Hembiträde?

Vem skulle inte vilja ha hjälp med disken i köket? Sonja ställer upp. Fast i själva verket är det ju så att hon beställer kranöppning för att släcka törsten. Och så måste man leka litet med dropparna.

Alla som har eller haft katt vet ju att vi är deras villiga slavar, åtminstone till en viss gräns. Vår andra lilla älskling har betydligt större krav än litet rinnande vatten. Hon vill HJORTSTEK varje dag. Och när hon bara får sketen kattmat kan hon matstrejka flera dagar i sträck samtidigt som hon försöker få mig på bättre tankar genom att kloa på allt förbjudet samt tugga på det mest förbjudna - böcker och elsladdar! Att matte skulle få sova i fred på natten eller läsa tidningen på morgonen ingår inte i hennes planer. Inte så länge menyn inte är tillfredsställande. Får hon bara det hon vill är hon den älskligaste och nöjdaste lilla kissen i världen, trippar belåtet omkring och ler åt livet, kelar och spinner och lägger sig snart att sova resten av dagen. Man försöker att stålsätta sig, stänga in damen i andra halvan av huset och slå dövörat till hennes klagotjut, men till sist hämtar man nåt i frysen som duger, allt för husfridens skull. Och för att minska risken att hon elektrifierar sig till döds en dag. Julgransbelysningssladden var en favorit nyligen och när jag upptäckte hur misshandlad den var blev jag riktigt rädd. Ingen fara, sa mannen, den är bara på 12 V.

iMacen fick en uppdatering i går. Även den i kattens tecken, faktiskt. De olika versionerna av

Mac OS X har namn efter katter. Jag har genom åren haft åtminstone panter, tiger, leopard och nu, sedan igår, snöleopard.

Vår första mac köpte vi 1986. Den är så antik att sådana nu står på museum. Jag har sett den på flera ställen, bl a på Rhösska i Göteborg. När det blev "nödvändigt" med var sin egen mackapär köpte jag den första versionen av iBook, en Blueberry.

Som jag älskade den! Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att  Apple övergav den designlinjen. Även om macarna fortfarande har klart överlägsen design är dom ändå mera anonyma numera än då det verkligen begav sig. Fast det är ju ändå insidan som räknas.

Blueberryn sålde jag till en kompis som är journalist och hon har använt den fantastiskt mycket. De senaste åren endast som skrivmaskin, dock, men hon har också älskat den. Inte förrän i somras gav den till stor sorg upp och kraschade ohjälpligt, 10 år gammal. Tidningens IT-kille har den bredvid sig vid sin arbetsbänk och klappar den ömt då och då och önskar att det gick att återuppliva den.

Får se om vi firar 25-års mac-jubielum nästa år. Ska kanske redan nu skriva in en påminnelse i kalendern i iPhonen!