lördag 23 april 2016

Lördagstema: Upplysning

Dagens tema, upplysning, som Englundskan hittat på, fick upp ett gammalt minne till ytan. När jag var barn ringde man ett telefonnummer för att ta reda på tågtider. I Malmö ringde man 73300 och så svarade någon prompt: "Upplysningen, järnvägen!" Nu var det så att numret till min fars arbetsplats hade nästan samma nummer, det skiljde bara en siffra. Följden blev att många ringde fel och far gjorde det till ett skämt att svara just "Upplysningen, järnvägen", i alla fall när det ringde efter kontorstid och det antagligen inte var landshövdingen. Sen har det blivit litet av ett internt familjeskämt.

Numera hittar man de flesta upplysningar man behöver genom att leta på nätet. De gånger man måste ringa t ex någon kundtjänst får man sällan eller aldrig svar direkt. Har man tur kommer man dit man har ringt men uppmanas av en telefonsvarare att göra ett antal val på sin knapptelefon. I övergången mellan knapp- och petmojstelefoner kunde det göra petmojsinnehavare vansinniga. Nyligen har jag ringt till ett skånskt företag ett par gånger. Då kommer ett maskinsvar i kulsprutefart. Jag fick lägga på och ringa upp tre gånger för att uppfatta den utpräglat norrländska dialekten levererad i rasande fart utan paus mellan orden. När jag väl fick prata med en riktig människa kunde hon bara upplysa om att den jag sökte inte var anträffbar. På frågan om hen var ledig, upptagen kort eller upptagen länge svarade damen att det visste hon inte, det kunde hon inte se. Det visade sig att svarsfunktionen till det skånska företaget sitter i Kalix! När jag så småningom fick kontakt med den jag sökte framförde jag att man borde be den som talat in svarsmeddelandet tala litet långsammare så att man hinner höra vad som sägs. Tror att jag ska provringa och kolla om min önskan gått fram.

För ett tag sen stannade tåget jag åkte med i Skåne på linjen. Tågvärden meddelade i högtalaren att vi fått stoppsignal på grund av obehöriga på spåret och att polisen höll på att åtgärda det. Han kom tillbaka med jämna mellanrum och talade om hur långt det hade kommit och prognosen på förseningen. Det tog sin tid och till sist utbrister en resenär: "Det vore bättre om han höll truten!"
Hur vill folk ha det, egentligen? Vanligen klagas det över BRIST på upplysning och information och alla vi andra var ju glada över rapporteringen.

F ö är jag svårt förtjust över den upplysta vårtiden vi befinner oss i! Dessa underbara, upplysta kvällar!
Just nu när jag skriver detta sitter jag igen på ett tåg, klockan är 20.30 och himlen ser ut så här:


Dessutom blir det ännu bättre i två månader till!


söndag 17 april 2016

På tågtur i Europa, sista delen

Sista anhalten på resan var Torino i Piemonte i Italien. Tåget går på den spektakulära Tendabanan över Alperna varav 8 km i tunnel under Tendapasset. Banan skadades svårt under andra världskriget och återöppnades först 1979 och fanns således inte under mer än 30 år. Från vårväder i Nice for vi uppåt till vinter och så ner igen till varmare klimat i Torino.








Som synes hade vi strålande väder med klarblå himmel.

Efter inkvartering på hotellet fick vi några timmar att vila innan vi promenerade till Operan. I huset bredvid intog vi en fantastisk buffé uppassade av en entusiastisk krögare som inte visste hur väl han ville oss.
Operahuset i Torino ser från gatan verkligen inte ut som ett operahus utan mer som ett vanligt, prosaiskt hus. Det är byggt på 1970-talet efter att den gamla operan brunnit ner redan på 30-talet.
Men när man kommit in från gatan möts man av de fantastiska grindarna av den italienske arkitekten  Umberto Mastroianni.



Innanför grindarna når man själva ingången till operan.


