Läkartidningen - Hur många kroppsdelar ska få offras?

 Innan du går ut för att titta på nyårsfyrverkerier så läs denna artikel från ett aktuellt nummer av Läkartidningen!

Läkartidningen - Hur många kroppsdelar ska få offras?

Lördagstema: Fyrverkerier - eller inte?

Nej, nej och åter nej, säger jag till fyrverkerier!

För ett ögonblicks vackert sken mot himlen kostar det:

-massor med skador på människor, även dödsfall

-skräck hos tusentals djur, både husdjur och vilda

-bränder och andra materiella skador

-skador där de tillverkas, fr a i Kina, på arbetare och andra pga farliga kemikalier och bränder

-miljöfarliga utsläpp

-en otrolig massa pengar

En tid trodde jag att de sk thailyktorna var mindre skadliga - de är i alla fall inte explosiva - men det har ju visat sig att även de ställer till svåra skador på djur och tydligen även stör flygtrafiken.

I min familj har det aldrig någonsin ödslats pengar på fyrverkerier. Att hålla ett tomtebloss på trappan är så långt jag sträckt mig i sammanhanget.

Visst är det tjusigt med färgspelet en mörk natt och jag skulle kunna tänka mig att det anordnades ett kommunalt fyrverkeri utan smällare skött av proffs, t ex, brandpersonal, på ett ställe på en ort på nyårsnatten. 

F ö borde det vara förbjudet, basta!

Denna bild är i detta format garanterat ljudlös! (från nätet)

 Härmed ber jag att få tillönska alla ett Gott Nytt År utan alla slags kalamiteter och med så litet smällande som möjligt. Måtte jourhavande sjukhuspersonal besparas förskräckliga resultat av fulla dårfinkar, både i trafik och övriga aktiviteter under helgen.

Slutligen överlämnar jag stafettpinnen för lördagstemat till... ja, vem?

Galleri Fredag: Halvårskoll!

Västmanländskans sista uppdrag till oss fredagsgallerister är också det sista för året och då traditionellt en bild från varje månad.

I juli träffade jag många vänner och här är yngsta gudbarnet på grönbete i föräldrarnas sommarstuga vid havet.

Norges fjällvärld i augusti är obligatorisk.

Stockholm i september bjöd på fler vänbesök, både människor och den här gamle kompisen.

Oktoberfest blev det i New York med Saltisfamiljen, vänner och många konstupplevelser.

En stor del av november var jag i Laos och den här bilden är min absoluta favorit. Kvinnan satt i rummet innanför och vävde ett vitt sidentyg och lade märke till att vi kom förbi. Då hälsade hon på oss och såg sen ner på sin lille son som lekte nedanför fönstret. Jag kan sitta långa stunder och bara betrakta henne.

Vid Lucia var jag åter i Stockholm och åkte bl a ut till Livstycket i Tensta där det pågick språklektion bland alla alster. Ett gardintyg fick följa med hem.

Ett axplock från det senaste halvåret får avsluta årets fredagsgallerier. Vi tackar Västmanländskan för hennes utmaningar och tillönskar varandra ett riktigt Gott Nytt År!
Enligt Annika i Reston (som ska få besök av Saltisfamiljen på lördag!) tar Penny över i januari. Det är bara det att länken till hennes blogg inte fungerar - den verkar borttagen. Hoppas på ett klarläggande!

MAG och dag 4 på resan i nordöstra Laos.

UXO, UneXploded Ordnance, kallas de odetonerade sprängladdningar som pepprar marken i Laos (och förstås i många andra länder också, inte minst i Bosnien, t ex, för att inte tala om Afganistan, Irak och stora delar av Afrika!) efter alla krigshandlingar. I många länder arbetar man för att finna och oskadliggöra dessa UXO:s, MAG är en ideell organisation baserad i England med verksamhet bl a i Indokina och UXOLAO är laotiska statens egen organisation. Med dagens hastighet i röjningsarbetet tar det i Laos över 100 år att få bort allt...

