Sommarvärme och potatisdags.

idag har vi haft drygt 20° och nu kl 22 är det fortfarande ca 12, vindstilla och väldigt behagligt att vara ute.
Vädret lockade till trädgårdsarbete.

Jag petade ner mina potatissättor, Timo till vänster och Rocket till höger. Samma ordning i landet. Snålvattnet rinner till när jag tänker på det första koket. Medan jag grävde klippte maken gräsmattan. Som jag gör mindre och mindre varje år...

Mina gullvivor är den vilda, i Skåne fridlysta sorten. En sedan länge bortgången kollega och vän hade dem på sina vildtomt; hon tog sig aldrig tid med trädgård. Men hon älskade sina gullvivor och det var med stor tvekan hon lät mig gräva upp ett par stycken som hamnat mellan plattorna på gången. Nu har jag massor med hälsningar från henne varje vår - det hade hon gillat att veta! Och jag måste hinna till Brösarps Backar innan det är för sent!

Stjärnmagnolian har fått en del av de först utslagna blommorna brända av frosten som vanligt. Men den blommar tappert på.

Backsipporna här till älsklingarna, även när de blommat över är deras frisyrer oemotståndliga.

Här vinkar Åland till er alla...

..... liksom här!

Hela fält av lungört täcker stora delar av undervegetationen. Längre fram kommer större men också prickiga blad och funkar som dekorativ marktäckning hela sommaren.

För flera veckor sen tittade ett sparrisskott fram men frös genast bort igen. Nu försöker samma planta igen; den vill absolut vara först, tycks det.

Den blodige slaktaren, som är en tomat, verkar må bra fast den har fått mitt vanliga gissel, vita flygare på sig. Det blir att klämma ihjäl och spruta med såpsprit i sommar också. Idag kom krukorna ut i växthuset i alla fall.

En alpclematis har satt igång att blomma!

Ormögonen ser väl vänliga ut - varför har de ett sånt illistigt namn?

Allt grävande gjorde att det var allt för svårt att lämna soffhörnet och ge sig iväg hemifrån till Valborgsbål. Men ut i trädgården orkade jag och fixade till ett eget litet bål i eldkorgen.

Så nu ska väl allt illasinnat knytt vara bortskrämt och SMHI har kungjort att det i alla fall är sommar i Malmö!
Vad tänker ni demonstrera mot - eller för - i morgon? Jag skulle kunna tänka mig att kräva rättvis skatt, dvs inte högre för sjuka, arbetslösa och pensionärer än för dem som arbetar just nu.

Äntligen i Malmö!

För några år sedan gjorde jag ett besök i Värmland på Margarethas kulle och blev verklighetsvän med en av bloggvännerna; ett möte som ännu värmer.
På hemvägen stannade jag till på Lars Lerins museum som då fanns på Laxholmen i Munkfors och blev ännu mer imponerad av hans bilder än jag varit tidigare. Förut var det naturbilderna jag sett och tyckt om, nu blev det väldigt mycket annat också. Nu flyttar museet till Sandgrund i Karlstad och öppnar den 16 juni.

Men fram till den 27 maj kan man se en stor utställning med Lars Lerins akvareller på Malmö Konstmuseum på Malmöhus Slott. Det är första gången på 30 år som han finns i Malmö och jag tog tåget dit en dag i veckan som gick.

Malmöhus Slott är min uppväxts viktigaste museum; där finns det mesta. Åtminstone vill jag fortfarande tro det. Inte minst naturhistoriska avdelningen har haft en viktig funktion för mig då jag tillbringade många söndagar och pluggade på artkunskapen i både flora och fauna för att få högsta betyg i biologi i studentexamen. Bl a krävdes minst 100 latinska växtnamn för att aspirera på A. Tack och lov var skövlingen av växter för herbarium redan avskaffat så den delen slapp jag.

Konstmuseet äger en stor skatt och kan bara visa en bråkdel åt gången. Då och då visas fina utställningar av samlingarna och som nu, när Lars Lerin ställer ut, kan museet komplettera med egna verk. På Laxholmen blev jag oerhört begeistrad i "Bibliotek" som jag visade på bloggen den gången och bad om överseende med reflexerna i glaset. I Malmö visas akvarellerna till min förtjusning utan glas och nu är "Biblioteket" dubbelt så stort eftersom Konstmuseet i samlingarna har en lika stor del till!

