tisdag 31 januari 2012

Landskrona - världens centrum?

Upplevt på ett Öresundståg:

En upprörd man kommer marscherande genom vagnen strax innan tåget kommer fram till Hässleholm på väg mot Bromölla. Han är arg som ett bi för att inte tåget gått till Landskrona!

Han steg på i Danmark och det har han gjort MÅNGA gånger och ALLA tåg mot Sverige har gått till Landskrona!

Ingen gång har han noterat att Öresundstågen, förutom att gå längs västra kusten mot Helsingborg och Göteborg (och därmed passerat Landskrona), bl a också går mot Kristianstad, Växjö, Karlskrona, Hässleholm, Bromölla eller Kalmar och i alla dessa fall definitivt inte går via Landskrona.

Som tur är har jag i min iPhone Skånetrafikens app och kan meddela honom att om han går av i Hässleholm så går det ett Pågatåg mot Helsingborg efter en kvart. Han blir inte särskilt glad ändå och säger inte tack. Men sen är det nog inte så svårt att ta sig till Landskrona.

Centrum i hans värld.

Dock håller jag med honom om att konduktören kunde noterat slutstationen på hans biljett och gett honom ett tips att rätta till misstaget redan i Lund.

fredag 27 januari 2012

Fredagstema: Inredningsdrömmar

Eftersom jag är ca 3 ggr så gammal som Erica, som gett oss veckans temarubrik så har jag redan hunnit få mitt drömhus. Det bor jag i sedan över 30 år. Vad jag däremot skulle behöva är en rejäl slant att renovera för! Och DÅ, mina vänner skulle ni få se på annat än det jag har i dag.

Vi har nyligen beställt uppfräschning av köket som kommer om några veckor så det hoppar jag över här.

Jo, vi har ett vitt kök - vansinnigt omodernt när vi byggde det - och det blir vitt även efter renoveringen. Men det på bilden är INTE vårt. Hittade bilden på nätet och jag tror att det är ett IKEA-kök för jag känner igen stolen GILBERT.
 Det skulle bli nya badrum plus ett badrum på ovanvåningen där det inte finns något idag. Alla rum skulle bli omtapetserade och några golv omlagda.
Soffgruppen skulle bytas mot nytt, Malmsten eller Bruno Mathson. Alla gamla IKEA-bokhyllor åker ut och nya enkla i björk kommer in.
Varför inte en sån här soffa

Carl Malmstens soffa SAMSAS
kompletterad med ett par sådana här

Bruno Mathsons fåtölj JETSON





Jag vill inte all det ska se ut som i möbelaffärer där allt är matchat - det får gärna vara blandade stilar.

Förresten vill jag verkligen inte byta allt. Både köksmöbler och sängar har vi fått tillverkat av lokala snickare efter vår egen smak - synnerligen enkelt i alm. Dem vill jag inte göra av med för allt smör i Småland!

Så det blir nog bara soffa, fåtöljer och bokhyllor jag byter när allt kommer omkring. Kanske jag tar en tur till Illums Bolighus i Köpenhamn och tittar på lamparmaturer också.

Fö har jag både en Jetson och en Pernilla redan....

Pernillan köpte jag för 40 år sedan för mina första vikarielöner. Inklusive fotapallen. Och jag sitter i den varje dag. En del av den stora slanten skulle gå till renovering av den också - vissa små djur med vassa naglar gillar att riva på sadelgjorden.

Bruno Mathsons PERNILLA 2
Visst skulle det vara spännande att stå inför nyanskaffning av allting men det är svårt att tänka sig när man har hunnit så här långt i livet. Spännande blir det i alla fall att se vad alla ni andra har tänkt er!

