onsdag 29 juni 2011

Wanås

Midsommardagen åkte vi till Wanås. Vädret var en aning svalt med växlande molnighet och viss risk för regn. I vår enfald tänkte vi att det inte skulle locka folk till Wanås i allt för stora skaror, men hej vad vi bedrog oss. Vi fick dessutom veta att det är just på midsommardagen som besökarantalet är högst. Varje år!

Vi anmälde oss till visningen som skulle ledas av Marika Wachmeister, initiativtagare till hela konstprojektet och nyligen avgången chef. Bättre guide kan man inte ha. Hon lotsade runt oss i nästan två timmar och berättade engagerat och initierat om de nya verken och även en del av de kvarvarande permanenta. Jag har numera många favoriter jag gärna återser och är alltid nyfiken på de nya.

Det stora namnet i år är förstås Yoko Ono. Hennes internationella vänner hade höjt en aning på ögonbrynen inför uppgiften att hon skulle till Sverige. Jaha, Stockholm, då, förstås. Nä, Wanås.
I bilen på väg till Wanås någon dag före vernissagen hade Yoko kollat att solglasögonen och kepsen satt som de skulle och förberett sig på anstormningen av fotografer. Tomt, inte en kotte som tog emot celebriteten. Men på pressvisningen blev hon rikligt kompenserad av ett digert pressuppbåd och min kompis kulturredaktören mms:ade en bild direkt till mig.

Yoko Ono är representerad med fyra verk, två inne i konsthallen och två utomhus. Hennes idé är att göra betraktaren del av verket. I Mend Piece blir man det genom att försöka laga de söndriga vita porslinskoppar man samlat in från folk i nordöstra Skåne medan man tänker på hur man kan hela vår trasiga värld, i My Mommy was beatutiful skriver man och sätter upp en lapp på en anslagstavla om sin egen mamma. Utomhus har man planterat 14 olika sorters äppelträd, Wish Trees, där man kan skriva en lapp och knyta fast med en önskning. Lapparna skördas sedan och skickas för att lagras i en silo på Island tillsammans med andra lappar från samma koncept i andra länder där träd, arter typiska för respektive land, har planterats. Det fjärde verket heter Sky Ladders. Det består av stegar insamlade från trakten och försedda med uppmaningen att klättra upp för att komma närmare himlen.
Maken tyckte att perspektivet att komma längre från jorden än närmare himlen vore rimligare med tanke på proportionerna!

Inne i konsthallen finns också verk av Charlotte Gyllenhammar, skulpturer och videoverk, alla med förhållningssättet svindel och upp-och ner. Sedan några år finns också hennes upp-och-nervända underjordiska ateljé att besöka.

Efter att utställningen varit öppen en månad har man redan behövt "skörda" önskningar.
En av önskningarna. Marika berättade att det fanns allt från att önska sig fred på jorden till en dammsugare.

Dan Graham´s Two different anamorphic surfaces från 2000 i halvgenomskinligt spegelglas har också det inneboende i verket att betraktaren ingår.

Roxy Paine´s Impostor från 1999 i rostfritt stål  är en av mina favoriter. För ett par år sedan hade han en jättestor installation på samma tema på taket till Metropolitan Museum of Art i NY, en fantastisk upplevelse!

Jacob Dahlgren har satt ihop 104 likadana bitar i lackerad plåt i 18 olika färger till en lockande lekskulptur för alla åldrar. Han är inte van att göra saker ute i naturen men när det hela var på plats var han mycket nöjd: "det ser precis ut som i min dator".
Jacob Dahlgren ställer i sommar också ut i Skärets Konsthall. Vi var i Skäret häromdagen på besök hos en god vän men konsthallen var stängd så vi kunde bara kika in genom fönstret.

Marika Wachtmeister kan man lyssna på hur länge som helst. Hon är jurist i grunden och blev förälskad i amerikansk nutidskonst i New York för länge sedan. Sedan dess har hon verkligen satt Wanås på konstkartan.

Sky Ladders

söndag 26 juni 2011

Sommar på Hovdala med Malmö Konstmuseum

Midsommarafton på Hovdala brukar vara en folkfest och det var likadant i år. Vädret var nådigt, stången högre än någonsin, musiken traditionell och folkhavet tätt. Hovdalatårtan på Fröknarnas café hade en strykande åtgång och utställningen på loftet utmanade.




