Nordöstra Laos, dag 3.

Tredje dagen på vår 5-dagars rundresa startade vi från den mest östliga punkten på resan och begav oss mot sydväst.
Dagens mål var staden Ponsavanh, också ett centrum för krigshandlingarna under under The Secret War. CIA hade där ett hemligt flygfält och det utkämpades blodiga strider i området. Thailand stödde regeringstrupperna och många av dödsoffren var just thailändare. Av de många etniska grupperna i Laos är Hmong-folket ett och de stödde också USA och regeringen. När Pathet Lao segrade måste de fly, först till Thailand och sedan efter hand vidare till USA dit de successivt fick inresetillstånd, fr a efter att USA medgivit att det hemliga kriget faktiskt ägt rum.

Folket i den första byn vi stannade till i ägnade sig åt att tillverka dessa föremål i aluminium som återvunnits ur bomber och krigsmateriel. Just de här såg vi användas som brickor på restauranger med t ex stora nystan av torra nudlar på. Myndigheterna försöker numera avråda människor från att leta efter metall i markerna eftersom så mycket fortfarande ligger odetonerat och talrika olyckor händer.

Vid nästa stopp mötte vi de här kvinnorna som kom fram med sina vävalster som de vävt i sina vävstolar under husen. Jag köpte två ikatmönstrade bomullstyg till kjolar för 20 000 kip vardera, mindre än 20 kr. Jag prutade INTE utan gav dem vad de begärde.

Här gör C affärer assisterad av Phai.

Ett stycke från huvudvägen ligger Suan Hin, ett arkeologiskt mysterium, möjligen ett stenåldersmonument, men ingen vet säkert. Resta stenar i formation som fick oss att tänka på Ales Stenar vid Skånes sydkust.

Vägen till Suan Hin är minst sagt knölig och av mjuk, röd jord som blir till välling när det regnar. Som tur var gjorde det inte det men skumpandet fick reservhjulet att lossna och släpa i marken. Phai hade att göra ett bra tag för att få det på plats igen. Det tog ett antal vattenflaskor att få honom presentabel igen...

Här lagas vår lunch. Vi hade presenterat oss som vegetarianer inför resan, kötthanteringen är inte särskilt aptitlig. Vi åt jättegoda grönsaksblandningar med ris eller nudlar och ibland goda soppor på grönsaker, någon gång fisk. All mat åt vi nylagad och väl upphettad, aldrig råa grönsaker och aldrig något som var färdigt när vi kom. Vi råkade heller inte ut för dålig mage en enda gång.

Nära Muang Kham ligger Piew cave. Under kriget gömde sig byborna i grottan. Den 24 november 1969 hade CIA lokaliserat den bl a genom att döda all vegetation med kemikalier, spränga ingången och vidga den. Sedan sköt man rakt in grottan, eld utbröt och drygt 300 människor dog, alla civila bybor. När vi besökte platsen var det bara ett par dagar till den 24 november och förberedelser för minneshögtiden var i full gång. Bilden är tagen från grottans nivå mot vägen som leder till platsen.

Grottan är inte stor, bara ca 40 m in i berget. På marken lägger besökare små minnesrösen.

Upp var inte svårt att gå. Ner gick man en annan väg och måste då passera denna eländiga bro! Phai var artig och hjälpte oss tanter över.

Den höll i alla fall några dagar till för jag har läst en reseblogg där ett par besökte grottan just efter högtidligheterna och på deras bild av bron ser man att det dessutom tillkommit några stakar vid sidorna att hålla sig i. Gissar att de kom på plats pga högtiden och de då säkerligen talrika besökarna.

Man höll på att bygga en VIP-tribun där denna vackra utsmyckning fanns.

Besökarna skulle i vilket fall som helst inte svälta.

Även om grillade hönsfötter inte kan vara så särskilt närande, eller?

På kvällen nådde vi Ponsavanh. Där finns en otrolig mängd sådana här minnen. De används som "prydnader", som byggnadsmateriel eller som staket. Bl a.

I Ponsavanh skulle vi nu övernatta två nätter och gjorde oss redo för nästa dags utflykt till Krukslätten genom att äta en god middag och gå och lägga oss tidigt. Detta trots att det nog var här som det skulle kunna finnas ett kvällsliv på stan med alla västerländska turister som vi först nu träffade på.