lördag 28 september 2013

Lördagstema: Generationsklyftor

Pettaskarin har bestämt ämnet Generationsklyftor för dagens tema.
Jag kommer sent till skott pga heldagsutflykt och har redan läst ett par inlägg i ämnet. Jag tror Pettaskarin slår huvudet på spiken när hon spekulerar i att klyftan utgörs av livserfarenhet. Om man vill kan man litet cyniskt specificera det som ung och dum eller gammal och klok.

Det är inte lätt att vara ung, det har det aldrig varit. Varje generation har sin speciella eklut att gå igenom.
Jag minns att jag i tonåren kunde känna mig nedvärderad på grund av min ungdom både av föräldrar och lärare och andra vuxna. Det var verkligen inte alla vuxna som iddes lyssna på ungdomars åsikter på den tiden även om vissa gjorde det. Musiken vi ville lyssna på var inte ens tillåten i radio och hånades flitigt - särskilt av sådana som inte ens hade hört den.
Idag är det tvärtom. Nu åldersdiskrimineras på andra hållet. Radion översvämmas av ungdomens musik och pensionärer måste betala mer skatt av sin hopsparade pension än de som arbetar just nu. Livserfarenhet och kompetens står inte lika högt i kurs som ungdom och "nytänkande". Ett nytänkande som sällan är så nytt som tänkaren tror eftersom historielösheten är desto större.





Vi äldre har ett stort ansvar mot dagens barn att dela med oss av våra erfarenheter, läsa och berätta för dem, leka med dem och lyssna på dem. Alla generationer måste få göra sina egna misstag men vi får göra vad vi kan för att försöka vara bryggor över generationsklyftorna!

onsdag 25 september 2013

Bra katt roar sig själv!

Köpta kattleksaker göre sig icke besvär hos våra damer. Kattmyntedoftande tygmöss är intressanta i ca 2 minuter. Kulor som rullar - gäsp. Intrikata manicker med godis inuti - tag ut det, dumma människa, annars struntar jag i det! Leksaker som är roliga är
1) snören (farligt, får ej användas utan övervakning!)
2) laserpekaren
3) lådor och kartonger - bäst av allt!

Så om det ser skräpigt ut med diverse illa medfarna kartonger i hörnen så är det kattleksaker, bara så ni vet.

tisdag 24 september 2013

Det har vissa fördelar att vara kattägd...

Jag tycker om djur och skulle gärna ha ett helt menageri om jag kunde. Våra yrkesliv har gjort att det som funkat bäst är att låta några katter äga oss. En häst kan jag hyra in på ett stall och betala för, det går också. Hund går inte ens nu när jag är pensionär; jag är borta för mycket. En hund ska ha sin flock hela tiden.
Om man står ut med att vara kattägd - det har sina sidor att sammanleva med så beslutsamma individer - har det även sina praktiska fördelar förutom de rent fantastiska känslomässiga.




Eller hur?
Som sagt, jag gillar djur, hundar väldigt mycket. Men vissa djurägare gillar jag inte alls. T ex dem som envisas med att knyta in hundbajset i en påse och sen slänga den i buskarna vid vår tomtgräns - eller slänga den ifrån sig överhuvudtaget.
Dessutom hittar jag emellanåt oemballerat hundbajs INNE i vår trädgård och har sett en hund snabbt slinka runt hörnet och försvinna utan att jag hunnit identifiera vare sig den eller en eventuellt närvarande hundägare.
Nej, våra katter går inte ut och irriterar några grannar, de är innekatter, födda och uppväxta inomhus och har 160 kvadratmeter att härja på. Grannarnas katter är välkomna på vår tomt och jaga gnagare. Jag har aldrig sett några otrevliga spår efter nån katt här och eftersom våra damer är kastrater har vi inte heller några uppvaktande kattherrar som sprayar sin "väldoft".