Den vänstra halvan såg jag i Munkfors, den högra tillhör Malmö Konstmuseum sedan tidigare. Nu är det ännu mera imponerande att sitta framför bilden och känna att man är i ett bibliotek.

Verket tål förvisso  även en närmare granskning.

Kontraster och stämningar år ofta påfallande.

Dystra hus i ett vintrigt Munkfors, en österländsk matta på vädring och så ett motiv från Teheran.

Mattan ger nästan trompe l´oeil-effekt.

Till sist en naturbild, Rågårdsviken från 2011.

Ni som har möjlighet att besöka Malmö Konstmuseum eller Sandgrund - missa inte det!

Fredagstema: Choklad

Karin på Åland har idag sin sista rubrik för månaden - CHOKLAD. Jag har letat på YouTube efter Yvonne Lombards bioreklam från min barndom med vissnutten "Skäm bort er och ha det bra, med mmmm Marabou Mjölkchoklad!" Jag kan inte hitta den men ovanstående historik är också ganska kul och nostalgisk för oss som minns både 50-talsreklamen och maraboustorken som försvann när man kom på att det inte var en så aptitlig pippi.

Numera är mjölkchoklad inte "fiiint", det ska vara mörk choklad, det är både fiinare och nyttigare. Jag tycker om både mörk och ljus choklad och jag tror att nyttigheten är rysligt överdriven i den dos av läckerheten som är rimlig. Jag gillar både ren choklad och en hel del praliner och fr a hemlagade tryfflar med chili. Jag diskriminerar ingen choklad - utom den amerikanska som smakar apa.

När jag och mina systrar var små var vi inte så bortskämda med läsk och godis som dagens ungar men sötsug hade vi förstås. Då hände det att att vi lyckades tigga oss till att få göra geggamoja, dvs kakao, socker och en sked mjölk som vi rörde till en smet i var sin kopp och sedan långsamt och njutningsfullt slickade i oss.

Inte så sällan tar jag mig en kopp choklad på kvällen - självklart lagad på kakao  och socker och mjölk (ekologiska ingredienser!) samt kryddad med litet chilipulver. (O´Boy och liknande är en sliskig styggelse och borde förbjudas!)
Som vuxen har jag förstås radikalt dragit ner på sockerhalten i drickchokladen och den lilla chilitillsatsen gör smaken ännu "vuxnare".

Utbudet av choklad är idag enormt och fortfarande kan kan man skämma bort sig med mmm Marabou Mjölkchoklad - och det är jag glad för.

Detta var Karins sista fredag som värdinna - Tack för inspirerande ämnen!
Har just konstaterat att sommarlovet från fredagstemat redan börjat och att det återkommer först i september. Det är nog klokt att göra ett uppehåll, många har kommit av sig med temat på sistone. Hoppas att fantasin flödar bättre i höst igen!
Övriga fredagsbloggare finns i högerspalten och alla ni och övriga i bloggosfären önskas en skön och låång helg!

Parsifal och Ingrids döttrar

Det enda Parsifal och Ingrids döttrar har med varandra att göra är att en av döttrarna, jag, var på Malmö operas premiär av den drygt 5 timmar långa Wagneroperan häromdagen.
Jodå, det är vacker musik om än med en del "transportsträckor" och Leif Segerstam ska ha stor uppskattning för ett mastodontjobb - även om jag tyckte han kunde skyndat på litet mer. 5 timmar Wagner ÄR för länge.
Men om jag trodde att historien i Ernani var operavärldens gräsligaste så hade jag fel. Parsifal är värre, mycket värre. Ernani är löjlig, Parsifal grotesk. Jag hade inte studerat den förrän jag dagarna före föreställningen såg och lyssnade igenom operan i Metropolitans arkiv. Ska jag uppleva den live igen ska det vara konsertant utan översättning, tack. Unket tankegods är bara förnamnet.
Jag blev djupt imponerad av körerna och framför allt av Susanne Resmark, mezzosopran från Ängelholm, verksam över stora delar av operavärlden, inte minst Met där hon även i höst sjunger i Le Comte D´Ory. I Malmös Parsifal sjunger hon den enda kvinnorollen och är då förstås häxa och förförerska som anses fördärva männen. Det gladde mig att Camilla Lundberg på SVT1:s Kulturnyheterna  i kväll höll med mig på varje punkt, både musikaliskt och dramatiskt.

