Damen med hattarna

Några bloggvänner har reagerat på "hattinslaget" i förra inlägget. En stackare fick kaffet i halsen, en annan blev nyfiken.
För ett antal år sen gick jag under flera år en kväll i veckan hos en pensionerad modist av den gamla skolan och lärde mig göra hattar. Jag tyckte det var vansinningt roligt och har fortsatt hemma av bara farten. Jag har alltid velat ha något på huvudet och varför inte en snygg hatt? Nu har jag många - vet inte hur många och vågar inte räkna!
Så jag har gjort en liten hattparad, bara ett axplock i min digra samling.  Ni får tycka vad ni vill men jag hoppas ingen får mer kaffe i halsen!

Jag börjar med en vintermodell där brättet fått en bit av tant Hilmas gamla persianpäls som dekor.

 

Nr två är en sportigare modell, helt i hårfilt, liksom de flesta av de hattar jag gör som inte är sommarhattar. Det är en god kvalitet, tål regn utan att tappa formen och kan fräschas upp lätt med litet ånga och en borste.

Den här är litet mer krävande med sin röda färg och flotta fjäderplym. Passar inte till jeans, precis.

En litet diskretare men ändå elegant modell, tycker jag. 

Litet böljande i kanten och en läcker färg - allt behöver inte vara svart.

Än så är det vinter men det kommer en sommar, det är jag säker på! Och då är en skuggande hatt inte fel.

  

Färg kan man exellera i.

  

Liksom i blomdekorer!

Jag klär bäst i hattar med rätt rejäla brätten, det syns ju att jag föredrar det. Det händer att jag köper en hatt ibland men eftersom jag vet hur man gör dem är jag rysligt kräsen. Under hösten har jag ofta använt en hatt jag köpt i Prag där det fortfarande finns duktiga modister. I Sverige är dom på utdöende, tyvärr. Många köpehattar här hemma är i ullfilt, ett material som lämpar sig för torrt klimat. Det är betydligt billigare än hårfilt och ofta hittar man en liten lapp inuti där det står: "Do not wear this hat in the rain."
Nähä? Vad gör man då om det plötsligt börjar regna och  man är långt hemifrån? Jag tar INTE fram det lilla plastdragspelet och sätter över hatten, nix. Jag har ingen hatt i ullfilt. Punkt. Möjligen fäller jag upp mitt paraply - om jag har det med mig. Annars sätter jag den blöta hatten på en strut eller kruka och låter den torka. Borstar den och så är den fin igen. Man lägger inte en hatt med format brätte på en plan yta. Har man bara det till hands så lägger man den så att kanten sticker utanför. Jag vet inte hur många gånger jag bara haft t ex en fönsterkarm att lägga från mig hatten på, lagt den försiktigt med brättet utanför kanten. Sen har jag minst 10 gånger fått gå tillbaka och flytta ut den igen när vänliga människor tyckt att den håller på att ramla ner och puttat in den. I betjänade garderober hatar jag att lämna in hattar. Garderobieren tar hatten i kullen, kramar sönder den - även om jag demonstrativt håller fram den på rätt sätt - och slänger upp hatten på hyllan. Om det ens finns en hylla! Så jag avstår ofta hatt när jag ska på teater eller krog eller lämnar den kvar i bilen om jag är körandes. Jag gillar inte heller att låta andra prova mina hattar. Jag har litet huvud och mina hattar är oftast för små för andra. Och det gör ont i mig när jag ser hur folk drar i brättet och fördärvar det. Handskas man rätt med en välgjord hatt håller den hur länge som helst men man kan totalt försöra den på fem minuter om man är ovarsam.

I denna bistra vinter  (just nu -19°) är det andra huvudbonader som gäller, förstås. Jag har gjort några hattar med päls nerom öronen men stickade mössor är heller inte dumt. Det gäller att hålla huvudet varmt - inte kallt!