t o m 1 maj. Vi får väl se om det blir nåt mer den här omgången. Det står en hel massa annat i kalendern framöver, inte minst barndop!