lördag 21 september 2013

Lördagstema: Ansvar

Ansvar, säger Pettaskarin, att vi ska avhandla.
Flera har redan skrivit kloka inlägg så jag ska bara ägna mig åt ett; ett som jag tycker är konstigt men som hävdas ideligen.
Nämligen när politiker "tar sitt ansvar och avgår".
Det tycker jag är att smita från ansvaret! Har man misslyckats med något eller ställt till med något eller gjort ett fel så ska man väl stanna och reda upp! Skaffa kompetent hjälp och få ordning på torpet! Annars är det skräp!
Känner man att man nått vägs ände och inte KAN eller orkar fortsätta så ska man ERKÄNNA att man INTE mäktar med att ta ansvar och ställa sin plats till förfogande.




fredag 20 september 2013

Apropå tystnad



Litet då och då diskuteras sk bakgrundsmusik, ett veritabelt tortyrredskap enligt min åsikt. I alla fall om den är skramlig och alltför högljudd vilket den ofta är i t ex butiker. Jag har hörselskadade vänner som har stora svårigheter att gå i vissa butiker för att inte tala om restauranger. Det tas inte alltid väl upp att man ber om avstängning eller ens dämpning och det har hänt att vi har vandrat hungriga från krog till krog för att hitta en ljudmiljö där vi kan kommunicera.
Ett annat irriterande oskick är ljudmattan i radio- och TV-program samtidigt med talet.Jag har flera gånger hört diskuteras i radio att folk med hörselskada då inte uppfattar vad som sägs. Men i SAMMA program har man haft inslag med musik i bakgrunden som grumlat talet. I TV är det regel och ibland så vansinnigt irriterande att jag hellre stänger av ljudet och ser programmet i textad version om det finns eller helt enkelt stänger av helt. I den nu pågående serien om livet på operan   kunde man vänta sig att musikackompanjemanget åtminstone skulle ha med den sortens musik som förekommer på operan att göra. Icke - förutom de snuttar man får se från repetitioner så läggs en ljudmatta på med helt ovidkommande musik.
F ö retar sig denna surkärring även på dagens snuttifierade program. Man får sällan följa en historia i ett reportage från början till slut utan det styckas upp i småsnuttar som blandas hela tiden med andra historier, både i radio och TV. Rätt ofta tappar jag då intresset för alltihop och stänger av.
Hur har man kommit fram till dessa töntiga sätt att göra program?
Får man mer publik av irriterande ljud?
Får man mer publik av att stycka sönder ett reportage?

F ö anser jag att glassbilar ska förstöras; i alla fall deras speldosor.

lördag 14 september 2013

Är det något du vill ha...

...frågade min syster när hon nu sålt sommarstugan som funnits i familjen i drygt 60 år. Ja, sa jag. Tapeten i lilla rummet.
Den är fortfarande fräsch efter nästan alla de mer än 60 åren. Om jag minns rätt var det en vanlig papperstapet som målades med nån slags skyddslager efter uppsättningen. Bra kvalitet, i alla fall.

Först bodde föräldrarna en kort tid i det rummet, sedan jag så länge jag bodde hemma. En tid på 1970-talet bodde jag några år på veckorna i stugan eftersom jag då fick nära till jobbet men de senaste decennierna har min syster varit ensam ägare och jag bara kommit på visit.

Vårt hus finns sedan 35 år inte så långt från stugan och i en miljö som gör att vårt behov av sommarhus försvann. Det var annorlunda för min systers familj som njutit av miljöombytet och barnen har alltid älskat stället.

Nu är epoken slut och det känns sorgligt för oss alla men är förvisso också en lättnad för min syster som sedan några år är ensam om att sköta två hus och det har blivit tungt. Så nu är det som det är.

Och, som sagt, tapeten vill jag ha......

De presenteras....

...och går på promenad.

Sen blir det frieri....

...och bröllop!