Malmö Konstmuseum, som har sin hemmahamn på Malmöhus Slott i Malmö, lider svårt av utrymmesbrist. Magasinen är fulla av verk som aldrig visas. Nu har ett samarbete inletts mellan Hovdala och Konstmuseet och på loftet visas i sommar ett urval av nordisk samtidskonst ur den samling som lär vara en av de största av just sådan.

 Den halva PV:n av Kimmo Schroderus väcker hos vår generation - 40-talisternas - många associationer. Vår första bil var en sådan, en 444, 1956 års modell,  men vi tänkte inte bara på den utan också på Kyrkö Mosse i Ryd med den fantastiska bilkyrkogården.
Medan jag skriver detta går maken förbi och kikar över min axel och efter ett par minuter hamnar detta på mitt tangentbord!

Han har sparat den gamla instruktionsboken till bilen som skrotades 1967 efter ett andra växellådshaveri! Tala om nostalgi!

Men åter till utställningen.

Dan Wolgers jordglob är verkligen mångtydig...

..och Lena Mattssons videoverk Breakfast for everybody befriande!

fredag 24 juni 2011

Fredagstema: Midsommartraditioner

Ericas sista ämne innan vi nu gör sommaruppehåll med fredagstemat handlar om dagens betydelse - midsommarafton.
För mig och maken brukar det betyda umgänge med hans bror och hans familj. Nu bor deras enda barn, brorsonen, litet för långt bort för att han och hans familj ska kunna vara med men vi fyra "gamlingar" har nog träffats praktiskt taget varje midsommar sen ca 40 år. När gossen var liten var det i Balders Hage med dragspel och lekar för barnen på eftermiddagen innan vi begick middagen hemma. Den brukar se likadan ut i stort sett, sill och potatis och jordgubbar, aldrig några excesser.

Vi har på senare år varierat platsen, i Skåne hos oss eller i Småland hos svåger och svägerska. I år blir det Skåne, en tur till Hovdala och en till Wanås.

Märkligt nog tror jag att jag alltid har klarat mig från jour på midsommarafton, mycket p g a att jag hellre volonterat en annan helg som varit viktigare för medarbetarna och att jag i många år haft medarbetare av andra nationaliteter som inte sett midsommar som nåt speciellt och då gärna bytt med mig.

Svågern fyller dessutom år strax efter midsommar så vi passar på med litet firning av det också.

Om vi har åkt till nån hembygdspark har det hänt att jag tagit på mig min folkdräkt men nu känns det mer som tradition att ha jordgubbsklänningen. Jag minns inte precis när jag sydde den men det är minst 20 år sedan. När jag jobbade hade jag den hela midsommarveckan till och från jobbet, nu blir det på midsommarafton den kommer på.

Tack, Erica i Piteå för denna månadens trevliga ämnen!
Fredagstemat gör nu uppehåll och återkommer i september då jag tar över värdskapet.

Alla tillönskas en trevlig och helst solig midsommar!

onsdag 22 juni 2011

Säkerhetstänkande

Minnesgoda läsare av min blogg vet att jag har en gammal häst, ett svenskt halvblod, och att jag då och då tar mig en ridtur. Att det inte blivit så ofta på senare år beror på att jag har saknat ridkamrat och med stigande ålder och därmed vishet inte är så pigg på att ge mig ut ensam i terrängen. Jag har heller ingen ridbana vid stallet vilket jag hade tills för ca 5 år sedan.
Men nu i sommar har jag fått inte mindre än två ridkompisar, en på 13 år och en på 19. Nittonåringen är på tonåringars vis "fullärd", har en häst som tidigare var "omöjlig och folkilsken" men nu from som ett lamm om bara det är hon själv som rider den; det är en "enmanshäst". Vi har varit ute på ett par turer tillsammans efter att tösen har frågat ut mig med stor skepsis. "Hur gammal är du egentligen? Rider du verkligen i alla gångarter?" Osv. Första turen ville hon nog stila litet och kom barbacka. Det blev litet jobbigt i första uppförsbacken... Hon visste inget om terrängen vi skulle ut i.  Sen visade det sig att hennes häst inte ville gå över en bäck. Det hade dom aldrig gjort. Malena lunkade fram och tillbaka över bäcken och visade hur ofarligt det var. Tösen fick sitta av och försöka övertala hästen. Det tog en halvtimme innan det gick och sen fick jag sitta av för att hjälpa henne på igen; det är inte så lätt utan pall, nämligen, när man inte har sadel.
Litet senare fick jag förklara varför jag inte anser det lämpligt att trava på asfalt (inte bra för hästens ben) och att rida längs trafikerad väg om det inte är absolut nödvändigt. "Är inte din häst trafiksäker?" frågade hon. Jo, hästen är men inte de flesta övriga trafikanter!
Trettonåringen är inte så kaxig utan tar tacksamt emot tips men har förstås vaga begrepp själv. Där känner jag så klart ett stort ansvar för att våra turer ska bli bara trevliga och säkra.