Salongen är vacker med sin moderna formgivning, inga svartkonster här! Vi såg Rossinis La Cenerentola (Askungen) och till min glädje begick vår engelske medresenär sitt livs första opera! Denne trevlige man är fullständigt tåggalen och gillar kultur i måttliga mängder. Efter ett långt yrkesliv vid British railways ägnar han nu stora delar av året att resa runt på alla järnvägar som finns i Europa. Jag tror han har nån slags gratisbiljetter för vissa sträckor för Sverige och Norge fanns inte i planerna av nån ekonomisk anledning. Han tar alla tillfällen att fotografera olika tåg, lok och spårvagnar. Han har rest med Frank Stenwall ett antal gånger men aldrig velat gå med på opera. Den här gången tycks Frank ha trampat honom på halsen och fått honom att gå med på att i alla fall testa!
Är man förstagångsbesökare på opera så är Askungen av Rossini ett bra val. De andra två vi såg denna resa hade definitivt skrämt honom för livet (La Jiuve och Les Hugenots) men nu tillstod han efteråt att han hade "enjoyed himself" även om det var liiite långt. Så om Frank kan hitta nån lika "cheerful" föreställning framöver så går han kanske med igen.

Nästa dag hade vi litet tid på förmiddagen innan tåget avgick så jag passade på att flanera litet. Några i gruppen galopperade till stadens berömda egyptiska museum men eftersom jag är närmast allergisk mot mumier numera så avstod jag från det. Desto gladare blev jag av en Matisseutställning som jag såg affischer om på stan och hittade till. Den handlade om Matisse och hans kompisar och var klart sevärd. Fotogradering förbjuden, förstås, och här lyckades jag bara smyga mig till en Legér.


På ett torg hade dessa figurer satt sig för att håva in pengar. Jag funderade mest på hur järnställningen den överste satt uppkrupen på såg ut där inne i tomtekläderna. Bekvämt var det säkert inte. Och nog hade de passat bättre på en julmarknad.


Vid 12-tiden satte vi oss på tåg igen. Efter byte i Milano nådde vi så Zürich på kvällen där vi åt middag på stationen innan nattåget skulle ta oss till Hamburg.
På väg till perrongen passerade vi under Niki de St-Phalles frodiga ängel som hänger i taket.


Sen återstod bara resan vidare till och genom Danmark innan vi efter dessa 10 dagar skulle vara hemma igen.

Litet reflektioner om bemötande på tågen - vi bytte tåg drygt 30 gånger:
Det blev dramatiskt för 5 resenärer som optimistiskt tagit sista möjliga tåg från Malmö för att hinna med tåget från Köpenhamn. (Själv hade jag åkt flera tåg tidigare). De blev avsatta på Kastrup eftersom det utbrutit brand på nästa station! Det blev ett snoende för att hitta en taxi som dessutom skulle vara stor nog för alla och deras bagage. Men de hann med ett nödrop!

Vi åkte alla på sk Interrailbiljett där det står passnummer, personnummer och antagligen hatt-och skonummer också. Man ska kunna visa passet för att biljetten ska vara giltig och varje datum och varenda byte ska fyllas i, puh. Den första danska tågvärdens argusögon upptäckte att några passnummer inte stämde på biljetten, o fasa! Det visade sig att ett var felskrivet på en siffra och två resenärer hade fått nya pass sedan biljetten beställdes långt i förväg. Tågvärden, en rejäl dam med dånande pondus godkände inte biljetterna trots Franks ingripande. Hon slängde inte av någon men förkunnande att i Tyskland skulle vi få ett helvete! Där var det minsann noga! Mycket noga!
Nästa danska konduktör skrev helt enkelt in de rätta numren på biljetterna och signerade och stämplade. Därefter blev biljetterna knappt kollade alls! När man fattade att vi var ett sällskap som hörde ihop så viftade konduktören bara när man höll fram biljetten och på många tåg var det över huvud taget inte biljettkontroll alls. Efter några dagar slutade vi fylla alla byten, det var ingen som brydde sig ett dugg om den listan. Passet visade vi aldrig mer förrän vi måste stiga av på Kastrup på hemvägen och visa pass för att få komma hem till Sverige! Och så en gång till i Hyllie där svensk polis kommer ombord. (Detta gör mig alldeles gråtfärdig, f ö).

Snipp, snapp snut, så var den resan slut! Men många trevliga minnen och alla bilder har jag kvar.

lördag 16 april 2016

Lördagstema: Färg

MERA FÄRG ÅT FOLKET!

Det är mitt stridsrop och idag när Englundskan föreslagit FÄRG som lördagstema tar jag tillfället i akt att propagera.

