Vi köper tvätt- och diskmedel från en firma som levererar hem till dörren utan extra kostnad om amn köper tillräckligt mycket per gång. Skönt att slippa kånka. Dom har också toapapper, bl a och just nu var det kampanjpris så vi beställde 2 x 48 rullar. Idag stod det utanför dörren, ett rejält sjok, vill jag lova. Vi kommer att klara oss ett tag.
Och så kommer associationerna, förstås!
På 1970 - 80 talen tillbringade jag ett par perioder i Moskva som stipendiat till Medicinska Akademin. Tidvis inhystes jag på hyggliga hotell, tidvis på riktigt sunkiga. Jag hade, tack och lov, redan en god vän sedan tidigare och fick snart flera. De hjälpte mig att hitta genvägarna till att skaffa mat och annat livets nödtorft man behöver fylla på när man bor i kappsäck i tre månader i stöten. Man kunde tro att det bara var att gå in på närmsta restaurang men så enkelt var det inte på den tiden. Många restauranger var bara för TURISTER och då i GRUPP. Matställen för "vanligt" folk syntes inte så tydligt, man måste veta att det innanför ett fönster fanns ett slags matsal med enkel men god mat. Tills jag lärt mig levde jag på piroger jag köpte på gatan. Gud vet vad det var i dem och hur de tillagats men jag var inte dålig i magen en enda dag! Jag blev ofta bjuden på middag av mina vänner men jag kunde ju inte snylta på den varje dag, de var fantastiskt generösa ändå! På några ställen jag bodde kunde man få frukost, ibland hygglig, ibland med kackerlackor som påläggsförstärkning.
Bara på de bästa ställena fanns riktigt toapapper, oftast låg ett ex av Pravda på de gräsliga toaletterna. Så jag gav mig ut efter toapapper. Det var då jag lärde mig vad "defitsitnyj" var, dvs bristvaror. Den hösten var det bl a toapapper. Det fanns ju nånstans eftersom vissa hotell hade och när jag var ute på stan brukade jag segla in i lobbyn på det stora Hotel Intourist förbi dörrvakten och gå på den toan som alltid var fräsch och MED papper. Men för vanligt folk fanns det inte och mina vänner hade inga privilegier av något slag, dom är högst vanligt folk.
Men så en dag i början av december, när jag skulle åka hem om ett par veckor, kommer jag och min vännina Ljuda gående i ett område utanför själva centrum. Plötsligt ser vi flera personer komma lastade med toarullar i stora nätkassar eller uppträdda på snöre hängda runt hals och armar som girlanger. Ljuda kastade sig fram och fick veta var det såldes och vi rusade dit. Genom ett fönster i en byggnad som annars såg övergiven ut såldes rullarna, så många som folk kunde bära. Kön var ansenlig men vi ställde oss naturligvis i den. Efter en eller ett par timmar - det minns jag inte precis - var det vår tur. Ljuda var alltid försedd med ett förråd av extra plast- eller tygkassar och jag hade lärt mig att också ha det - man kunde aldrig veta om det behövdes. Så vi lastade så många rullar vi kunde och vacklade hem till Ljuda. Behöver jag tillägga att vi på vägen fick många ivriga frågor om VAR?
Jag behövde inte så många rullar för den tid jag hade kvar i Moskva men jag försåg mig med några. Bl a som gå-borts-present var det bra att ha. Luciadagen var jag hembjuden till en kvinna som hade jobbat i Sverige och ville glädja mig och en annan svensk med kalas på Lucia. Det skulle komma ett antal andra gäster också. Nelly såg först generad ut för de två toarullarna men blev väldigt glad. "Du har räddat mitt kalas! Nu ska jag ta bort brevpappret jag lagt på toa!" Hon hade tyckt att Pravda var för trist när det var fest...
Annat jag hade behövt fylla på var mascara och tandkräm. Mascara fanns inte överhuvudtaget och tandkrämen jag till slut hittade var vedervärdig. Var de hårt målade ryskorna fyllde på sina förråd av smink begrep jag aldrig. De varorna var ju inte lika "nödiga" som toapapper. Ett tag påstod mina vänner att vitlök inte gick att få tag i. Då protesterade jag som åkte kollektivt flera gånger dagligen - vitlöksdoften stod alltid som en vägg när man kom in i vagnen. Jovisst, sa vännerna, men vem tror du har råd att åka till privata marknaden och betala ockerpris nu när man inte såg till att förse sig när det fanns gott om billig vitlök i höstas?
På 1970 - 80 talen tillbringade jag ett par perioder i Moskva som stipendiat till Medicinska Akademin. Tidvis inhystes jag på hyggliga hotell, tidvis på riktigt sunkiga. Jag hade, tack och lov, redan en god vän sedan tidigare och fick snart flera. De hjälpte mig att hitta genvägarna till att skaffa mat och annat livets nödtorft man behöver fylla på när man bor i kappsäck i tre månader i stöten. Man kunde tro att det bara var att gå in på närmsta restaurang men så enkelt var det inte på den tiden. Många restauranger var bara för TURISTER och då i GRUPP. Matställen för "vanligt" folk syntes inte så tydligt, man måste veta att det innanför ett fönster fanns ett slags matsal med enkel men god mat. Tills jag lärt mig levde jag på piroger jag köpte på gatan. Gud vet vad det var i dem och hur de tillagats men jag var inte dålig i magen en enda dag! Jag blev ofta bjuden på middag av mina vänner men jag kunde ju inte snylta på den varje dag, de var fantastiskt generösa ändå! På några ställen jag bodde kunde man få frukost, ibland hygglig, ibland med kackerlackor som påläggsförstärkning.