Häromdagen skulle vi rida tillsammans alla tre. När jag kollade med trettonåringen berättade hon att den äldre flickan planerat att vi skulle korsa, inte bara järnvägen utan också riksvägen för att komma till verkligt fina ridvägar lade jag in kraftig protest. På vår sida om väg och järnväg finns massor med utmärkta ridvägar som de inte känner till men som jag ridit på i alla år så jag kan guida.
Efter samtal med den yngre flickans mamma var vi helt överens - ingen korsning av väg och järnväg. Min fasa är är att någon ramlar av - och det kan hända ALLA - och hästen springer hem. Förutom själva momentet att planerat korsa vägen där trafiken kommer i 100 km/tim och mer. Så trettonåringen och jag red själva och nittonåringen (som inte ens kunde hålla överenskommen mötestid) red ensam - på andra sidan väg och järnväg. Och som illustration till riskerna med denna så populära folksport så trillade jag av på hemvägen. Ett rådjur kom plötsligt upp ur ett fält med hög växtlighet precis framför mig, Malena kastade sig handlöst ner i diket, höll på att gå omkull och välte av mig i ett betstycke. Jag tackade att det inte var på asfalt eller ens den hårda grusvägen vi var på. Jag var också glad att hon stannade så att jag bara kunde sitta upp igen och rida vidare. Gladast var jag att den andra hästen kom bakom och inte reagerade så att tösen inte också ramlade av.
Jag slog mig inte och har inte hittat några blåmärken ens. Jag rider alltid med skyddsväst och den bästa hjälm man kan ha, en MIPS-hjälm. Förmodligen kan jag tacka de sakerna att jag verkligen inte slog mig nånstans.
Detta var första "hästavfallet" för mig på ganska många år, kanske 10, men det kan hända vem som helst när som helst. Och gör det uppenbarligen. Ett gammalt talesätt säger att man inte är fullfjädrad som ryttare förrän man trillat av 100 gånger. Jag blir aldrig fullfjädrad för jag har inte riktigt uppnått de 100 gångerna och hoppas slippa!

MIPS-teknologin är utvecklad i samarbete mellan en neurokirurg vid KS och en ingenjör vid KTH.


Det här är inte min väst men den liknar min. Alla bilder är från nätet.

måndag 20 juni 2011

Helg för en kulturtant

Ett omväxlande väder under den gångna helgen har inte hindrat mig från mina planerade aktiviteter. Litet umgänge och litet trädgårdsarbete under lördagen krönte jag med föreställningen Cosi fan tutte i Höörs kulturhus Anders med Kammaropera Syd. Jag har bara sett Metropolitans utsändningar där förut, nu var det "på riktigt". Proffsartister med pianoackompanjemang visade sig fungera alldeles utmärkt och den gamla ladan har en underbar akustik! Versionen i kammarformat av denna Mozartskapelse var skojig och en ren njutning. Roligt är också att en en helt annan publik än den vanliga operapubliken får kontakt med denna odödliga musik. Det korta klippet är med Charlotte Ohlander och Adam Roth.





På söndagen invigde jag mitt Jojo-sommarkort och åkte till Lund. Där firar Stadsparken 100 år och en jättekö ringlade till tårtan som fr a roade barn, kulturtanterna avstod. Olika aktiviteter lockade, bl a trädklättring och så de stiliga husarerna, förstås.