Att det går mode i allt är ingen nyhet. På slutet av 1960-talet flyttade vi in en nybyggd lägenhet. Allt var grått, tapeter, golv, köksluckor, ja, allt. Det var inte det då rådande inredningsmodet alls och vi tänkte åtgärda det. Men våra grannar hann före och från våra fönster kunde betrakta den ena ommålade köket efter det andra. Illgrönt, mörkbrunt, knallorange och t o m tomterött! Hemskt! Vi ändrade oss kvickt, välsignade den gråa bakgrunden och sydde en röd gardinkappa till köket, blårutiga överkast till sovrummet, som också fick en gigantisk turkos affisch av Bjørn Winblad, och knalliga kuddar till den gröna soffan.

När vi 10 år senare byggde eget hus blev grundfärgen på tapeterna "kommunalgrå" och köket vitt. Golven är av trä och färgerna tillsätts med trasmattor, gardiner och andra accenter. Just då var inte vita kök populära alls och vi fick verkligen stå på oss. En god vän som är konstnär gjorde ett screentryck som blev till Perstorpsplatta till väggen ovanför diskbänk och spis. Jag åkte själv till Perstorp och hämtade den långa skivan en blåsig vinterdag.

Nu har inredningsfärgen över andra en tid varit, ve och fasa, svart! Det tycks ha avtagit, tack och lov, men litet då och då kommer man t ex in på en toalett på en bättre krog där allt är svart, kakel, golv och dörrar. man får vara tacksam om porslinet är vitt. Nyligen var jag på resa i Frankrike och var på opera i Lyon där det gamla 1800-talshuset på 1990-talet fått ny inredning - helt i svart, även salongen.

Klädmodet har varit svart länge, säkert i 10 år eller mer. Unga människor, t o m barn, är klädda i svart. För några decennier sedan betydde svarta kläder sorgdräkt. I mina tonår var ett par svarta nylonstrumpor ett diskret tecken på sorg och ledde ofelbart till frågan vem som gått bort.
Sommartid lättar klädfärgen något men även då är svart vanligt. Och gatubilden av människorna i svenska städer ser numera ut som en gammal svartvit film. Dystert, övermåttan dystert.

Därför är jag glad åt klädskapare som Gudrun Sjödén och Maxjenny Forslund. Gudrun S har den finaste klädkatalog jag vet och affärer i flera städer och länder, inte minst i New York. Den butiken besökte jag häromåret.

Gudrun Sjödén snar även ett textilt inredningssortiment.
Maxjenny har ett helt annat form och färgspråk. För att komma till hennes affär får man åka till Kødbyn i Köpenhamn men hon har även online försäljning.


Härmed inte sagt att jag inte bär svarta kläder, det gör jag visst det. Däremot har jag alltid en färgaccent. Och mina svarta ytterkläder försöker jag utmönstra efter hand, åtminstone komplettera en svart jacka med t ex en cerise sjal och dito handskar (jo, jag har ett par cerise handskar inköpta i butiken på Louisiana).

Det ska bli kul att se vad ni andra lördagsbloggare har att säga om färg. Gissar att det kommer att handla om måleri hos några. i det ämnet skulle jag också kunna förlora mig en lång stund. Jag målar  inte själv men kunde dregla över Yves Klein, Matisse, Miro och många andra!

Nästa vecka är det Valborg på lördagen och då är ämnet Avslutning. Sen tar vi väl ett långt sommarlov?

fredag 15 april 2016

På tågtur i Europa, del 3

Eftersom vi inte lämnade Marseille med tåget mot Nice förrän vid 10-tiden hann vi nås av de förfärliga nyheterna om terrorattentatet på flygplatsen i Brüssel. Det lade förstås sordin på stämningen denna dag. I en bokhandel vi besökte på eftermiddagen hade handlaren satt upp detta ark i dörröppningen:


Vi nådde Nice Ville vid lunchtid och vart skulle man bege sig för lunch om till Promenade Anglais där krogarna ligger vägg i vägg.

Ännu en pampig järnvägsstation.


Man kunde båda njuta av solen och drabbas av beslutsångest inför menyn. Själv bestämde jag mig snabbt för en avocadomacka och njöt sedan av utsikten.



Följande morgon promenerade vi till en annan av järnvägsstationerna i Nice, Nice CP varifrån den smalspåriga banan Nice - Digne utgår. Just denna etapp ingick inte i våra Interrailbiljetter så Frank löste nya biljetter för denna resa.




