måndag 17 december 2012

Nordöstra Laos, dag 3.

Tredje dagen på vår 5-dagars rundresa startade vi från den mest östliga punkten på resan och begav oss mot sydväst.
Dagens mål var staden Ponsavanh, också ett centrum för krigshandlingarna under under The Secret War. CIA hade där ett hemligt flygfält och det utkämpades blodiga strider i området. Thailand stödde regeringstrupperna och många av dödsoffren var just thailändare. Av de många etniska grupperna i Laos är Hmong-folket ett och de stödde också USA och regeringen. När Pathet Lao segrade måste de fly, först till Thailand och sedan efter hand vidare till USA dit de successivt fick inresetillstånd, fr a efter att USA medgivit att det hemliga kriget faktiskt ägt rum.

Folket i den första byn vi stannade till i ägnade sig åt att tillverka dessa föremål i aluminium som återvunnits ur bomber och krigsmateriel. Just de här såg vi användas som brickor på restauranger med t ex stora nystan av torra nudlar på. Myndigheterna försöker numera avråda människor från att leta efter metall i markerna eftersom så mycket fortfarande ligger odetonerat och talrika olyckor händer.

Vid nästa stopp mötte vi de här kvinnorna som kom fram med sina vävalster som de vävt i sina vävstolar under husen. Jag köpte två ikatmönstrade bomullstyg till kjolar för 20 000 kip vardera, mindre än 20 kr. Jag prutade INTE utan gav dem vad de begärde.


Här gör C affärer assisterad av Phai.


Ett stycke från huvudvägen ligger Suan Hin, ett arkeologiskt mysterium, möjligen ett stenåldersmonument, men ingen vet säkert. Resta stenar i formation som fick oss att tänka på Ales Stenar vid Skånes sydkust.


Vägen till Suan Hin är minst sagt knölig och av mjuk, röd jord som blir till välling när det regnar. Som tur var gjorde det inte det men skumpandet fick reservhjulet att lossna och släpa i marken. Phai hade att göra ett bra tag för att få det på plats igen. Det tog ett antal vattenflaskor att få honom presentabel igen...

Här lagas vår lunch. Vi hade presenterat oss som vegetarianer inför resan, kötthanteringen är inte särskilt aptitlig. Vi åt jättegoda grönsaksblandningar med ris eller nudlar och ibland goda soppor på grönsaker, någon gång fisk. All mat åt vi nylagad och väl upphettad, aldrig råa grönsaker och aldrig något som var färdigt när vi kom. Vi råkade heller inte ut för dålig mage en enda gång.

Nära Muang Kham ligger Piew cave. Under kriget gömde sig byborna i grottan. Den 24 november 1969 hade CIA lokaliserat den bl a genom att döda all vegetation med kemikalier, spränga ingången och vidga den. Sedan sköt man rakt in grottan, eld utbröt och drygt 300 människor dog, alla civila bybor. När vi besökte platsen var det bara ett par dagar till den 24 november och förberedelser för minneshögtiden var i full gång. Bilden är tagen från grottans nivå mot vägen som leder till platsen.

Grottan är inte stor, bara ca 40 m in i berget. På marken lägger besökare små minnesrösen.

Upp var inte svårt att gå. Ner gick man en annan väg och måste då passera denna eländiga bro! Phai var artig och hjälpte oss tanter över.

Den höll i alla fall några dagar till för jag har läst en reseblogg där ett par besökte grottan just efter högtidligheterna och på deras bild av bron ser man att det dessutom tillkommit några stakar vid sidorna att hålla sig i. Gissar att de kom på plats pga högtiden och de då säkerligen talrika besökarna.

Man höll på att bygga en VIP-tribun där denna vackra utsmyckning fanns.

Besökarna skulle i vilket fall som helst inte svälta.

Även om grillade hönsfötter inte kan vara så särskilt närande, eller?

På kvällen nådde vi Ponsavanh. Där finns en otrolig mängd sådana här minnen. De används som "prydnader", som byggnadsmateriel eller som staket. Bl a.
I Ponsavanh skulle vi nu övernatta två nätter och gjorde oss redo för nästa dags utflykt till Krukslätten genom att äta en god middag och gå och lägga oss tidigt. Detta trots att det nog var här som det skulle kunna finnas ett kvällsliv på stan med alla västerländska turister som vi först nu träffade på.