På tåget hem från Malmö mötte jag en kollega som är Wagnernörd och nu på väg till Stockholm för att se Lohengrin. Jag, däremot, har behövt "motgift" i form av Donizetti och Rossini sen i lördags. Tack vare just Metropolitans arkiv, som jag prenumererar på är det ju inga problem. I synnerhet inte sedan man lanserat en app för iPad, Metopera On Demand, så att jag kan bära med mig operan runt i huset.

På söndagseftermiddagen samlades 5 födelsedagsbarn, varav 3 var Ingrids döttrar. Det är väldigt praktiskt att få undan så många firningar på en gång. Vi tre systrar hälsar varandra förstås med "ja, må vi leva!"
Mor Ingrid, snart 92, var också med, förstås, och satt längst fram när vi pratade med NY-familjen på Skype. Ella visade sin bröllopsklisterbok som hon pysslar med inför sin fasters kommande bröllop i sommar.

Stora presenter förekommer inte, bara nåt litet påhitt, gärna "sånt som tar slut". Det roligaste var det här som njese med fästman hittat:

"Litet" mer present blir det från maken - den nya paddan. Men det är leveranstid på den jag vill ha så den kommer när den kommer. Den "gamla" kommer att flytta norrut till en annan del av familjen där den är välkommen. För utsliten har den ju inte hunnit bli på 16 månader....
Makens present (jo, han är en av "de 5"), ett nytt datorprogram, har redan kommit så han är sysselsatt.
Nu ska jag fortsätt lyssna på Pavarotti i Donizettis Kärleksdrycken från 1981 (när Luciano var i sin krafts dagar).

Fredagstema: Flaskor

Pettaskarin har gett oss ämnet Flaskor att filosofera över idag.

Jag minns barndomens mjölkflaskor som man släpade fram och tillbaka till och från affären.
När jag var riktigt liten handlade vi mjölk i "lösvikt", dvs man hade med sig en egen spann och damen i vit rock och mössa öste upp ur en stor kanna med ett litermått. Det fanns två mjölkaffärer nära oss där vi bodde i Malmö, den ena "över gården", den andra "över gatan". Jag fick inte gå över gatan men till affären över gården skickades jag tidigt ensam med den gula emaljerade spannen i ena handen och en enkrona i den andra. Det var på den tiden jämna pengar till 2 1/2 l mjölk. Spannen rymde 3 liter så med 2 1/2 brukade jag kunna komma hem och uppför tre trappor utan att spilla.

Sen kom 1-liters flaskorna, först bara i klarglas, sedan även bruna. Det blev betydligt tyngre att kånka på men hygienen krävde det ju. Systemet med utkörd mjölk har aldrig fått fäste i Sverige så det har lagts på kunderna själva att göra jobbet här. Och det var ju bara en blygsam början av den idén!

Vi hade en kasse med två fack för mjölkflaskor, ett i vardera kanten och så ett mellanrum för andra varor. När jag var 11 år flyttade vi till stans utkant med betydligt längre till affärer, och jemine, vad vi kånkade! Jodå, vi hade bil, men den använde far till att köra till jobbet - dit det hade gått utmärkt att åka kollektivt - medan mor (och vi ungar) kånkade. Idag fattar jag inte varför vi inte skaffade en dra-maten-vagn.

Det fanns även mindre flaskor för bla grädde och så småningom yoghurt.

Även i en familj som vår där öl, vin eller sprit inte förekom, fanns ju massor av andra glasflaskor, inte minst de med patentkork till den hemkokta saften. Läsk var en lyxartikel så de flaskorna var lätt räknade.
Praktiskt taget alla glasflaskor var returglas så det var inget stort problem med glas i soporna, vad jag kan minnas.