Rälsen följer precis den vindlande floden Var uppströms.



Efter ca 1 1/2 timme steg vi av vid den lilla stationen i Entrevaux. Staden ligger där Var gör en rejäl krök med berget i ryggen, perfekt för en befästning.



Genom den kungliga porten kommer man in den mur- och flodomgärdade staden som är fullt bebodd även om den verkade ganska sömnig denna vårdag. Såklart finns även här en romersk förhistoria liksom ett svunnet biskopssäte från 400-talet. Dagens stad är från 1100-talet och kyrkan från
1400 -1700-tal. Eftersom det inte var turistsäsong ännu fanns bara tillgång till fransktalande guide men den här gången gick det bra ändå. Dock förvånade det oss att en ung kvinna inte kunde engelska!

På bergkammen ovanför staden ligger citadellet. Tittar man noga ser man att det går en serpentinväg uppför bergsidan. Innan den byggdes fick soldaterna vackert klättra på berget.
 Lunch fick vi i den nyare delen av staden på andra sidan floden. Jag brukar tycka att det är patetiskt att fotografera maten på tallriken men den här gången kunde jag inte låta bli.
Det här var entrerätten bestående av den lokala specialiteten torkat oxkött med en välkryddad sallad. Synnerligen gott, liksom huvudrätten, kalops på Provensalskt vis.
På eftermiddagen återvände vi med tåget efter att ha suttit en liten stund i väntsalen på stationen där det verkligen framgick att turistsäsong var det inte, nej. Men så slapp vi verkligen trängsel!


På kvällen var det dags för opera igen, Les Hugenots av Meyerbeer, det var t o m premiär. Operahuset är från 1885 och förklarat byggnadsminne så några svartkonstfärdiga renoveringsarkitekter göre sig icke besvär!




Operan utspelar sig på på 1500-talet och handlar om Barolomeinatten 1572 i Paris när katolikerna anställde blodbad på protestanterna, hugenotterna. Här hade man gjort en scenografi där gammalt och modernt blandades och det var inte helt lätt att först fatta att drottningen ibland var klädd i Chaneldräkt och glasögon för att i nästa ögonblick komma in i 1500-talsskrud. Det var många alluderingar på dagens religionsmotsättningar, ett outtömligt och sorgligt ämne genom människans hela historia. Mycket vacker musik, goda sångare men kunde kortats litet både i slutet och början.

Fortsättning följer om resans sista äventyr i Torino.

onsdag 13 april 2016

På tågtur i Europa, del 2

I Marseille steg vi av vid Marseille Saint-Charles som har en pampig stationsbyggnad.


Man kan äntra denna gigantiska trappa om man vill men det finns även en ramp där man mera bekvämt kan dra sin resväska. Vårt hotell låg precis vid foten av trappan så för skams skull måste man ju traska upp för den åtminstone en gång.



Här går rampen.
 Från Marseille gjorde vi tågutflykter till Arles och Aix-en Provence.

Arles har, liksom så många andra orter i denna del av Frankrike, en romersk bakgrund sedan Ceasars tid. De romerska lämningarna är världsarvsmärkta, t ex den stora amfiteatern. Stadens gränder är vackra och inbjuder till strövtåg.

Vincent van Gogh tillbringade ett år i Arles och det har satt avtryck, inte minst i ett café.


Vi åt dock vår lunch på ett annat ställe där vi betjänades av denne glade man.


Han visade sig tala ren skånska, heta Jesper och hade kommit hit från Skurup för några månader sedan.

Toan på Jespers  krog hade två intressanta tavlor.



Denna del av landet kallas Camargue och är känd för tjurfäktingar och sina Camargue-hästar. Både tjurar och hästar brännmärks och tavlorna visade de olika gårdarnas märken. Konstigt nog är inte de franska tjurfäktningarna lika omtalade som de spanska men förstås lika avskyvärda. Camargue-hästen är en ganska liten men kraftig häst, alltid skimmel, ursprungligen en arbetshäst. En god vän till mig här i Skåne har två stycken och är väldigt förtjust i rasen. Hon hade fått sin tidigare icke-ridande sambo att börja rida. Det gjorde han tills han trillade av och bröt tummen...