Men min goda vän A och jag vandrade vidare till vårt viktigaste mål, Skissernas Museum, Arkiv för dekorativ konst. Där invigdes just i går en stor utställning, Dubuffet som arkitekt. Vi trängdes med många andra intresserade och tog några bilder med våra mobiltelefoner tills en funktionär beklagade att man enligt instruktioner från Guggenheim i NY måste förbjuda fotografering. Dock slapp vi radera de bilder vi redan tagit! Jag hörde på radions Kulturnytt för några dagar sedan att det varit besvärligt att sätta upp utställningen och att man fått ta upp ett par dörröppningar för att få modellerna på plats. En kunnig kvinna, vars namn jag aldrig uppfattade, från Fondation Dubuffet i Paris höll en bra visning som hade varit ännu bättre om inte folk klampat omkring och pratat under tiden. I alla fall fick man bra med kött på benen efter sin egen rundvandring. Ganska fascinerande är historien om det verk som bilföretaget Reanault beställde av Dubuffet och som skulle anläggas framför huvudkontoret. När grunden var lagd bytte Renault högsta chef och den nye gillade inte projektet utan stoppade det, beordrade övertäckning med jord och gräsmatta. Dubuffet blev förstås rasande och stämde företaget. Efter åtskilliga rättsliga turer i olika instanser vann Dubuffet och det blev t o m prejudikat på att ett konstverk i tillblivelse tillhör konstnären tills det är färdigt. Så då skulle det hela ju fortsätta byggas. Men då sa Dubuffet nej och därför ligger grunden fortfarande dold under gräset. Många av konstnärens projekt finns bara som modeller även idag men Fondation Dubuffet har rättigheterna att omsätta modeller i de verk de är avsedda för.
Jag har i alla fall fått nya ögon för det verk som jag sett så många gånger på Louisiana i Danmark.

Om jag har rätt så finns det färdiga verket i Texas, här står modellen på gården i Lund.

La Closeire Falbala finns utanför Paris, uppfördes av Dubuffet själv på mark som han köpte och anses vara hans viktigaste verk. Här visades modellen framför en panorama bild av det 1610 kvadratmeter stora projektet. Byggnaden i mitten är 300 kvadratmeter och man kan se en person på fotografiet och få en uppfattning om proportionerna.

Det finns ofta med en människofigur på modellerna för att man ska uppfatta storleken.
Nedan är det en bild från nätet på det verk som finns på Louisiana.


Nästa gång jag kommer till Manhattan ska jag ta mig till Chase Manhattan Plaza och se den tolv meter höga Gruope de quatre arbres, förstås.

Att regnet öser ner idag och tar sista knäcken på mina pioner får jag försöka komma över och trösta mig med helgens upplevelser.

fredag 17 juni 2011

Fredagstema: Halvårsrapport

Erica i Piteå följer traditionen med halvårskoll i juni på fredagstemat. Så nu gäller det att dra sig till minnes vad som hänt sen nyår.
Att vintern var bister kommer vi nog alla ihåg. Det gjorde att många djur hade brist på mat och här mötte vi några gånger rådjur som kom knallande ut ur carporten när man kom hem. Först fattade vi inte varför de gick in där men så begrep vi att de knaprade på murgrönan som brer ut sig in under taket längs med väggen. Så sedan sopade jag bort så mycket snö jag kunde från hela väggen med murgröna så att de skulle komma åt bättre. Det har synts hela våren att alla löven var uppätna men nu börjar allt det kala bli grönt igen.
Vädret gjorde också att vi fick mycket fågelgäster och grannast var familjen domherre.


Februari är statistiskt årets kallaste månad och kallt fortsatte det att vara. Men den 4 februari värmdes och lystes upp av Linns ankomst till jorden, min lilla guddotter, lillasyster till gudsonen Karl.


Litet senare i februari lagade jag kinesisk mat på kurs vilket har adderat nya smaker till min arsenal i köket, fr a Sichuanpeppar (som inte är en pepparsort utan en ört och som jag inhandlade ett nytt förråd av i går).

Det allra första vårtecknet i trädgården hittade jag den 3 mars.


 En dag i mars kom det här meddelandet från nevön i NY. Två av mina favoritmotiv på samma bild.


I slutet av månaden var det dags för silverkurs i dagarna tre igen. Det blev bl a den här skålen.


I april fyller en hel massa familjemedlemmar år så det blev en del firande. Svåger och svägerska kom från Småland till makens födelsedag och vi for på Österlenrunda med flera strandhugg, bl a på Dag Hammarskjölds Backåkra där vi blev genomblåsta men såg de första backsipporna och hörde massor med lärkdrill när vi vandrade ner till meditationsplatsen.


I trädgårdens "lilla Åland" blommade till min glädje den lila nunneörten jag tog med hem från Geta i fjol.


Något senare fick den en bättre inramning när jag varit på kurs i pilflätning och snart därefter gick örten i ide igen för att förhoppningsvis återkomma nästa vår, då kanske i större omfattning, vem vet.