Fjärde dagen på vår rundresa i nordöstra Laos tillbringade vi på Krukslätten utanför Phonsavane, ett område som var centrum för massiva krigshandlingar, både markstrider men framför allt bombmattor.
Men det stora intresset för området är de enorma krukorna av kalksten, en bergart som inte förekommer i naturen i området. De är en arkeologisk gåta men troligen flera tusen år gamla. Åtskilliga krig har utspelats här under århundradena, det värsta nu i modern tid, 1964-73. Området är bombat och plundrat, åtskilliga krukor stulna eller förstörda men massor finns ändå kvar och både imponerar och sätter myror i huvudet på nutiden. När kom krukorna dit? Varifrån och varför?
Bara tre områden, "sites", kan besökas, eftersom UXO-faran fortfarande är stor. Månaden före vårt besök hittade man en odetonerad bomb alldeles nedanför den ena kullen vi besökte.
Överallt syns ännu spår av enorma bombkratrar. Men det känns tryggt att MAG har varit här.

Mellan de vita markeringar kan man gå. Ja, nu kunde man gå inom hela detta område men MAGs märken visade hur man arbetat sig fram och markerat var man undersökt och röjt.

För att komma till den första "siten" fick man gå en knapp km över skördade risfält där nu diverse slags kritter var släppta på bete.

Phai var artig och hjälpte tanterna över stättorna

Det vilade ett lugn över trakten - kanske det är ursprungligen en begravningsplats?

Krukorna är enorma.

Jag tror Phai hade roligt...

Det var inte många besökare förutom vi.

Vidsträckt utsikt över det vackra landskapet.

Inne i staden fanns åtskilliga utställningar av det här slaget längs gatorna, vid restauranger och hotell.

Efter middagen på kvällen tog vi en promenad och C som länge velat bli klippt hittade en villig frissa. Hon gjorde ett gediget arbete för ca 15 kr.

Jag tänkte att detta kunde vara litet omväxling mot allt "juligt" i dessa dagar. Själv har jag haft en trevlig stund bland alla mina bilder. Det finns många fler och jag kanske återkommer med bilder från Laos - nån dag när andan faller på.

God Jul!

Alla besökare tillönskas en God Jul!

Lördagstema: Barndomens jular

Alla har vi våra speciella krav på vad som gör en "riktig jul" och de flesta sådana krav har säkert sina rötter i barndomen. I alla fall för dem av oss som har haft lyckan att ha harmoniska och barnvänliga jular utan alkohol och familjekonflikter.
Jag är väl medveten om att julhelgen kan vara en mara för många, både barn och vuxna med tråkiga och ångestfyllda minnen och erfarenheter.
Dagens mosaik av familjekonstellationer kan komplicera firandet också, även om inga egentliga konflikter föreligger. Jag känner barn som firar julafton ena dagen med pappa och nästa dag med mamma utan att datumen spelar nån roll. Andra samlas allesammans med nya respektive och halvsyskon och har en fin jul och har lagt allt gammal bakom sig, i alla fall den dagen. Den inställningen gillar jag!

Många av min barndoms jular firade vi i stugan som länge hade torrdass ute och vatten i pumpen, bara öppen spis i ett rum och ett löst täljstenselement. Alla sov i samma rum och någon av föräldrarna fick stiga upp och elda i brasan innan vi ungar steg upp. Mina yngre systrar sov båda i en utdragssoffa invirade i extrafiltar innan de stoppades om. Gran högg vi skogen och klädde på lille julafton.
Mor hade bakat hemma och tagit med kakor, framför allt pepparkakor och struvor, men mycket av julmaten inhandlades i lanthandeln i byn. Det var inget stort julbord vi hade, jag minns mest skinka och brunkål och skånsk senap som man malde själv. Det blev tidigt min uppgift. Och så lutfisken, förstås! Den gav alltid mor ångest - skulle den bli hård och oaptitlig eller förvandlas till snor? Till fisken åt vi mjölig potatis, ärter och, självklart, skånsk senapssås. Slutligen var det final med risgrynsgröt vilken jag alltid avstod - tillhör ju gröthatarligan.

TV var okänt men radions enda programkanal var ganska barninriktad på julafton och jag lyssnade ivrigt en stor del av dagen. Nicke Lilltroll är oförglömlig som julaftonsunderhållning.

Med åren skaffar man sig nya och egna traditioner som de yngre i familjen ibland tar till sig. Njesen tycker t ex inte det är riktig jul om det inte finns ett saffransbröd i form av prästens hår på kakbordet. Det är en tradition från hennes barndom som jag har bidragit med.
Medan jag anser att lutfisken är det enda som egentligen är viktigt till jul så vill hon ha allt runt om lutfisken men själva fisken i form av torsk. Knärullad senap i såsen (plus en rejäl klick på tallrikskanten!) och sönderkokt potatis och ärtor till, tack.
 