Det här var Ericas sista temarubrik och vi tackar så mycket för den här omgången. Vem blir nästa inspiratör, tro?

måndag 23 januari 2012

Litet mer från Skissernas Museum

Skissernas museum, Arkiv för dekorativ konst som hela namnet lyder, hör till Lunds Universitet. Det ligger bara några kvarter från det hus där Anatomiska Institutionen på 1960-talet låg och jag gick då och då dit efter föreläsningarna. Då hette det bara Arkiv för dekorativ konst och kallades för Arkivmuseet.
Arkivet tillkom 1937 på initiativ av den dåvarande professorn i konsthistoria, Ragnar Josephson.

Under årens lopp har ett mycket stort antal skisser och även en del fullbordade verk tillfallit museet, inte sällan genom gåva från konstnären eller efterlevande. T ex gav Henri Matisses barn de stora skisserna från  konstnärens arbete med kapellet i Vence till museet.


Att bilderna blir så sneda beror på att de sitter högt upp och på denna nedre bild får man en uppfattning om hur enormt stora de är. Det finns flera mindre förstudier där man kan följa processen från porträtt av en modell med noga utmejslade anletsdrag till den stiliserade madonnabilden med den tomma ansiktsovalen.
En berömd, för att inte säga beryktad, konstnär är Christo, mannen som tillsammans med hustrun, Jeanne-Claude, paketerar byggnader och annat i tyg. Mest omtalat är nog insvepningen i silverfärgad duk av riksdagshuset i Berlin 1995 innan huset byggdes om. På Arkivmuseet kan man studera skisser och fotografier av planering inför bl a detta projekt.


Så här blev det. Och det väckte mycket stor uppmärksamhet. Jag tycker det är fascinerande och vansinnigt men många förfasar sig. Bilden är från nätet.

På nätet hittade jag även denna bild från Central Park i NY 2005. Gates, heter verket. Det hade jag velat se i verkligheten!
Ett alldeles färskt tillskott hittade jag - Jakob Dahlgren - i form av en liten modell av hans färgglada rektangulära "pinnar".


I fullskala såg vi detta i somras på Wanås.

Det var helt omöjligt att inte åtminstone klättra LITET!
Något annat nytt jag lärde mig vid detta besök var ytterligare detaljer om de stora målningarna i General Electric-huset vid Rockefeller center i NY. Jag såg målningarna av Joseph Maria Sert för första gången för några år sedan och just då pågick renovering så där är byggnadsställningar i vägen.
verket kallas America´s Progress, om jag inte missminner mig.



Men Serts målningar är inte de första på platsen. Beställningen hade gått till Diego Rivera, Frida Kahlos man. Han målade ett 20-tal stora fresker på plats, Portrait of America. Det här var 1933 under Roosevelts New Deal och tiderna var för att vara i USA ganska radikala. Men det fanns gränser för beställaren Rockefeller som upptäckte Lenins porträtt bland bilderna. Han bad Rivera ta bort just det porträttet vilket Rivera förstås vägrade. Så Rockefeller lät knacka bort alltihop och kontrakterade istället Sert.
Men Rivera målade sina bilder en gång till som 21 stora pannåer till New Workers´ School i NY.


Emellertid flyttades samlingen efter några år och splittrades på 40-talet. Ett stort antal förstördes i en brand och idag finns bara 9 kvar. Varav en på Arkivmuseet i Lund! Fotot ovan finns också där.


Så du som har vägarna förbi Lund - missa inte denna juvel till museum! Öppet alla dagar utom måndag.

söndag 22 januari 2012

Flow!





På väg hem på snöslippriga vägar i vinternatten hörde jag på P1:s musikprogram Hjärtslag om bl a begreppet flow.
Då hade jag under drygt 3 timmar varit i just det tillståndet när jag såg The Enchanted Island i direktsändning från Metropolitanoperan i New York.

Man har understått sig att blanda ihop ett par Shakespearedramer, Stormen och En Midsommarnattsdröm, och göra en ny saga om en förtrollad ö och ett libretto på engelska, rimmat, t o m. Sen har man tagit musik från olika barocktonsättare och mixat till en ny opera, besatt den med superröster - som alla har fått medverka i skapandet och i viss mån välja musiken - och med en blandning av gammal kulisskonst och ny datoranimering gjort ett mästerverk. Som alltså försatte mig i totalt flow där tid och rum försvann.