Bara på de bästa ställena fanns riktigt toapapper, oftast låg ett ex av Pravda på de gräsliga toaletterna. Så jag gav mig ut efter toapapper. Det var då jag lärde mig vad "defitsitnyj" var, dvs bristvaror. Den hösten var det bl a toapapper. Det fanns ju nånstans eftersom vissa hotell hade och när jag var ute på stan brukade jag segla in i lobbyn på det stora Hotel Intourist förbi dörrvakten och gå på den toan som alltid var fräsch och MED papper. Men för vanligt folk fanns det inte och mina vänner hade inga privilegier av något slag, dom är högst vanligt folk.
Men så en dag i början av december, när jag skulle åka hem om ett par veckor, kommer jag och min vännina Ljuda gående i ett område utanför själva centrum. Plötsligt ser vi flera personer komma lastade med toarullar i stora nätkassar eller uppträdda på snöre hängda runt hals och armar som girlanger. Ljuda kastade sig fram och fick veta var det såldes och vi rusade dit. Genom ett fönster i en byggnad som annars såg övergiven ut såldes rullarna, så många som folk kunde bära. Kön var ansenlig men vi ställde oss naturligvis i den. Efter en eller ett par timmar - det minns jag inte precis - var det vår tur. Ljuda var alltid försedd med ett förråd av extra plast- eller tygkassar och jag hade lärt mig att också ha det - man kunde aldrig veta om det behövdes. Så vi lastade så många rullar vi kunde och vacklade hem till Ljuda. Behöver jag tillägga att vi på vägen fick många ivriga frågor om VAR?
Jag behövde inte så många rullar för den tid jag hade kvar i Moskva men jag försåg mig med några. Bl a som gå-borts-present var det bra att ha. Luciadagen var jag hembjuden till en kvinna som hade jobbat i Sverige och ville glädja mig och en annan svensk med kalas på Lucia. Det skulle komma ett antal andra gäster också. Nelly såg först generad ut för de två toarullarna men blev väldigt glad. "Du har räddat mitt kalas! Nu ska jag ta bort brevpappret jag lagt på toa!" Hon hade tyckt att Pravda var för trist när det var fest...
Annat jag hade behövt fylla på var mascara och tandkräm. Mascara fanns inte överhuvudtaget och tandkrämen jag till slut hittade var vedervärdig. Var de hårt målade ryskorna fyllde på sina förråd av smink begrep jag aldrig. De varorna var ju inte lika "nödiga" som toapapper. Ett tag påstod mina vänner att vitlök inte gick att få tag i. Då protesterade jag som åkte kollektivt flera gånger dagligen - vitlöksdoften stod alltid som en vägg när man kom in i vagnen. Jovisst, sa vännerna, men vem tror du har råd att åka till privata marknaden och betala ockerpris nu när man inte såg till att förse sig när det fanns gott om billig vitlök i höstas?
Så olika villkoren kan vara beroende på var man lever. En härlig beskrivning av hur det kan vara i ett annat land. Må så gott.
SvaraRaderaTack för intressant och rolig berättelse!
SvaraRaderaFör min del så är det inte alltför länge sedan som jag hade toapapper med mig som gåva. Min mycket goda väninna bjuder oss gärna på middag men nästan alltid, är ett av slutorden i hennes inbjudan per telefon; ta toapapper med för jag har slut.
Vi har våra små egenheter som piffar upp vardagen:) eller hur man nu vill kalla det?
Och det är aldrig svårt att ge gåvor åt henne, för toapappret tycks vara en bristvara jämnt och ständigt, fast det beror på helt annat än det armod du beskriver i din berättelse. Troligtvis är det endast glömskan som gör sig gällande när affärsbesök görs.
För vår del har det blivit en glimten i ögatgåva istället för blommorna.
Ebba och Pettas:
SvaraRaderaHa det gott i vintern, båda två!
Ja, på sovjettiden var det helt skilda världar.
Gå-borts-presenter är ett kul kapitel. En gång gav jag en diskborste istället för blomma. En skojig en som stod på stora fötter men också var praktisk. Mottagaren blev ganska paff och jag fick senare veta att hon inte nändes använda den utan bara hade den till prydnad.
Undrar om du handlar från samma Uppsala firma som jag gör. Men jag blev besviken på toa och hushållspappret - odrygt och svårt att riva av. Tvättmedlet gillar jag, men diskmedlet var parfymerat - skulle väl ha frågat, men det tänkte jag inte på. Men nu är dunken snart slut och jag kommer att återgå till det vanliga oparfymerade.
SvaraRaderaKommer att tänka på min tidiga barndoms toapapper som kom i ark - och inte gjorde någon människa glad. Vi hade det aldrig hemma, men många av kamraterna hade det.
Och det polska - grängat, då var jag glad att jag inte hade hemorrojder!
Margaretha
Firman vi handlar av är Ocean och enligt hemsidan är företaget i Lindome. Produkterna ska vara "miljövänliga" och jag är mycket nöjd med det jag köper. Bl a tvättmedlet som är "dubbeldrygt" - det behövs bara en enda matsked till en hel maskin. Självklart finns oparfymerat.Och toapappret är väldigt rejält och drygt, många meter på en rulle.Till oss ringer en kille ett par gånger om året men man kan beställa på nätet. Över 300 kr så får man det gratis hemkört, i alla fall till oss.
SvaraRaderaJa, tänk va, att ta med sig toapapper i stället för blommor ... Men kul så här i efterskott, eller hur!
SvaraRaderaVad intressant! Det var många sådana här historier och tillbakablickar när jag besökte DDR-muséet i Berlin i höstas.
SvaraRadera