Hoppas ni alla har fina barndomsminnen av julen!

Galleri Fredag: Julstök

Västmanländskan utmanar oss med ämnen för fredagsgalleriet i december. Nog är julstök utmanande, alltid!
Men en hel del av stöket passar jag inför. Pynt utöver fönsterstjärnor och ljusstakar får vänta tills tidigast lille julafton. Det begreppet finns visst inte i hela Sverige, har jag förstått alldeles nyligen. För er som eventuellt inte vet är det dagen före julafton, dan före dopparedan, säger nog en del.

Litet stökar jag dock, vissa saker i god tid. Skurna pepparkakor och saffranskusar är klara sedan länge. Pepparkakor också men struvor och "skitkagor" har jag gjort i veckan.
Jag tror jag berättat om "skitkagorna" tidigare. Vi hade en barnfamilj på besök och deras lilla dotter tog föraktfullt en småkaka och utbrast "sicken liden skitkaga!" Sen smakade hon på den och länsade därefter fatet. De är nämligen mycket goda men inte helt lätta att göra, trots att de ser väldigt simpla ut, som vanliga skurna småbröd.

Struvor hör till mina favoritkakor.

Ett annat stök idag har varit julklappsinslagning till gudbarnen och några till. Det vill gärna katterna hjälpa till med men idag tröttnade Olga en stund på att jaga snörena och pennan och försökte demonstrera likgiltighet.

Hon var dock på banan igen och stökade till mina paket så gott hon kunde efter bara några minuter. Som tur är är hon inte långsint!

Sen var det dags att ge sig ut och lämna paketen till tomten som får komma med dem till barnen på julafton. Nu faller det ren och vit alldeles ny snö som jag hoppas vi får behålla över julafton. Fast på vägarna kan den gott försvinna.

Alla gallerister önskas härmed en God Helg! Vi syns igen med halvårskollen inför nyår!

Nordöstra Laos, dag 3.

Tredje dagen på vår 5-dagars rundresa startade vi från den mest östliga punkten på resan och begav oss mot sydväst.
Dagens mål var staden Ponsavanh, också ett centrum för krigshandlingarna under under The Secret War. CIA hade där ett hemligt flygfält och det utkämpades blodiga strider i området. Thailand stödde regeringstrupperna och många av dödsoffren var just thailändare. Av de många etniska grupperna i Laos är Hmong-folket ett och de stödde också USA och regeringen. När Pathet Lao segrade måste de fly, först till Thailand och sedan efter hand vidare till USA dit de successivt fick inresetillstånd, fr a efter att USA medgivit att det hemliga kriget faktiskt ägt rum.

Folket i den första byn vi stannade till i ägnade sig åt att tillverka dessa föremål i aluminium som återvunnits ur bomber och krigsmateriel. Just de här såg vi användas som brickor på restauranger med t ex stora nystan av torra nudlar på. Myndigheterna försöker numera avråda människor från att leta efter metall i markerna eftersom så mycket fortfarande ligger odetonerat och talrika olyckor händer.

Vid nästa stopp mötte vi de här kvinnorna som kom fram med sina vävalster som de vävt i sina vävstolar under husen. Jag köpte två ikatmönstrade bomullstyg till kjolar för 20 000 kip vardera, mindre än 20 kr. Jag prutade INTE utan gav dem vad de begärde.

Här gör C affärer assisterad av Phai.

Ett stycke från huvudvägen ligger Suan Hin, ett arkeologiskt mysterium, möjligen ett stenåldersmonument, men ingen vet säkert. Resta stenar i formation som fick oss att tänka på Ales Stenar vid Skånes sydkust.

Vägen till Suan Hin är minst sagt knölig och av mjuk, röd jord som blir till välling när det regnar. Som tur var gjorde det inte det men skumpandet fick reservhjulet att lossna och släpa i marken. Phai hade att göra ett bra tag för att få det på plats igen. Det tog ett antal vattenflaskor att få honom presentabel igen...