Lyssna ovan på Joyce Didonato och om du vill kan du se och höra ett par klipp med rörliga bilder här. Missa inte Danielle De Niese som spelar Ariel och som jag såg i Glyndebourne i somras i Kärleksdrycken.

Min speciella älskling, Placido Domingo, var Neptun och sjöng denna föreställning just på sin födelsedag. Här intervjuas han i pausen av Deborah Voigt.



Under säsongen har jag sett ytterligare en barockopera från Met i livesändning, Rodelinda. I dessa två operor har jag för första gången hört kontratenorer i opera. Tidigare har jag bara hört sådana  konsertant i just 1600-talsmusik. David Daniels, som sjunger i The Enchanted Island hade också en stor roll i Rodelinda och anses ha kanske världens just nu mäktigaste kontratenorröst. Inte tror man att det går att få tårar i ögonen när en stor, maskulin karl sjunger i lika högt läge som en alt eller mezzosopran? Jo, jag försäkrar!

Om några veckor ska jag se Ragnarök - då får jag nog inga tårar i ögonen. Wagner har inte den effekten på mig men jag ska nog kunna uppskatta det ändå.

fredag 20 januari 2012

Fredagstema: Min favoritförfattare

Kära Erica i Piteå, som gett oss dagens rubrik, låt mig genast slå fast att det är  helt enkelt omöjligt för mig att utse en favoritförfattare! (Men låt mig också gratulera dig till din nya, fina kamera!)
Inte ens en speciell litteraturtyp kan jag ange som favorit. Jag läser det mesta utom skräckthrillers och dylikt.
Allt från Dickens, Mark Twain, Lagerlöf, Strindberg, Astrid Lindgren och Topelius till Nesser och Torgny Lindgren och nyutkommet av alla de slag. Nyss läste jag dessa av Alexander Mcall Smith.



Just nu håller jag på med biografin över Steve Jobs av Walter Isaacson - synnerligen intressant. Om du är intresserad av en mycket ovanlig människa som förändrat tillvaron för millioner av oss så låt dig inte avskräckas av tegelstensformatet!



En ständig följeslagare på senare tid är Tranströmer.

Men som sagt, en favoritförfattare, det har jag inte.
Har ni andra temadeltagare det eller alla andra som läser detta utan att själva vara med i fredagstemat?

fredag 13 januari 2012

Fredagstema: Ett ljus i vintermörkret

Erica i Piteå är temavärdinna i januari och vill ha ljus i vintermörkret denna Tjugondag Knut när vi ska dansa eller sopa ut julen, vilket man nu föredrar. På Åland sopar man ut den, berättade Karin på Pettas redan häromdagen. Där går barnen omkring, knackar på hos grannarna och sopar ut julen och får godis på köpet.
En liten flicka i vår bekantskapskrets frågade sina föräldrar ideligen om det inte var "tjugo knop" snart utan att de förstod vad hon menade. Familjen är seglare så att hon hade begreppet i sitt ordförråd var inte så konstigt men man fick inte ihop det. Till sist fattade man dock när hon utbrast att hon ville äta upp pepparkakshuset!
Det ville jag också en gång i tiden, men fy, vad man blev besviken när man bet i det hårda dammiga man trott skulle vara så gott.



Det är viktigt med ljus i vintermörkret och om man tar bort alla ljusstakar och stjärnor gäller det att ersätta med annat ljus. Inget går upp mot dagsljus och att gå ut en stund mitt på dagen är nödvändigt. Numera går jag ut när jag vill men när jag ännu jobbade var det bara en stund till och från matsalen man hade en chans.