12 kommentarer:

  1. Färgrikt och mångsidigt så det förslår.
    Kycklingfötter är kanske goda om man panerar dem, men knappast särskilt näringsrika.
    Arma människor som var i grottan...jag tappar orden och känner avsky för gärningsmännen, ryser, blir arg och känner vanmakt. Människan är det värsta odjuret
    Tallrikar, fat gjorda av krigsmaterial känns ändå hoppfullt, men farligt på annat sätt.
    Tack igen Olgakatt, det är fint att börja tisdagen med att resa tillsammans med dig och C.
    Nu tar jag ett varv till...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nästa gång jag kommer till Asien får jag kanske pröva hönsfötter.... Fast jag vet inte...

      Radera
  2. Tänk så mycket jag lär mig om Laos hos dig. :)
    De där återvunna brickorna verkar finurligt men det verkar ju inte helt säkert att hitta materialet till dem.
    Tänk så många länder som har en blodig och grym historia - inklusive Laos. Hemskt hur man kan utföra sådana dåd som du beskriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De allra flesta länder i världen har en blodig historia. Även i Norden har vi ju det men den ligger, tack och lov, nu långt tillbaka i tiden.

      Radera
  3. Åh så intressant, jag hoppas det kommer mera för det här är spännande. Men jag säger som Pettas hur kan man bara skjuta så rakt in i grottan. Det är så vedervärdigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har tänkt komma med mera - för den som orkar läsa!

      Radera
  4. Jag vet bara att många av de amerikanska soldaterna blev psykiskt sjuka när de kom hem igen eller tog livet av sig. Förmodligen var de väl fullproppade med sprit eller knark när sådana här massakrer hände. Det är ofattbart annars att "normala" människor kan vara så grymma!
    Vem vet vad den här unge killen hade stoppat i sig innan han gick iväg och sköt ner sin mamma och de små barnen...

    Väldigt intressant och roligt att se dina bilder från ett land som jag absolut inte visste någonting alls om tidigare.
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att tvingas utföra hemska order lämnar garanterat ingen oberörd, det ser vi ju gång på gång. Det är inte heller ofarligt att bevittna hemskheter, det visar erfarenheter hos även våra egna utsända på FN-uppdrag och givetvis hos flyktingar som kommer hit. Jag har jobbat ihop med irakiska och tjetjenska kollegor och deras berättelser - som de säkert har självcensurerat - får håret att resa sig när jag tänker på dem.
      Tyvärr tas ju USA:s veteraner, lokväl som våra FN - soldater inte särskilt väl omhand efter slutförda uppdrag.

      Radera
  5. Tack för att vi får följa med. Verkligen ett reportage med många dimensioner.
    Min bil har också reservhjulet så idiotiskt placerat. När man väl behöver det har bultarna rostat fast. Hönsfötter smakade jag i Kina. knaprigt men inte särskilt gott. Men Anna Anka som är inne på broskdiet skulle nog gilla dem.
    Krigsskrotet får mig att förundras över de här människornas överlevnadskonst. Men så hemskt att leva med riskerna med ammunitionen så långt efteråt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med dagens takt på letande och desarmering av odetonerad ammunition tar det över 100 år innan hela Laos är röjt. Det går bara inte att fatta hur mycket det ligger i markerna.

      Radera
  6. Ja, det är jätteroligt att följa med på den här resan.
    OCH tänk att ni inte fick magproblem under resan. UNDERBART!!
    Oväntat också kanske?
    Peters pappa var väl aldrig direkt i frontlinjen eftersom han hade en ganska hög befattning i UAF (han slutade som colonel/överste).
    Men, som sagt, tala om den här tiden vill han INTE göra. OCH han, om ngn, har sagt hur dåligt många soldater togs hand om då de kom hem igen. Peters pappa arbetade till Pentagon fram till sin pension nu i dec, och där hade han många gamla veteraner med sig.
    Men, som jag sa tidigare, han brukar tala om hur otroligt sanslöst vacker natur det är där, maten han åt och faktiskt folket han träffade. Att det är det vackraste land han ngsin sett (efter Vietnam bodde de i Tyskland i flera år, Peters familj, och de har rest mkt).
    Skulle vilja tala med Peters pappa om hur de unga soldaterna tänkte. Men jag törs inte ta upp det, det känns som om det är bäst att det får vila. han vill så uppenbarligen INTE tala om sina år "in south east asia".

    SvaraRadera
  7. Mycket givande att vara med på en resa som jag aldrig skulle våga göra.
    Tänk att det finns så mycket intressant att uppleva och du kan ju allt omkring.Tack!

    SvaraRadera