Här lagas vår lunch. Vi hade presenterat oss som vegetarianer inför resan, kötthanteringen är inte särskilt aptitlig. Vi åt jättegoda grönsaksblandningar med ris eller nudlar och ibland goda soppor på grönsaker, någon gång fisk. All mat åt vi nylagad och väl upphettad, aldrig råa grönsaker och aldrig något som var färdigt när vi kom. Vi råkade heller inte ut för dålig mage en enda gång.

Nära Muang Kham ligger Piew cave. Under kriget gömde sig byborna i grottan. Den 24 november 1969 hade CIA lokaliserat den bl a genom att döda all vegetation med kemikalier, spränga ingången och vidga den. Sedan sköt man rakt in grottan, eld utbröt och drygt 300 människor dog, alla civila bybor. När vi besökte platsen var det bara ett par dagar till den 24 november och förberedelser för minneshögtiden var i full gång. Bilden är tagen från grottans nivå mot vägen som leder till platsen.

Grottan är inte stor, bara ca 40 m in i berget. På marken lägger besökare små minnesrösen.

Upp var inte svårt att gå. Ner gick man en annan väg och måste då passera denna eländiga bro! Phai var artig och hjälpte oss tanter över.

Den höll i alla fall några dagar till för jag har läst en reseblogg där ett par besökte grottan just efter högtidligheterna och på deras bild av bron ser man att det dessutom tillkommit några stakar vid sidorna att hålla sig i. Gissar att de kom på plats pga högtiden och de då säkerligen talrika besökarna.

Man höll på att bygga en VIP-tribun där denna vackra utsmyckning fanns.

Besökarna skulle i vilket fall som helst inte svälta.

Även om grillade hönsfötter inte kan vara så särskilt närande, eller?

På kvällen nådde vi Ponsavanh. Där finns en otrolig mängd sådana här minnen. De används som "prydnader", som byggnadsmateriel eller som staket. Bl a.

I Ponsavanh skulle vi nu övernatta två nätter och gjorde oss redo för nästa dags utflykt till Krukslätten genom att äta en god middag och gå och lägga oss tidigt. Detta trots att det nog var här som det skulle kunna finnas ett kvällsliv på stan med alla västerländska turister som vi först nu träffade på.

Lördagstema: Rädslor

Den uppmärksamma läsaren märker att min kalender saktar sig en dag. Det beror bl a på att jag åter har varit på resande fot, dock endast tre dagar.
Men nu ska det handla om rädslor - jag har ju själv hittat på det.

Jag är nog en ganska lugn person men vissa saker gör ändå mig rädd. Dels i det stora: klimathot, naturkatastrofer, kärnkraft och kärnvapen, krigshot i världen, pandemier, t ex. men också i det lilla och nära: sjukdom hos en själv och ens kära, olyckor, brand, att utsättas för brott bl a. Jag har råkat ut för inbrott i mitt föräldrahem och ficktjuv på Stockholms central. Ångesten att stå ensam utan ett öre på en resa önskar jag ingen. Jag kände samma ångest när jag upplevde på Hässleholms central de två äldre paren som på väg ut på sina livs stora resa redan i Älmhult blivit plockade på alla biljetter, alla pengar såväl som pass och alla andra dokument.

Jag har redan läst att flera av er menar att ni förstod var rädsla var först när ni fick barn. Jag kan ibland uppleva att föräldrar inte är TILLRÄCKLIGT rädda när jag ser dem promenera med små tultingar vinglande närmast trottarkanten med snabb trafik på gatan, låta blöjbarn sitta i singel med munnen full av småsten (jo, jag har sagt till och blivit snäst!). Jag har avstått skogspromenaden när föräldrar tänkte lämna två förskolebarn ensamma på en brygga "för att de var så vana"! Jag stannade kvar och vaktade dem...
Men jag kanske är alltför yrkesskadad av döda barn på akuten som omkommit i en vattenpöl, kvävts i barnvagnen, drunknat när de lämnats ensamma vid strandkanten eller hängt sig i ett lekredskap på lekplatsen.
Likaså har jag mött ett antal barn skållade av mormors kaffe för att många fortfarande inte fattar att man inte ska ha barn i knät vid kaffebordet.
Ibland är det en aning jobbigt att vara den tjatiga tanten som målar fan på väggen när vi nu skulle ha det litet trevligt!
Jo, barn väcker rädslor även hos mig, även om de inte är mina alldeles egna, dvs det är ju de vuxnas aningslöshet som är orsaken.