Jag ogillar "mysbelysning" som är så populärt. Jag blir bara trött och ansträngd i sådant skumrask. När jag äntligen kommer i ordentligt ljus känner jag hur ansiktet slappnar av och jag blir piggare. Något kan det ha att göra med min närsynthet - närsynta behöver mera ljus för att se ordentligt. Likaså behöver man mer ljus med stigande ålder. Jag tror faktiskt att många äldre personer är onödigt trötta bara för att deras bostad har för dåligt ljus!
Så alla som tycker att det blir trivsammare med bara stearinljus när ni bjuder mig på fika eller middag, ledsen, men jag vill gärna se både er och maten ordentligt!

Jag tycker om att ha många ljuskällor men det är viktigt med ordentlig allmänbelysning först och främst så att inte det bildas hårda skuggor. Därtill vill jag ha en rejäl arbetsplats eller läsbelysning som inte bländar eller irriterar.


De verkliga ljusen i vintermörkret är dock vänner, nära och kära! Inte minst alla ni i bloggvärlden lyser upp min tillvaro!
Tack för att ni finns!

(Alla bilder är lånade på nätet!)

tisdag 10 januari 2012

"Så fort man protesterade mot något var man kommunist..."

..berättade guiden på visningen av Siri Derkert-utställningen på Skissernas museum i Lund. Naturligvis klassifierade man då Siri Derkert när hon i sin konst visade sig kämpa för fred, kvinnors rättigheter och miljövård i en tid när Sverige funderade på att skaffa egna kärnvapen.
Inte ville hon skapa något vackert att hänga på väggen, inte hon inte. Tre barn fick hon i "lönndom" - inte ens hennes egen familj visste om dem förrän hon efter flera år kunde hämta dem till sig från deras olika fosterhem. När hon sedan målade dem ansågs bilderna vara fula.
Valle Rosenberg var hennes stora kärlek och far till Carlo, född 1915. Valle var finländare och sålunda rysk undersåte. Hade Siri gift sig med Valle Rosenberg hade hon enligt den tidens lagar mist sitt svenska medborgarskap.  Valle var också konstnär men hann inte göra så mycket väsen av sig innan dog i tbc bara 28 år gammal.

Skissernas museum visar fram till den 19 februari den stora retrospektiva Derkert-utställningen som var på Moderna Museet i Stockholm förra året.
Det är en lång konstnärsbana i många olika tekniker som visas. Kubismen var viktig i början av  hennes produktion och det är som kubist hon först blir känd.

(Bild från internet)

För mig var det en nyhet att Siri Derkert även gjorde modemodeller. Hon inspirerades i Paris där hon studerade på 20-talet och hennes modeller syddes upp av Birgittaskolan. Några plagg finns inte bevarade med man har gjort rekonstruktioner efter hennes teckningar.



Min egen första bekantskap med Siri var för många år sedan i Stockholms tunnelbana på Östermalms station där hon blästrat in i betongväggen en enorm mångfald av sina upplevelser av sin samtid med uppmaningar till kamp för fred, miljö, kvinnosaken, stopp för kärnvapen och porträtt av bl a Fogelstakvinnorna.



(Bilderna från tunnelbanan är från internet)

Till utställningen har man lånat in en stor vävnad som annars hänger i sessionssalen i Höganäs Stadshus. Texten överst lyder "Vad sjunger fåglarna???" och verket inspirerades av Rachel Carsons bok "Tyst vår" 1962. Den boken önskade jag mig och fick f ö i julklapp det året då jag firade jul i USA som stipendiat.

(Bild från internet)

En helt annan teknik använder Siri Derkert i "Matriarkatets död":

 

Ett tips om du tänker besöka utställningen: Mot uppvisande av Skånetrafikens Jojo-kort ska man få gå in för halva priset. Jag visste inte det och blev heller inte upplyst av personalen.

fredag 6 januari 2012

Ett första försök

Denna präktiga pretzel som jag åt på Prags flygplats får illustrera mitt första blogginlägg från telefonen. Om det funkar kan metoden komma till pass på nån kommande resa, kanske, där det finns gratis wifi.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fredagstema: Färgglatt

Ny värdinna efter Annika i Reston, som vi tackar för alla utmaningar i december, är Erica i Piteå. 

