Till Värmland drog jag...

... för att hälsa på troll. Ett av dem har många namn, det har ju kärt barn. Jag vet ju inte precis om han uppskattar att bli kallad Gnisselmisse men som tur är lyssnar han nog mest på tonfallet, mitt alltså, själv gnisslar han. Värdig, men synnerligen vänlig är hans personlighet för övrigt.

Han bor med sina ägandes människotroll i ett vackert rött hus på landet där han kan ta sina promenader och skåda ut över Klarälven som nu ligger under is och snö. Solen behagade lysa både här och i Karlstad där den ju lär bo.

 

Jag trakterades med god mat och trivsamma samtal och tiden bara rann iväg. Raclette på rätt sätt var premiär för mig, det kommer att upprepas här hemma. Fast litet får jag fuska för jag har ingen raclette-mackapär att sätta fram på bordet. Men det lär funka med crispfunktionen i mikrovågsugnen också. Ta sig till en riktig ostaffär måste man ju också, förstås.

Resan både norr- och söderut företog jag med tåg och buss. Tre byten krävdes i vardera riktningen men allt klaffade perfekt till min förvåning och lättnad. Numera räknas det ju inte som försening om det understiger 15 minuter men med den marginalen hade jag missat två byten om jag kommit 15 minuter försent. Men det gjorde jag inte, hurra! Resan tog ca 8 timmar men varje etapp var ju inte så rysligt lång. Problemet är att man inte kan få nån ordentlig mat under så pass korta tågresor. På en etapp serveras ingenting alls, på de andra kaffe, bulle, eller godis, möjligen en eländig plastmacka. Under de korta bytena, max en halvtimme, hinner man inte mer än att möjligen snabbt köpa en något bättre plastad macka. Så medhavd matsäck anbefalles.

På hemvägen hade jag ett längre uppehåll i Karlstad för två specifika ärenden. Under min förra resa till Kina tog jag en bild av en odling på ett fält som jag såg från ett bussfönster.

 

Ju mer jag betraktade bilden ju mer såg jag en matta, en trasmatta. Tack vare en viss bastmattevän fick jag kontakt med Nea i Kil som väver och som är medlem i Konsthantverkarna i Karlstad och Nea nappade på min idé.
Nu var mattan färdig och jag kunde hämta den och få träffa den trevliga Nea Magnusson som lagt ner sin själ i och en massa arbete på min matta. Visst ser man odlingen från Kina i min matta!!
Extra bonus var att lyssna på Neas underbara dialekt!
Konsthanverkarnas alster är av väldigt hög kvalitet, titta gärna in på deras hemsida. Mycket var frestande och jag köpte en stickad halsduk i eukalyptusfiber, mjuk som silke.

Jag traskade runt ett tag i Karlstad, förstås, och träffade den här damen som var en ny bekantskap, Fredsmonumentet. Hon såg väldigt käck ut med sitt avbrutna svärd i färgglada accessoarer som inte verkade ha varit utsatta för väder och vind särskilt länge. Det hade de inte heller. Jag mötte nämligen ett par glada töser i färd med att dekorera lyktstolpar med tyg i olika kulörer och de medgav villigt att de också klätt på fredsdamen från en steglift. Hon var nog snyggare än vanligt så här, för jag tyckte nog det var en ovanligt rälig skulptur. Symbolen med ett avbrutet svärd är ju fin men foten på ett avhugget soldathuvud är inget vidare. De flesta soldater kan ju knappast hjälpa att de är just det.

Jag hade ytterligare ett angeläget ärende i Karlstad men det återkommer jag till i ett nytt inlägg.