I påskhelgen var det konstrundor överallt i Skåne och vi for västerut till "keramikerland", bl a till Claes Thell som dessutom kommer att ställa ut i vår konstförening till nästa år. Det gäller att ha framförhållning i konstnärssammanhang. Claes är mycket inspirerad av asiatiska glasyrer och motiv.


Ett födelsekalas i södra Skåne hölls hos min ena syster där vi firade alla de fem i familjen som fyller år i april men det blev inga bilder tagna!
Brorsonen i Dalarna kom på besök under påsken med äldste sonen till farmor och farfar i Småland och vi passade på att åka dit för att träffas. Ynglingen var djupt imponerad av alla blommor på tomten och allt vi såg i skogen under en lång promenad där jag dock lyckades trilla och få fula gräsfläckar på de vita fina jeansen. Det tog ett bra tag att få bort dem efter hemkomsten sedan. Men vad gör sånt när det bara är SÅ vackert!

TITTA! Bara TITTA!
Maj månad inleddes med barndop på just den första maj. Linn demonstrerade sin betydelse, skulle man kunna säga.


Efter första veckan i maj kom så min resa till Schwerin  där våren kommit en bra bit längre än hemma i Göinge.



Sparrissäsongen stod på sin höjdpunkt och ett par kilo fick följa med hem av den vita tyska sorten, inhandlad på torget i Wismar som vi besökte på hemvägen.


Nu är det juni, skolorna har slutat och det har börjat regna - som vanligt. Mina älskade pioner har farit illa i regnet, den underbara prakten är över och det ligger drivor av avslagna blomblad omkring buskarna.
Men innan vädret slog om hann maken och jag hjälpa min syster G att klippa de stora gräsområdena vid Stugan eftersom avloppsgrävaren saboterat roboten Stig-Helmer under flera månader. Men med förenade krafter och teknisk utrustning fixade vi det. Misstänker dock att njesen och Loff får det jobbigt till midsommar när det är deras tur. Hoppas de är utvilade efter sin sydliga resa som de snart återvänder från, brunbrända och fyllda av upplevelser.


Nu återstår bara en vecka tills det är midsommar och då ska vi enligt Ericas taktpinne berätta om våra midsommartraditioner - om vi har några. Tills dess tillönskas alla fredagsbloggare och alla ni andra sköna sommardagar med lagom mycket regn!

tisdag 14 juni 2011

I denna ljuvliga blomstertid som är nu

Om man inte har en trädgård full av rosor - och det har inte jag - så kommer det en period när inte så mycket perenner blommar. Men den perioden är INTE nu; nu är det som allra mest.
De vita pionerna är mina favoriter; de lyser t o m i mörkret.

Några rosa finns också (och ett par röda, faktiskt).

Röd är också jättevallmon.

Detaljerna är fascinerande!

Jag har många agapanthus i krukor. Just den här hemförde jag från Californien för ett par år sedan och kunde i dag ringa till givaren och berätta att den slagit ut för första gången.

Det koreanska cornusträdet, min "dogwood" , blommar nu fint men har skador av hårdfrosten i början av maj. Blommorna är litet  skrynkliga i kanterna. Värst gick dock frosten åt all då nyutslagen bok där många skott frös och blev bruna.

fredag 10 juni 2011

Tänk om det är veterinären IGEN!

Man kan aldrig veta, tänkte nog Sonja, när jag började duka i förmiddags. Så hon tog betäckning för att vara på den säkra sidan.
Fastän jag försökte tala om för henne att det var BLOGGVÄNNER som skulle komma ville hon inte lämna sitt "gömställe".

Så hon låg kvar när Marianne, Petchie och hennes mamma anlände fast förvissad om att hon inte syntes. När jag sa att nu måste vi duka försvann hon som en avlöning - för säkerhets skull. Senare dök hon dock upp och var nyfiken men höll besökarna på tasslängds säkerhetsavstånd. Olga, däremot, var glad för uppmärksamheten och spann och delade frikostigt med sig av sin vita päls, som vanligt.