Middagen denna första kväll i Marseille åt vi i hamnen på en fiskrestaurang. Det var en trerätters måltid plus dessert för den som ville och orkade. Först fisksoppa, mums. Sedan en rätt med tre olika sorters vit fisk - ingen aning om sorterna - jättegott. Sist en ny soppa med en hel fisk, fantastiskt gott!
Så klart kunde man klämma ner en crème brulée efter det.

Nästa dag tog vi ett nytt tåg till Aix-en-Provence.


Aix har även sin romerska historia. I min begreppsvärld är det dock mera den vackra staden och konstnärer som figurerar, inte minst Cézanne, vars ateljé vi besökte. Här mottogs vi av en mycket amper dam som strängt tillhöll oss att fotografering var absolut förbjuden och att visning på engelska skulle ske tidigast två timmar efter vårt besök. Hon hade ca 4 st franska besökare och så vi, dussinet fullt. Ett par i vår grupp ansåg sig förstå franska hyfsat men damen for igång som en kulspruta så ingen fattade ett dugg.  Men hon märkte aldrig att jag fotograferade med iPhonen hej vilt, haha.


Vädret var fint och vi promenerade längs Cours Mirabeau med sina hamlade plataner och alla fontäner.



Ännu var inte träden utslagna men desto mer kunde man studera det grafiska mönster de gör mot himlen.

En Apple store fanns förstås i Aix! Det måste ju en sån som jag markera.



Innan vi tog tåget tillbaka till Marseille måste vi inhandla calissoner, det speciella godiset från Aix. Det är mandelmassa smaksatt med melonjiuce och med sockerglasyr formade som löv. Glasyren kunde jag varit utan men resten var läckert.



Nästa morgon gick tåget längs kusten till Nice. Vad som sig där tilldrog kommer i ett nytt kapitel nån dag.

söndag 10 april 2016

Lördagstema: Flykt

Englundskan föreslår FLYKT som lördagsrubrik idag.
Bättre fly än illa fäkta, heter det ju, och att som liten människa fäkta mot bomber och granater är ingen god idé. När sådana nu regnar ned i massor över Syrien är det lätt att förstå att folket flyr. Likaså är det lätt att förstå att människor i länder med förtryckarregimer och regelmässiga brott mot mänskliga rättigheter ger sig iväg. Flera Afrikanska stater har gräsliga krig sedan decennier.
Lika lätt som det är att förstå att folk flyr lika svårt är det att sätta sig in i vad det betyder för den enskilda människan. Om jag måste fly och bara kan ta med mig det jag kan bära själv - vad tar jag i all hast med mig? Hur gör jag med värdesaker som inte ryms? Katterna? Hur blir det med vårt hus och alla växter jag vårdat i decennier? Datorn med alla bilder och dokument? Pengarna på banken? Hur ska jag kunna betala längs flyktvägen? Med kort? Knappast.

Sånt här funderar jag även över om det skulle bli eldsvåda, men att allt skulle stå där eller kanske bli bombat till grus medan man själv måste ge sig av mot okända länder. Ofattbart svårt att sätta sig in i. Och människor i den situationen måste vi sortera, utreda och ifrågasätta!

Just nu pågår den största folkomflyttningen pga krig och förföljelse sedan 1940-talet. Och småsintheten är likadan eller värre än den gången då inte 12 judiska läkare inte fick komma till Sverige för att de var "främmande element". Inte förrän 1945 när ögonen öppnades för det som faktiskt hade varit  uppenbart länge välkomnades flyktingarna till Sverige.

Jo, Sverige har tagit ett jämförelsevis stort ansvar under förra året och ingen kan påstå att det varit problemfritt att på kort tid ge tak över huvudet till alla som kommer. Men jag är övertygad om att vi kan mera. Gränskontrollerna över Öresund anser jag vara helt absurda. 
Länderna runt krigsområdena tar emot miljoner flyktingar. 