Mycket påpassligt i denna mörka tid föreslår Erica att vi ska tänka FÄRGGLATT. Så gärna!
Jag har tidigare i inlägg ondgjort mig över den svarta och gråa folkmassa man möter överallt sedan ganska många år nu. Värst är det förstås under vinterhalvåret men det svarta, gråa och dystra modet för både män och kvinnor har dominerat alla säsonger alldeles för länge. T o m barn kläs i svart!! För tjugo år sedan var helsvart klädsel tecken på att man hade sorg.

Jag medger att även min garderob har en hel del svarta bas-inslag men jag skulle aldrig drömma om att inte komplettera med färg, t ex halsduk, hatt, mössa, vantar eller annan accessoar i färg.  Till min uråldriga svarta dunjacka har jag i vinter röd mössa och röda vantar men jag tar hellre på mig den röda duffeln - nästan lika uråldrig. Har letat litet halvhjärtat efter ny dunjacka - den gamla liksom ruggar - men ser bara svarta i butikerna och då blir jag tveksam.
Som tur är finns Gudrun Sjödéns kläder. Hon räds inte färger, tack för det Gudrun!

I lådan med scarves och halsdukar kan jag alltid hitta något att lysa upp med.
Även invärtes är det viktigt med färg. Det är nämligen så att färgämnen i maten innehåller mycket vitaminer och antioxidanter. Vi bör äta så mycket som möjligt varje dag av röda och mörkfärgade grönsaker och frukter som möjligt, t ex tomater, blåbär, svarta vinbär och annat vi hittar i frukt och grönsaksdisken.

Jag har varit skeptisk länge till de smaklösa importerade vintertomaterna men nu har jag funnit att de små kvisttomaterna är jättegoda även på vintern. Bilden visar mina egna sommartomater, överträffade i smak. förstås.
Hade jag råd skulle jag lysa upp mitt hem med någon av Susanne Demånes färgstarka träskulpturer men jag kan ju njuta av bilder jag tog på hennes utställning!


Härmed tillönskar jag alla fredagstemadeltagare och övriga i cyberrymden en skön Trettondag och en trevlig helg!

torsdag 5 januari 2012

Misslyckad matlagning, lyckat möte

Om man börjar med de dåliga nyheterna kan man koncentrera sig på de goda sedan och glömma de dåliga, eller hur?

Till middag på nyårsdag hade jag planerat lutfisk. Både vi själva och gästerna vi hade såg fram mot den rätt vi alla älskar.
Som tur var hade jag gott om fisk och lagade i två omgångar i mikrovågsugnen. Första omgången blev nämligen snor. Små flagor av den nyss så fina fisken simmade i slemmet som förstås också hade flödat över och fyllt botten i ugnen. Det har faktiskt aldrig hänt mig förut men jag minns att det var mors fasa att det skulle kunna hända. Vad i he.... Sen kom jag på felet. Jag hade glömt salta på fisken!
Nästa omgång fick sin saltdos och blev perfekt, tack och lov. Men jag tyckte jag hade snål tilldelning av läckerheten; jag hade planerat att alla skulle kunna frossa.

Men nu har jag lärt mig läxan. Och vi ska ha lutfisk i morgon på Trettondagen, maken och jag. Igen.



Nästa projekt som inte blev som det skulle var muffins. Jag fick ju, som bekant, en kartong med 200 muffinsformar i bloggjulklapp från Emma. Nu skulle jag till Älmhult och träffa Marianne och Emma, vilket Marianne rapporterat om redan. Då tänkte jag stila med en påse blåbärsmuffins i julklappsformar.
Tja, det blev en sammanfluten sorglig muffinsflotta på plåten där ingen enda egentligen var "vislig". Jag samlade ihop de minst missbildade, ett mycket litet antal, och den påsen fick Emma. Resten äter vi själva, gärna med sked. Jodå, väldigt goda med egenplockade blåbär, men med mycket egendomligt utseende. Lika mycket utanför formarna som i dem.