Och, oj, vad vi kunde prata, vi bloggare! Ja, Petchies mamma var inte sämre än nån annan. Vi hade jättetrevligt och tiden bara rusade. Vi bytte gåvor och jag blev en exklusiv tepaket, en stickling från Petchies svärmor i Spanien och en intressant bok rikare och fick ett par paket att förvalta till senare i sommar när ett par andra speciella personer kommer hit. Gissa vilka! Marianne hade med sig ett par toppskott från sin paradisbuske och jag ska se om det lyckas att rota dem.
Vädret har hållit sig bra om än åt det litet kylslagna hållet. Tack och lov kom inte de 30-40 mm slagregn som utlovades i går utan bara stillsamma 3 mm under natten. Så mina vita pioner kunde lugnt prunka idag. Eftermiddagsfikat intog vi ute på landet hos den pensionerade bagaren Lasse som inte kunde sitta stilla utan startade sommarcafé på sin nyrenoverade gård ute i skogen. Marianne fick smaka sitt livs första Mariabulle och vi kom att fundera på om det är en skånsk specialitet, kanske, eftersom Marianne med Stockholm i bakgrunden inte kände till den och Petchie inte kunnat få den i Linköping. Gott är det i alla fall!
Jag glömde totalt bort kameran idag men de andra tog i alla fall litet bilder så vi dyker nog upp på de andras bloggar vad det lider, Mariannes och Petchies. Och Marianne och jag pratade om en liten resa till Bryssel framöver. Varefter vi raskt kom över på mat.... Ja, vi kunde ha fortsatt LÄNGE!

Fredagstema: Den blomstertid nu kommer!

Veckans tema, Den blomstertid nu kommer, är verkligen perfekt, Erica! Oj, så mycket minnen man har från just den här tiden på året. Jag väntar mig många fina inlägg på detta tema.
Själv blir jag kanske en aning tråkig. Jag tänker nämligen berätta att trots att jag är rysligt gammal ALDRIG haft en skolavslutning i nån kyrka och fattar sålunda inte ett barr av den hysteriska diskussionen om våra TRADITIONER med präst och kyrka vid terminsavslutningen. Jodå, jag har sjungit (och pluggat) psalmer, haft morgonbön i skolan och någon gång har en präst av för mig obegriplig anledning talat på avslutningen som brukade försiggå i gymnastiksalen, aulan eller helt enkelt på skolgården.
De första åren i skolan kallades avslutningen EXAMEN. Föräldrarna var med i klassrummet, vi hade EXAMENSKLÄNNINGAR, och fröken höll förhör. Sen gick vi ut på skolgården och sjöng Den blomstertid nu kommer. Sen gick vi hem.
Jag minns inte när detta med förhör upphörde, kanske i tredje klass. Men vi samlades alltid i klassrummet och fick våra betyg i ett kuvert. Jag brukade få ett bokstipendium de flesta åren; man var ju duktig flicka, bevars. I realskolan och på gymnasiet delades stipendierna ut vid den stora samlingen i gymnastiksalen eller aulan. Aulan var inte byggd de första åren på den skola där jag gick i både realskola och gymnasium.
En skolavslutning som var garanterat präst- och psalmfri var den jag var med om då jag gick ett år i amerikansk skola. I amerikanska allmänna skolor förekommer ingen religionsundervisning över huvud taget, långt mindre någon prästmedverkan. (Att man i flagghälsningen, som man i alla fall under mitt skolår hade varje dag, nämner gud räknas tydligen inte som religion).
Avslutningen för oss i avgångsklassen, graduation,  hölls utomhus på en uppbyggd läktare och alla var klädda i kåpor och fyrkantiga hattar som på gamla engelska college. En i sanning bisarr tillställning men kul att varit med om!

(Bilden från nätet)
Den bästa avslutningen hemma i Sverige var förstås studentexamen. Jag gick upp i muntan
den 30 april 1965 och hade hela maj ledig innan jag började på mitt sommarjobb som sjukvårdsbiträde.
På den tiden var det förstås en riktig examen med skrivningar och munta och ett veritabelt råpluggande hela vårterminen. Man skulle kunna svara på ALLT man hade läst under fyra år. Efter avklarade skrivningar bar man abiturienthatt med påbroderade "visdomsord". Min klass hade en safarihatt och jag hade satt knytband på min där det stod ORA ET LABORA  och på sidan satt en liten hackspett i trä.
Lättnaden var stor när den vita mössan sen satt på plats hos alla oss som klarade muntan. I min klass kuggades två stycken som inte fick komma tillbaka till skolan klockan 17 och "komma ut" i vit klänning respektive finkostym. Under muntan var man välklädd men inte i vit klänning; den kom på först efter att allt var klart.
Mössan var självklart av Lundamodell! Med rött foder!

tisdag 7 juni 2011

Bortkopplad dag

Större delen av tisdagen har vi varit bortkopplade p g a åskvädret. Det har inte varit precis över oss men det har mullrat mest hela eftermiddagen och då vågar vi inte ha nåt inkopplat i datorväg. Jag har följt radarkartorna via ajfånen och stora delar av landet har varit helsvarta av blixtmarkeringar. Nu glesnade det över Skåne så vi kopplade upp oss igen. I eposten hittade jag denna juvel från Metropolitan Museum i NY där jag har ett medlemskort.