Så gjorde tetrapak sitt segertåg genom Sverige - och världen och en tillverkningsindustri fick lägga om sitt sortiment. Inte vet jag om det blev miljövänligare men det blev betydligt lättare att bära...
Tills läsk- och flaskvatteneran tog fart. Då blev det hela backar istället.
Läsk förekommer här bara till jul i form av julmust men en period bar maken hem bubbelvatten i backar. När man kunde börja hembubbla vårt goda kranvatten övergick vi dock till det och även det kånkandet försvann.

Egentligen är nog Kiviksprodukter det enda vi någon gång bär hem i glasflaskor numera. Deras goda Da Vinci bordsvatten har vi som festdryck. Tyvärr är det inte en returflaska men glas återvinns ju i alla fall, tack och lov, numera ändå. Märkligt nog finns Da Vinci inte i vanliga affärer utan vi åker till Kiviks Musteri när vi är i närheten och lägger upp ett lager.

På söndag har familjen anledning att fira 5 (!) bemärkelsedagar på en gång. Jag ska försöka komma ihåg att medföra några flaskor Da Vinci till kalaset.....

Firar ni andra också något i helgen, kanske?

Jo, det ÄR den blodige slaktaren!

 Minsann, jag kan se fram mot tomater!
Vilket både Karin, detektiven och bagaren på Pettas, och fröfirman försäkrar mig. Karin googlade fram bilder på tomatsorten redan i helgen och jag mejlade fröfirman, Skånefrö i Tommarp, som prompt svarade (stjärna i protokollet!):

Hej och tack för ditt mail angående tomatplantor.
Jo detta är säkerligen tomaten "Bloody Butcher". Denna sorten har rundare blad, speciellt när de är små (ser lite ut som potatisblad). Efter hand som de växer kommer bladen att ändra sig något. Denna sort doftar också mindre av tomat, än övriga sorter.
Det kommer att bli tomater! Lycka till!

PS Vi ska ändra texten framöver på påsen så att det står på.

Vänliga hälsningar
Skånefrö AB
Gun Jönsson
Tel direkt: +46 414 41 25 24
Mobil +46 70 516 18 34
www.skanefro.se

Tomaterna ska smaka väldigt gott enligt ett flertal uttalanden. Hoppas det stämmer! Jag ska i alla fall vårda mina plantor ömt.

VAD är detta?

Jag ser allt mera misstänksam på mina "tomatplantor". Jag börjar misstänka att fröfirman lagt nåt helt annat i påsen än tomatfrön även om de såg ut som sådana. Har någon sett tomatplantor som ser ut så här?
Jag tycker det liknar mera paprika eller nåt annat.

 Fröpåsen lovar en tidig busktomat. Det blir mycket intressant att se om det blir nåt alls.....

Fredagstema: Skrock

Karin på Pettas utmanar oss denna fredag med SKROCK!

I detta tema är jag URTRÅKIG. Jag tror varken på tomtar, troll, spöken, parapsykologi eller annat skrock. Jag är fullt medveten om att det finns massor vi inte begriper oss på i denna värld men spiritister och andeskådare göre sig icke besvär i detta hus. Jag har goda vänner som tänker annorlunda och för mig får var och en bli salig på sin egen tro.
För inte så länge sedan var det några radioprogram som handlade om bluffmakeriet med andeseanser med hjälp av diverse rekvisita och hur ingen någonsin kunnat visa annat än att det är fiffel och och båg alltihop. Det otäcka är när man utnyttjat människors sorg och godtrogenhet att loppa dem på pengar, annars får, som sagt, andra tro vad de vill.

Varför man skulle utrusta sin tillvaro med otäcka spöken och skrämmande andra ting är obegripligt, det finns tillräckligt med otäckheter i verkligheten.

Att en svart katt skulle betyda olycka till skillnad från en vit är naturligtvis nonsens.