Får se när jag gör ett nytt försök. Måste nog skaffa en metallplåt med muffinshål och sätta formarna i fast jag tycker det verkar överkurs. Eller hitta ett annat muffinsrecept.

Så här såg INTE mina muffins ut....


De goda nyheterna är ju inte nya egentligen (Marianne har redan skrivit om dem och visat bilden på oss) men väldigt goda, bloggträff, nämligen. Det var första gången jag träffade Emma som var hemma i Älmhult från Aberdeen och vi tre höll igång pratet hur lätt som helst i flera timmar. Det är så fantastiskt roligt att det hittills klickat direkt med de bloggvänner jag träffat i verkligheten.

Vi skildes åt i entrén till Det Stora Varuhuset, dvs Emma skulle shoppa med sin pappa och Marianne och jag gick till köksavdelningen där Marianne botaniserar inför sin renovering. Den blir kanonfin, ska ni veta! Vi hoppas få se bilder så småningom.
Sen lullade vi runt litet överallt och plockade på oss ditt och datt hela eftermiddagen. Jag gick ut med grejor för 385 kr,  över vilket maken kommenterade att det var ju nästan som om det varit stängt!

måndag 2 januari 2012

Astrid Lindgren-fallet. Den anklagade läkarens egen berättelse.

Efter nära tre års helvete frikändes läkaren som anklagats för mord eller dråp på en liten prematur flicka. Hittills har vi fått läsa anklagelserna i otaliga upplagor. Äntligen kommer hon själv till tals i Läkartidningen. Läs och begrunda hur det kan gå till i vårt "välordnade" Sverige.

Nu ska både Riksåklagarämbetet och Justitiekanslern undersöka fallet. Men läkarens liv är för alltid förändrat.

Två fredagsteman på en gång

Tiden sedan mitten av december har varit hektisk och delvis datorlös pga resa. Så nu har jag sparat två fredagsteman till ett inlägg. Nämligen Dan före Dopparedan och Tankar inför det nya året.
Dan före dan planerade vi för vår julafton med de amerikanska gästerna och mina tankar handlade såklart om hur vi skulle göra det trevligt för alla. Men jag tänkte också mycket på hur denna julen markerar en helt ny era för alla framtida julfiranden för vår familj.  Mitt barndomshem kommer snart att säljas, min mor har flyttat till vårdboende, syskonbarnens nya familjekonstellationer och bostadsorter innebär att många nya människor involveras i planerna. Aldrig mer samlas vi allesammans i huset i Limhamn med våra olika bidrag till menyn där mitt brukar vara prästahår och ris a la malta.

Vid fikabordet med prästahår julen 2010
Här satt vi i kö när en bil långt framme  hade fastnat i en driva. Vi backade sedan en halv km och lyckades ta oss fram en annan väg. Likaså 2010.
Det är lika bra att inse att man inte stiger ner i samma flod två gånger och att allt har sin tid. Den "ideala julen" vore så klart att alla nära och kära var på plats, NY-familjen likaväl som alla skåningarna. Men med Skype och Face Time kan vi träffas i rymden och bara det är fantastiskt!
Människorna är viktigare än allt annat och vi har haft det underbart med våra amerikanska vänner i denna jul. Något sådant hade jag tidigare inte ens kunnat drömma om. Nu är det ett minne för livet.
Ska vi nämna julmat så är det bara lutfisk med skånsk senapssås som är "obligatorisk" för mig.