Jag lovar att man sover gott här!
När jag nu fått veta att den nya ägaren ska göra badrum av detta rummet önskar jag tapeten en värdig hädanfärd.

fredag 13 september 2013

Lördagstema: Tystnad som talar

Pettaskarin dirigerar temat i september och denna lördag har en viktig rubrik - tystnad som talar.
Tystnad är en stor bristvara idag, rent allmänt. Det tycks finnas en rädsla för tystnad, allt måste täckas med en ljudmatta som om allt bakgrundsbuller inte vore nog.
Nu har jag lyckan att bo i en ganska tyst miljö utan ständigt trafikbrus och för det mesta utan andra störande ljud. Vi hör andra människors aktiviteter litet i bakgrunden, så som det ska vara, det stör mig inte. Glassbilen, däremot, driver mig till vansinne, liksom om nån granne får för sig att ALLA har hens musiksmak och brölar på med alla fönster på vid gavel. Tack och lov, så är det sällan.

Den tystnad som talar, som Karin vill läsa om, är en speciell variant. Inte det sköna som uppstår när nåt bullersamt slutar, utan en tystnad som kan vara avsiktlig, som pauseringen är. Det är en skön konst som skådespelare och uppläsare lär sig och tränar. Den är verkligen talande och avgörande  för förståelsen och uppfattningen av en talad text. Hur viktig den är märker man om man lyssnar mycket på P 1 i radio och emellanåt lider av alla som INTE pauserar på rätt sätt. Antingen inte alls eller talar i ett slags andfått staccato med häftiga, hörbara inandningar. Det senare tycks ha blivit ett slags "mode" hos vissa programledare i radio. Själv blir jag nästan andfådd bara av att lyssna på sådana.

En sorts talande tystnad uppstår spontant efter en dräpande kommentar, en sanning som äntligen någon säger - men kejsaren är ju NAKEN - eller en förfärlig pinsamhet och ingen vet genast vad man borde säga. Alla tänker, förmodligen samma sak, men ingen säger något på en lång stund.

Att bara vara tyst tillsammans med någon kan vara mycket talande. Att sitta tyst med någon som är sjuk eller ledsen är en konst i sig och mycket talande. Att låta bli att säga något kan säga mycket mer än att krysta fram nåt konstlat och helt onödigt.

Man ska inte glömma att kroppsspråket säger så mycket mer än ord - tystnaden talar verkligen!

Nog talar de med varandra i prinsessan Eugenies lilla skulptur!

lördag 7 september 2013

Vad jag vill uppleva som turist

När jag turistar vill jag
Se det berömda och spektakulära,

smaka på maten,

slå mig i slang med människor av alla slag,

gärna komma upp och få utblick,


titta nära och hitta detaljer,

uppleva ortens speciella traditioner,

se konstnärer och hantverkare i arbete,

njuta av vacker arkitektur
och tycka att det ska bli skönt att komma hem!

söndag 1 september 2013

Önningebykolonin

Mitt besök på Åland i början av augusti är minnesvärt av många anledningar.
En av dem är besöket på Önningebymuseet. De flesta har hört talas om Skagenkolonin men färre känner till den samtida Önningebykolonin på Åland. Några konstnärer knyter faktiskt ihop de två platserna vilket står att läsa om på wikipedia.

Byn ser i stort sett ut likadan som när det begav sig med samma byggnader kvar. Museet är inrymt i en av dem med tjocka stenväggar på den äldsta delen och en nyare tillbyggnad.







En av de svenska konstnärer som tillbringade flera år i Önningeby var J.A.G. Acke.
Den bild som grep mig var den stora målningen Vinterfiske som han arbetade med länge och ville visa på Parissalongen. När målningen refuserades tappade konstnären lusten för sitt "Måland".


Bilden störs av spotbelysningen men den finns inte återgiven någonstans på nätet vad jag kan finna, tyvärr. Till min bestörtning hittar jag att en kolteckning som är en skiss inför målningen såldes alltför billigt på nätauktion för 700 kr för några år sedan efter ett utrop på 1000 kr.

Mera känd och oftare återgiven är Anna Wengbergs porträtt av J.A.G. Acke som också finns på Önningebymuseet.