Rädslan sitter ju i hjärnan, förstås. En stor upplevelse var föreläsningen på en medicinsk kongress, nu för många år sedan,  som visade de allra första bilderna av "brain imagaging", dvs bilder av hjärnan som visar aktiviteten i ett visst område i hjärnan i realtid när försökspersonen känner smärta, försöker lösa ett svårt mattetal eller blir rädd!

(Bild från nätet)

Ha en fortsatt trevlig helg och julstöka inte för mycket!

Galleri Fredag: Lucia

Västmanländskan bestämmer i galleriet i december och vad är mera logiskt än Lucia denna vecka? Så ni får denna skönsång av mina kompisar som lussade förra året.

Nordöstra Laos, dag 2.

Efter frukost nästa dag fortsatte vår färd österut. Vägen var smal och slingrande genom det bergiga,   hisnande vackra landskapet, ibland var molnen lägre än vi. Hastigheten var sällan högre än 40-50 km/tim och vi kände oss ganska trygga med Phai som chaufför. Oron var mest att något mötande fordon - de var inte många - skulle komma för långt ut i mötet.

Även i Laos sparar man på elen.

När vi frågade vad man skulle med dessa stackare till var svaret att äta, förstås!

Byns bensinmack. Knappast till bilar utan till det vanligaste fordonet - motorcyklar.

Skolbarnen var alltid lika prydliga.

Man fick även se upp för olika djur på vägarna.

Man får nog starka benmuskler när man bor så här på branterna.

Vi såg staden Sam Neua ganska länge innan vi nådde dit.

Den här provinsen, Houa Phan, är berömd för sina väverskor, fr a silkevävnad men även bomull. Här fick vi väldigt fin illustration till hur ikat-tekniken går till.

Garnet färgas efter att ha knutits efter bestämda mått. Sen är det "bara" att väva på! Men att knyta och färga i flera olika färger är ett mycket noggrant och tidsödande arbete.

Efter stopp för lunch i Sam Neua, huvudstad i provinsen Houa Phan, fortsatte vi till Vieng Xai. Vieng Xai är mest känt som huvudkvarter för Pathet Lao under kriget 1964-73. Pathet Lao är det kommunistiska partiet som med hjälp av Nordvietnam segrade över USA och dess allierade och alltjämt styr Laos. Pathet Laos ledning, såväl som den mesta befolkningen i området tog skydd i de många grottor som finns i bergen. Det låg ständiga bombmattor över deras huvuden i dagsljus och bara nattetid kunde de vistas utomhus och försöka sköta sina odlingar. I nio år. Alla samhällsfunktioner måste ordnas i grottorna. Att det var primitivt men funktionellt kan man idag se i några grottor som öppnats för besökare.

Alla ingångar måste döljas och det var många trappor upp och ner.

Vi försågs med en utmärkt audioguide - men också en följeslagare som visade vägen och kopplade på ljuset. Vi var ensamma besökare. Inte många utländska turister har hittat hit ännu.

Högste chefens sovrum.

Ledningens sammanträdesrum

Vi besökte tre olika olika grottor men det fanns över 150 som användes under kriget. Växtligheten i bergen är frodig ännu, så här i första början av torrtiden. Om några månader blir allt brunt. Julstjärnorna förekommer ofta som stora buskage eller små träd.

C studerar information, väl medveten om att den är starkt färgad av propaganda, förstås.

Man får starka benmuskler av toalettdesignen också i denna del av världen. Även dagens toaletter har samma utformning även om de är av prydligare och mera lättstädat material numera. Detta är en "höjdartoa", jag antar att vanligt folk inte ens hade nån alls i grottorna utan fick hålla sig tills det var mörkt och man kunde gå ut. Inte ens idag finns toaletter eller ens latriner i alla byar.

Denna natt tillbringade vi i ett litet guest house av bambu i byn.

Först inkvarterades vi i detta av vackert flätverk,

men eftersom toan (jo, alla guest houses vi bodde på hade handikapptoa, dvs vår vanliga sittmodell, tack och lov) inte funkade som den skulle fick vi flytta över till ett annat litet hus av en annan bambukonstruktion.

Överallt fanns denna variant av kristi törnekrona - fast landet är buddistiskt... Den heter säkert något helt annat i Laos, liksom säkert även julstjärnan.