Tankar inför det nya året innehåller önskan om att jobbletandet för Saltis snart skall krönas med framgång liksom för flera andra jag känner till. Maken ska bli pensionär, i alla fall nästan. Köket ska renoveras och resor planeras - så långt som kassan räcker till.  Nästa tur är redan på gång, redogörelse lär komma så småningom - från flera håll! Nyfiken, någon? Nej, inte Kina denna gång. I det väderstrecket ligger vaga planer om Tibet om ca 2 år. Om man lever och har hälsan då...

söndag 1 januari 2012

Mellandagar i Centraleuropa.

Våra julgäster är amerikaner och amerikaner reser på sitt sätt. T ex efter ett par timmar i Malmö så har de sett Sverige. Nu är inte mina vänner D och E riktigt så "typiska", de kan tänka sig LITET längre tid för ett besök så jag följde med dem till Prag och Wien med avresa på Annandagen. Det gav oss en eftermiddag och en hel dag i Prag, därefter en kväll och en hel dag i Wien innan det var dags att skiljas åt för hemresa åt var sitt håll. Häng med!

Hotellet låg bara ett litet stycke från torget i Prags gamla stad med Tynkyrkan och massor med restauranger och torgstånd. Julkommers pågick för fullt och man kunde bla äta rostade kastanjer och andra heta nylagade läckerheter. Gott!

Det berömda astronomiska uret spelar varje timme och samlar stora skaror men jag tycker nog det i Lund är vassare.

Efter ett par oroliga och irriterade timmar dök våra beställda och utlovade biljetter till Svansjön på Prags Statsopera äntligen upp. Resebyråns lokalrepresentant hade klantat till det men det löste sig. Tack och lov för mobiltelefoner!

D, som är violinist och kompositör, hade bara lovord för dirigent och orkester. Själv njöt jag bara utan att kunna bedöma om varje not hamnade på exakt rätta stället, vilket D ansåg vara fallet. Till en början hade han tyckt att tempot var en aning långsamt men ändrade sig när han insåg att dirigenten visste precis vad han ville.
Efter en natts stärkande sömn och en god hotellfrukost gav vi oss ut på promenad. Både D och E är 80+ men väldigt spänstiga så det var inte tal om annat än att traska över Karlsbron och hela vägen upp till Pragborgen. På morgonen var det ganska folktomt och väldigt skönt att kunna gå utan trängsel. Vädret var grått men utan regn och utsikten från Pragborgens kulle är magnifik.


Det finns ju hur mycket som helst att se i borgområdet och vi valde två saker att titta närmare på, Nationalgalleriet i Sternbergska palatset och Guldgränden. På Nationalgalleriet var det folktomt och vi hade god tid att se noga på alla tavlor, bl a en madonnabild av en okänd nederländsk 1500-talsmålare.

Jag fascineras av hela kompositionen med kvinnans grottliknande sittplats, slottet i vattnet, byn till vänster, bergen i fjärran och inte minst hennes sykorg nere till vänster i förgrunden med fingerborgen överst.
I Guldgränden var det plötsligt massor med människor och väldigt trångt. Gränden består av en rad hus, ursprungligen ägnade åt borgens vaktmanskap, senare plats för hantverkare, främst guldsmeder, därav namnet. Numera finns där småbutiker med hantverk, små museer av gamla verkstäder och ett café. Vid mitt förra besök i Prag hittade jag en riktig modist där, den återfann  jag inte nu. Vi hade efter en stund fått nog av trängseln och påbörjade vandringen nedåt mot gamla staden igen.

Karlsbron var nu också full av folk och stånd med konst. Medryckande var dessa grånade herrar.