Åskväder påverkar mig något alldeles förskräckligt. Bortsett från att jag är rädd att det ska slå ner och orsaka eldsvåda så blir jag fruktansvärt trött och seg. Jag KAN inte hålla ögonen öppna om jag sätter mig ner. Vi har haft åsknedslag i huset flera gånger med förstörda apparater för ett antal år sedan, så rädslan är högst reell. Tack och lov blev det inte eldsvåda någon av gångerna men det fanns brännmärken på telefondosor, bl a. Den ena gången var alla glödlampor trasiga när vi kom hem från jobbet och TV och antennförstärkare sönder. Jag vill alltid veta precis var katterna är och var deras transportburar är när det åskar och är det på natten så stiger vi upp.

Men jag undrar hur snabb jag är i vändningarna om det verkligen behövs, så trött som jag är av vädret. Tyvärr ser det ut som om det kunde komma mer åska söder och österifrån av den senaste radarbilden att döma. Jag fortsätter att kolla!

lördag 4 juni 2011

Grattis, gulliga Ella!

Vad gratulerar man ett gull med på hennes treårsdag om inte, just det, gullregn! För Ella fyller år i syrenernas tid och gullregnens månad, minsann.
Vi har fejstajmat med hurrarop och välmenad (dvs icke så vacker, hm) sång och kattpussar. I detta ögonblick är födelsedagsbarnet förmodligen på zoo i Central Park.
Ha en fantastisk dag, Ella-gullet!


fredag 3 juni 2011

Fredagstema: Idéer för regniga dagar

Erica har satt sig i regissörsstolen för fredagsämnena i juni månad, upploppet innan sommaruppehållet i juli - augusti.

 Idag vill hon ha idéer för de regniga dagar som säkert kommer även om solen strålar just nu. Förutom att passa på med trista saker som disk och städning, som vi alla helst hoppar över när det är vackert väder, så finns det mängder av trevliga sysselsättningar.
Man kan läsa även inomhus och njuta av regnets trummande mot fönstren och på min väntelista ligger massor. Bl a håller jag på att läsa om Istanbul via Barbara Nadels deckare som Marianne i Älmhult har översatt till svenska. Jag läser några på engelska för att kunna beslå Marianne med fel - hittills går det projektet dåligt; jag hittar praktiskt taget inga fel... Och deckarhistorierna är spännande, om än litet väl makabra emellanåt. Vad sägs om uppstoppade människor, á la Psyco? Burr.... Men jag börjar lära mig konturerna av kartan över Istanbul.
I högen ligger också boken om Olof Palme, Underbara dagar framför oss, av Henrik Berggren och en bok om ryssar från 1970-talet som jag köpte för 5 kronor bland bibliotekets utrangerade böcker. Det är nyttigt att påminnas om den tiden och jag tillbringade ett antal månader i Moskva just 1975 och 1980 och lärde mig en del av knepen för den dagliga tillvaron. Ja, och så en hel massa andra... Det behövs många regniga dagar för att hinna allt jag vill läsa.
Har man sällskap finns spel att ägna sig åt, kanske Mah Jong eller Alfapet.

Men det jag kanske helst gör en regnig dag är att sätta mig i verkstan att såga, knacka och löda i silver. Sånt här kan det bli då:





Alla dessa saker är sådana som vänner och bekanta beställt och kanske haft eller inte haft en egen idé jag spunnit vidare på. Ingen har jag gjort i fler exemplar så alla är unika.
Har du nån idé jag kan jobba vidare med, kanske?

Ibland kommer idéer från oväntade saker. En gång var det en vackert formad ask med en god dessertost i som triggade igång mig. Bl a blev det ett par manschettknappar av osten.
Men nu ska jag ut i solen! Alla fredagsbloggare och alla andra med, förstås, tillönskas en skön helg!