Det som smärtar är EU: s totala misslyckande. Om alla unionens länder tog sin del av ansvaret vore det inte minsta problem för något land att hjälpa till. Allra mest tragiskt är att just de länder som under många decennier levererat flyktingar från förtryckarregimer till andra länder i Europa nu är de mest ogina! Att dessa länder fortsätter att inhösta pengar från den gemensamma EU-kassan är ren skandal.
Sen är det också oroande att t ex Polen och Ungern är på väg in i högerextrema regimer med avtagande demokrati och ruskiga nya lagar. I värsta fall kommer det kanske snart nya flyktingströmmar från dessa länder till de bättre demokratierna inom EU. En gång i tiden åkte svenska kvinnor till Polen för att få en laglig abort utförd, idag måste polska kvinnor bege sig utomlands för samma sak. HBTQ-personer har det eländigt i många länder, även i Europa, och riskerar både våld och fängelse - de tvingas också fly.

Inom mitt yrkesområde, sjukvården, har jag under hela min karriär jobbat ihop med folk från olika länder i världen, alla minst lika duktiga och arbetsamma som "vanliga" svenskar. Utan dem skulle vård och omsorg i Sverige helt rasa ihop. Min mor blev synnerligen väl omskött av hemtjänst och på äldreboende av personal från skilda delar av världen.

Den senaste veckan  har vreden i flyktingfrågan stigit till högsta temperatur!








onsdag 6 april 2016

På tågtur i Europa

Många av mina resor har har jag företagit långt bort på andra kontinenter men man ska ju inte glömma sin egen närmaste omgivning. I år har jag utforskat både Sverige och andra delar av Europa. Senast gjorde jag en kulturresa med tåg i södra Frankrike och Piemonte.



Resan startar redan i Hässleholm med Öresundståget till Köpenhamn och fortsätter vidare mot nattåget i Hamburg. När vi steg av i Basel hade vi redan bytt tåg 4 gånger och innan vi vid lunchtid var framme i Besançon ytterligare 2 gånger.
Besançon har romerska anor och ligger mycket vackert vid en krök av floden Doubs. Trots att det inte alls var säsong för flodbåtarna hade vår reseledare, Frank Stenvall (tåg- och övrig kulturnörd, samt bokhandlare) från Malmö, lyckats ordna en tur för bara oss 13 personer. Man passerar ett antal slussar och inte minst en spektakulär tunnel under kastellet så att man gör ett varv runt den gamla staden med vackra vyer.



De flesta slussarna var handvevade!

Tunneln under berget hade även gång- och cykelväg. Bra genväg!

Resans engelske deltagare och jag delade intresse för vackra "chimney pots", något jag annars mest sett i UK.

Bland kändisar födda i Besançon framstår nog främst Victor Hugo,

men även bröderna Lumière nämns, och deras respektive födeleshus är noga utmärkta.

Marcus Aurelius hedras i denna triumfartade valvbåge från 200-talet f.Kr. och påminner om stadens romerska förflutna.

Med gångavstånd till järnvägsstationen från hotellet var det lätt att nästa morgon fortsätta till nästa anhalt, Lyon.
Lyon är med sin befolkning på ca 1/2 miljon Frankrikes tredje stad efter Paris och Marseille. Staden ligger där Saône rinner ut i Rhône men vilken av dem vi korsade när vi gick över bron mot lunchen i gamla staden vet jag inte.
Efter lunchen kommer vi att åka bergbanan upp till Fourvière där en katedral tronar på toppen.

När vi korsat floden var vi inne i den gamla staden med sina gränder.

Hos Grand-Mère åt vi lunch i sällskap med denna fluffiga varelse.

Med katedralen precis bakom ryggen har man en magnifik utsikt över de nyare delarna av Lyon.
På kvällen begick sällskapet resans första opera, La Juive (Judinnan) av Jacques-Fromental Halévys från 1835. Operahuset som är från 1831 byggdes brutalt om 1993. Utsidan är bevarad men påbyggd uppåt. Av insidan är bara en glittrig foajesalong bevarad. Resten, entréfoaje och salong är kolsvarta och fruktansvärt fula. Man skulle nästan behövt pannlampa för att orientera sig. La Juive är en fransk grand opéra men både den svarta salongen och den svarta byggnadsställningen till scenografi tog bort det mesta av den känslan. Däremot var kvällens sopran en stjärna och den stora behållningen.


Några av resans deltagare i den enda vackra salongen på Lyonoperan

Så här såg operans fasad ut när vi efter 4 timmars föreställning traskade hemåt till hotellet.
Från Lyon åkte vi följande dag snabbtåg (300 km/tim) till Marseille på 1 timme och 50 minuter, men fortsättningen på resan berättar jag om en annan dag!