Under vandringen kom vi förstås att passera ett otal affärer med böhmisk kristall, en artikel jag inte uppskattar särskilt. Svenskt glas passar mig oändligt mycket bättre. Men nu var jag i sällskap med amerikaner och ni vet glitter.....
Nå, E deklarerade att hon tyckte de hade nog med slipad kristall ( vi var tillsammans i Irland för några år sedan på Waterford, om ni vet vad det är, eller var, tror det gått i konkurs sedan dess) och inte behövde mer. D var av annan åsikt och jag tror vi plöjde minst 12-15 affärer innan han var nöjd och de köpte ett par gulddekorerade och slipade glas att kånka hem i bagaget. I den sista affären var vi nog närmare 1 1/2 timme innan beslutet var fattat.
Det ska dröja MYCKET länge innan jag frivilligt går in i en sådan butik igen, jag lovar.
(Allt jag själv inhandlade i Prag var två små handgjorda kylskåpsmagneter förställande två av husen i Guldgränden förutom en honungskaka och en chokladkaka som jag köpte på flygplatsen på hemresan. Båda goda och avnjutna som nyårsgodis i går.)

När man reser ska man titta sig omkring, både runt om, uppåt och, inte minst nedåt. Man kan hitta riktigt fina saker på marken, eller hur?

Bilden är tagen i mörkret i "befintligt ljus". Alla bilder är fö tagna med min iphone eftersom jag GLÖMDE den riktiga kameran...... Därför den sämre kvalitén än vanligt. Men jag sänder en tacksamhetens tanke till Steve Jobs, frid över hans minne!
På kvällen åt vi gott på en traditionell tjeckisk restaurang i Gamla Stan och följande morgon äntrade vi Antonin Dvorak - tåget hette så - till Wien.

Järnvägsstationen är fin och välordnad och lätt att hitta på. E och D vaktar f ö min julklapp från maken - den röda kabinväskan, lillasyster till den resväska jag fick för två år sen och älskar. Superlättviktig och praktisk. Kabinväskan räckte gott och väl till mitt bagage på denna resa, jag behövde inte checka in något på flyget.
Tåget tar 5 timmar så det var inte mycket kvar av dagen när vi kom till vårt hotell i Wien, bara tid nog att äta middag och gå och lägga sig.
Åsikterna gick litet isär vad vi skulle se under den enda dag vi hade till förfogande.  Detta var mitt första besök i Wien medan E och D varit där en gång förut på gruppresa i sedvanlig amerikansk stil - en dag. D ville se "modern konst", dvs förstås inget efter 1920, E ville se "de gamla mästarna" och mitt mummel om berömda österrikare som Klimt och Hundertwasser ville ingen höra. Det hela slutade med att vi såg Morgenarbeit mit Musik på Spanska ridskolan i 45 minuter på morgonen, sedan några timmar på en fantastisk utställning "Wintermärchen - von Bruegel bis Beyus" på Historisches Kunstmuseum.

Efter alla dessa timmars traskande behövde vi ett par timmars vila innan det var dags för middag och konsert på Kursalon Wien. Bland kristallkronor och guld avåt vi en 4-rätters middag och förflyttades sedan till konsertsalen för en fartfylld konsert med Strauss och Mozart kompletterad med Lumbys Champagnegalopp. Det bjöds även operaarior av hög klass. Tyvärr fanns här folk som tog med synnerligen små barn till konsert kl 20.15 på kvällen och Grevinnans aria ur Figaros bröllop förstördes av en tjoande baby i 1-årsåldern. Inte förrän vid de sista tonerna fann föräldrarna det lämpligt att gå ut och då vrålade barnet i protest för full hals. De stannade precis utanför dörrarna en lång stund med den skrikande ungen dessutom. Vad tänker folk? Att de ska "fostra" barnet till att gilla klassisk musik tidigt eller är det ren egoism att inte avstå konserten när man ingen barnvakt har?

Följande morgon var det dags att ta adjö av mina amerikanska vänner. 6.45 vinkade jag av dem vid hotelldörren när de gav sig iväg till flygplatsen för sin långa resa hem till Kalifornien via flygbyte i Paris. Själv tog jag mig en timme senare till stationen Wien Meidling och tåget tillbaka till Prag, den här gången med en annan konstnär som jag glömt namnet på.

Under väntetiden på flygplatsen åt jag bräserad lammknyckla, potatismos och pretzel.

Och som vanligt var det skönt att komma hem!