Det första jag tänker på är förstås mitt arbetsliv som jag lämnat bakom mig sedan några år. Livet är ju det som pågår medan man sysslar med något annat, enligt en sliten klyscha.
I vår del av världen är yrket en stor del av ens identitet, i mitt yrke, läkarens, kanske i högre grad än för många andra. Även om jag inte längre arbetar kan jag inte se mig som "fd läkare". Alltjämt blir jag rådfrågad, jag läser mina medicinska tidskrifter och håller kontakt med gamla medarbetare.
En påtaglig påminnelse om livets gilla gång och dödens ständiga närvaro upplevde jag häromdagen när en mångårig, men ännu alltför ung medarbetare (inte ens pensionär) begravdes. En stark och självständig kvinna, duktig i sitt yrke och uppskattad av oss alla fick ett kort och i några avseenden tragiskt liv. Ett offer för tobaken, troligen.
En stor grupp av oss tidigare medarbetare kom till begravningen, några pensionärer som jag själv, andra fortfarande aktiva i vården. Vi konstaterade, med viss galghumor, att det börjar bli på begravningar en del av oss ses numera.
Efter akten samlades sex av oss på kondis för att få en stund tillsammans och diskussionen blev både värmande och krass och när vi sedan var på väg till våra bilar för hemresa var vi ganska glammiga, lättade att begravningen var över och ändå glada att träffas. En äldre herre som ledde sin cykel bakom oss ropade "Ska ni på party, flickor?"
Jag svarade snabbt att vi var på hemväg och en av oss började säga "Vi har varit på...", kom av sig och fyllde sen hastigt i "tillställning".
Annars är en ständig känsla i mitt pensionärsliv - som ju också går sin gilla gång, om än inte lika inrutat - en glädje att slippa stiga upp i svinottan varje vardag och att ständigt väckas av telefonen under alltför täta beredskapsnätter och helger.
Allt har sin tid.
 |
| Väckarklockan från Clas Ohlson som sett till att jag aldrig missat omställningen mellan vinter- och sommartid! |
Allt har sin tid. Precis så är det och äldre man själv blir så inser man vidden av tidens gilla gång.
SvaraRaderaKondis, ett ord som man nästan aldrig använder längre, fick mig att tänka på livets gilla gång extra mycket.
Karin: Du har säkert rätt. Nu heter det fik, inte kondis!
RaderaEn sådan klocka måste jag skaffa!
SvaraRaderaOch apropå var sak har sin tid, såg jag en fin finsk dokumentär om en guldgrävare – eller guldvaskare – i norra Finland, som vaskade guldsand så att han fick ihop nätt och jämnt för sin överlevnad. Han var full av bibelcitat och visdomsord och skakade bara på huvudet när reportern frågade hur han gjorde med sin tvätt på vintern: "Var sak har sin tid. Ingen människa tvättar ju på vintern." Så var det med den saken.
Karin:
RaderaKlockan kostar inte många tior hos gubbdagis!
Guldvaskaren har nog dålig syn. I varje fall låg många kvinnor förr och sköljde tvätt i vakar som de huggit upp i isen. Men han bodde väl ensam så att ingen hade ont av att han luktade illa....
Begravningar, speciellt när det gäller yngre personer, får en att tänka till. Att vara nöjd med sin vardag och se och uppskatta de små glädjestunderna i vardagen är verkligen viktigt.
SvaraRaderaAllt har sin tid så väldigt sant.
SvaraRaderaJag förstår att det är skönt att slippa stiga upp till väckarklockan varje morgon, något som jag kan längta efter... men i sinom tid...
Som sagt, HeLena, allt har sin tid!
RaderaJag tänker alltid på detta efter varje begravning att livet fortsätter som vanligt. Åtminstone för mig. Jag har blivit bättre på att uppskatta när livet går sin gilla gång och inget särskilt händer. Tacksam för varje dag som man får vara frisk och kunna stiga upp ur sängen utan hjälp.
SvaraRaderaJag måste fortfarande ställa väckarklockan på halv åtta eftersom jag gärna sover två timmar till om den inte ringer. Och då är faktiskt halva dagen förstörd...
Skriver verkligen under ditt första stycke, Ingrid!
RaderaDet andra, däremot, håller jag inte alls med om. Varför skulle dagen vara förstörd för att den börjar litet senare?