Läste hos Annika i DC om hur en mamma behandlade sin dotter illa på ett fik. Man upphör aldrig att förvånas över hur folk kan ha mage att bära sig åt mot andra inför publik.
En gång i tiden var jag sekreterare i vår lokala ridklubb. Vi hade vårterminsavslutning och alla elever i ridskolan hade uppvisning för föräldrar och andra intresserade. Sist skulle barnens stora idoler - ridlärarna - ha en egen liten show. Min uppgift var förstås att se till att allt funkade och jag sprang fram och tillbaka och assisterade här och där. Mitt i programmet får jag se en mamma som med våld släpar sin ca 7-åriga dotter i armen över stallgården och trycker in henne i bilen. Vi var flera som försökte stoppa det hela, men förgäves. Hela tiden grälade mamman på dottern och menade att nu hade hon redan slösat halva eftermiddagen på ungen och det fick vara nog. Tösen grät och ville "ju bara se lärarna också!" Men tösen trycktes in i bilen och sen for dom. Vi blev alla så upprörda. Inte skulle något liknade förekomma mot en ishockey- eller fotbollsgosse? Vi hade ju elever med bröder i de idrotterna och det var MYCKET tydligt vilket som prioriterades av föräldrarna, för att inte tala om kommunen... Men det är en annan historia.
Jag blir också så förvånad över vuxna som inte minns hur förfärligt det kan vara att vara barn och bli bortgjord eller rent av hånad av en förälder utan gör sig lustiga över sina barn i deras närvaro. Jag har sett barn som bett "snälla, snälla, säg det inte...." och som vridit sig som maskar medan föräldrarna använt deras "lustigheter" som sällskapstalang och förstått att det är en återkommande föreställning som barnet hatar. Att barn gör så mot varandra är en sak men vuxna borde begripa bättre och minnas själva!
Jag kan bara hålla med dig.
SvaraRaderaDet handlar om respekt, och respekt i alla sammanhang.
Någonting som jag kan reta mig på oerhört det är att så få människor låter barnen tala till punkt, medan de vuxna är väldigt noga med att tjata om sitt "Nu lyssnar du".
ALLA människor, oavsett ålder, kön, nationalitet och oavsett allt har rätt till respekt. Så enkelt borde det vara.
Just det inlägget har jag inte läst - men tyvärr ser man barn förnedras alltför ofta. Precis som motsatsen, stolta föräldrar som berättar vad deras begåvade telningar sagt och gjort - vilket medför självmedvetna ungar som alltid ska stå i centrum.
SvaraRaderaMen jag har hört, från tillförlitligt håll, om små ishockykillar som fått världens utskällningar för att de inte gjort bättre ifrån sig. En av dem ville inte ens spela ishocky - han fick inte sluta förrän han försökte ta' livet av sig.
Men visst satsas det mer på killarna!
Margaretha
Carina:
SvaraRaderaPrecis!
Margaretha:
Det har du säkert rätt i, föräldrar kan stå vid planen och skrika "döda dom", sånt har jag sett. Men jag tror ändå inte att någon förälder avbrutit spelet och tagit hem grabben för att föräldern inte var intresserad. Problemet för ridflickorna är att väldigt många föräldrar inte kommer alls!
Ja, det är gräsligt, hur vuxna kan använda barnens fadäser till lustiga historier. Eller allt lustiggörande åt barns sätt att beskriva sin omvärld på, som skrattas högljudt år. Inte sällan hör jag hur vuxna roar sig åt diverse talfel små barn har - för att orden plötsligt blir roliga med en annan innebörd.
SvaraRaderaOm barnen får lära sig att man roa sig på andras bekostnad av de vuxna är det inte konstigt att de gör detta mot varandra!
Roa dina vänner med dina egna brister, inte med dina barns. /Anna
Anna:
SvaraRaderaVälkommen hit!
Barnen gör ju som man gör, inte som man säger åt dem att göra - klassisk kunskap!
Vad som övergår mitt förstånd är att man som vuxen inte minns hur hemskt det var utan gör det IGEN!
Ja det är märkligt att vuxna människor tror att de kan behandla barn hur som helst bara för att de är mindre än de själva. Fegt är vad det är.
SvaraRaderaInte konstigt att så många tonåringar tycker att föräldrarna inte fattar någonting.
Det kan också vara tvärtom! Jag kommer ihåg att jag skämdes förfärligt när min mamma berättade för alla hur duktig jag var och hur bra betyg jag hade i skolan. Jag VAR ju förstås bra på att spela piano redan som liten, och det fick alla höra också.
SvaraRaderaSen blev hon ilsken på mig när jag talade om för tanterna att jag minsann inte var bäst i klassen, bara så där en tred bäst. Och att jag var dålig i matte. Hon höll även på med det när jag blev vuxen och jag tyckte alltid att det var lika pinsamt. Det brukade sluta med att vi blev ovänner.
För att inte tala om när jag som tonåring kommenderades att spela Debussy eller Chopin till kaffet och konjaken för föräldrarnas middagsgäster. Jag SÅG ju hur gräsligt tråkigt alla tyckte att det var utom min pappa. Men som den lydiga flicka man uppfostrats till gjorde man ju som föräldrarna sa. På tal om det som Em kommenterade om självupptagna barn som alltid ska stå i centrum.
Marianne:
SvaraRaderaJättefegt, sa Bull!
Musikanta:
Din mammas envisa skrytande hör ju till samma kategori! Du gillade det inte, hon envisades, du protesterade, hon fortsatte! T o m sedan du blivit vuxen!! Respektlöst och kränkande trots att det rörde sig om "beröm". Jag accepterar det inte!
Hoppas du inte är lydig längre!
Själv var jag "nosig", som det hette och har som vuxen kallats "amper", haha! Sedan jag gått i pension har jag fått höra att det inte längre är nån "ordning och reda, inga klara besked"!