Men nu ska det handla om rädslor - jag har ju själv hittat på det.
Jag är nog en ganska lugn person men vissa saker gör ändå mig rädd. Dels i det stora: klimathot, naturkatastrofer, kärnkraft och kärnvapen, krigshot i världen, pandemier, t ex. men också i det lilla och nära: sjukdom hos en själv och ens kära, olyckor, brand, att utsättas för brott bl a. Jag har råkat ut för inbrott i mitt föräldrahem och ficktjuv på Stockholms central. Ångesten att stå ensam utan ett öre på en resa önskar jag ingen. Jag kände samma ångest när jag upplevde på Hässleholms central de två äldre paren som på väg ut på sina livs stora resa redan i Älmhult blivit plockade på alla biljetter, alla pengar såväl som pass och alla andra dokument.
Jag har redan läst att flera av er menar att ni förstod var rädsla var först när ni fick barn. Jag kan ibland uppleva att föräldrar inte är TILLRÄCKLIGT rädda när jag ser dem promenera med små tultingar vinglande närmast trottarkanten med snabb trafik på gatan, låta blöjbarn sitta i singel med munnen full av småsten (jo, jag har sagt till och blivit snäst!). Jag har avstått skogspromenaden när föräldrar tänkte lämna två förskolebarn ensamma på en brygga "för att de var så vana"! Jag stannade kvar och vaktade dem...
Men jag kanske är alltför yrkesskadad av döda barn på akuten som omkommit i en vattenpöl, kvävts i barnvagnen, drunknat när de lämnats ensamma vid strandkanten eller hängt sig i ett lekredskap på lekplatsen.
Likaså har jag mött ett antal barn skållade av mormors kaffe för att många fortfarande inte fattar att man inte ska ha barn i knät vid kaffebordet.
Ibland är det en aning jobbigt att vara den tjatiga tanten som målar fan på väggen när vi nu skulle ha det litet trevligt!
Jo, barn väcker rädslor även hos mig, även om de inte är mina alldeles egna, dvs det är ju de vuxnas aningslöshet som är orsaken.
Rädslan sitter ju i hjärnan, förstås. En stor upplevelse var föreläsningen på en medicinsk kongress, nu för många år sedan, som visade de allra första bilderna av "brain imagaging", dvs bilder av hjärnan som visar aktiviteten i ett visst område i hjärnan i realtid när försökspersonen känner smärta, försöker lösa ett svårt mattetal eller blir rädd!
 |
| (Bild från nätet) |
Jag känner också oro när det gäller klimathot och allt vad som påverkar miljön och vår egen säkerhet.
SvaraRaderaOch visst finns det föräldrar som uppträder ansvarslöst och aningslöst, vilket jag tror hänger mycket ihop med den fria fostran som en del i generationen som är kommen efter oss fick. Lär man sig inte ansvar så kan man inte ge vidare på samma sätt. En olycka kan ju vara framme väldigt snabbt.
ha det lika trevligt du också!
Julstökar inte alls ännu, bara snöstökar:)
Vi kan ta en paus i snöstöket för just nu töarcdet ordentligt. SMHI lovar dock frost igen och då kan det bli "glatt och livat" på vägarna - som en bekant brukade uttrycka det. Glatt, kanske, men inte så livat, enligt min åsikt. Jätteskönt att att numera inte vara tvungen att köra i alla väder...
RaderaJulstöket är synnerligen lågt här fast just nu har jag kokt struvor.
Håller med dig - unga föräldrar i synnerhet är inte så ängsliga för sina barn. Det var inte jag heller när jag var 22 år. Skillnad när jag fick Mirren vid 41 års ålder!
SvaraRaderaBra gjort av dig att avstå från skogspromenaden och se efter de små barnen på bryggan - helt oansvarigt av föräldrarna att lämna dem ensamma. På landet hos oss får icke simkunniga barn aldrig vistas på brygga utan flytväst. Och det finns alltid folk som tittar till dem ändå.
Att bli bestulen av en ficktjuv är en traumatisk händelse som man aldrig glömmer. Jag undrar ibland hur människor känner sig som har haft inbrott i sitt hem! Det måste vara värre.
Jag julstökar aldrig, men måste väl städa som vanligt någon dag i framtiden. Just nu är det roligare att sitta vid datorn och att måla.
Ingrid
Nu i jultider brukar jag dessutom minnas den lilla flickan som malde sin hand i hushållsassistentens köttkvarn....
RaderaMedan jag och min mor var på resa i USA i 6 veckor 1978 var det inbrott i mitt föräldrahem. Det upptäcktes av min ena syster som hade tillsyn så det var städat när vi kom hem. Men otryggheten gick aldrig riktigt över.
Just som jag skrivit om rädslan för vad som kan hända ens barn eller barnbarn läste jag om vad som hänt i Connecticut. Och av en slump läste jag också samtidigt en sammanställning över vapendödade i USA: "12,000 gun deaths per year and less than 25 are for self defense in a person's home. And half of those kill a relative." Ofattbart att det ska vara så svårt att göra något år vapenlagarna och att man inte åtminstone förbjuder privatpersoner att köpa automatvapen.
SvaraRaderaDet är så övermåttan gräsligt att det bara inte går att ta in att sådant händer. Tyvärr tror jag att vapenlobbyn i USA är för mäktig för att Obama ska kunna få till någon skärpning av vapenlagarna. De tycks anse att man får räkna med ett visst svinn av oskyldiga manniskoliv.
Radera