Jag har ingen maskot, fredagen den 13 (som idag!) är en turdag eftersom en viss viktig person är född en fredag den 13 för 25 år sedan. Verklighet, alltså, inte skrock. Och att kvinnlig närvaro vid fiskafänge eller andra tillställningar som män vill ha för sig själva skulle föra otur  och olycka med sig protesterar jag förstås mot. Min mor var med på en fiskebåtstur en gång i Öresund med bara karlar. Bara hon lyckades pilka upp en hel massa fisk. Klart att gubbarna pratade om otur men det var ju tvärtom TUR. Trevlig slump, således.

Om katten äter gräs framkallar det inte regn.

Men jag håller gärna tummen för någon som behöver stöd eller ger en som ska tenta en lyckospark som hen absolut inte får tacka för. Kultur, inte skrock. Det är ju det att man uttalar sitt stöd som stärker. Förstås.

Sen är det helt annan sak att tycka om sagor med tomtar och troll, för att inte tala om Pippi Långstrump, Harry Potter, Karlsson på taket och många andra.

Själv räknar jag mig f ö till häxorna och knackar mig i huvudet när jag tar i omålat trä för att inte förstöra lyckan. Ja, ni förstår, jag utnyttjar det folkloristiska kulturarvet å det grövsta och tar ändå helt avstånd från det.

Jag frågar INTE i nån veckotidningsspalt efter saker jag inte hittar, jag tror inte på horoskop eller spådomar.

Nix, pix, här gäller vetenskap och beprövad erfarenhet;) Och den som kan definiera det uttrycket exakt har en numera en belöning på 10 000 kr att hämta hos en sjuksköterska som är trött på alla politiker som hänvisar till uttrycket! Det har jag läst i Dagens Medicin så det lär vara sant och inte skrock... Han menar att det är så korkat att ens försöka att ingen kommer att kunna få hans pengar.

Härmed ber jag Lilla Spöket Laban spöka till en riktigt trevlig helg!

En högljudd verksamhet med glänsande resultat

Så var det dags igen med tre dagar i Owes smedja på K29 i Köpenhamn. Vi var tre kompisar , P som till vardags är bilmeckare och E som är designlärare och konstnär och undertecknad som hyrde in oss på Danhostel på HC Andersens Boulevard. Där sov vi bara; övrig tid tillbringade vi med skapande verksamhet handledda av Owe Johansson. På länken kan du ett inslag från TV4-nyheterna om Owe.

Nedan kan du se och höra att vi var ganska våldsamma; jag använde t o m öronproppar, gröna sådana. Owe mejlade efter kursen att det blivit väldigt tyst och tomt när vi åkt hem, men jag undrar om han inte tyckte det var skönt. Vi babblade ganska mycket också...







Mitt projekt denna gång var att åstadkomma en soppslev och det tog praktiskt taget hela tre dagar. Jag behövde bara Owes glada tillrop emellanåt men gjorde allt själv utom lödningen av skaftet mot själva sleven. Då fegade jag ur och bad om hjälp.

Jag fick godkänt!

Sleven är inte helt färdig ännu. Den ska få en träbeklädnad på skaftet så att man inte bränner sig - silver är som bekant en väldigt bra ledare av värme och soppa ska vara het. En finsnickare är vidtalad som ska hjälpa till med det.

På tal om mat, så ingår all mat i Owes kurser; synnerligen god sådan och serverad i verkstan så att pauserna blir så korta som möjligt.

Visst blir du sugen, du med?

Trötta och nöjda tog vi på söndagskvällen tåget tillbaka till göingeskogarna. Det är bara en kort promenad från K29 till Hovedbanegården.

Mera Wien

Fler konstupplevelser stod på vår Wien-agenda, bl a Klimt. Klimt har jag fått smak för vid flera besök på Neue Galerie i NY; samtidigt blivit en aning mätt av allt kommersiellt utnyttjande av hans bilder i porslin, dekorerat glas och en massa krimskrams. Men vi ville se originalen och då kan man i Wien välja Leopold Museum eller Belvedere. Belvedere har den största samlingen men den har samtidigt krympt de senaste åren. Man har i Österrike nämligen beslutat att lämna tillbaka konstföremål till sina rätta ägare om de inlemmats i samlingar på orättmätigt sätt under nazisttiden. Just på detta sätt har en målning av Gustave Klimt kommit till Neue Galerie för några år sedan då den auktionerades ut av den rätte ägaren och inköptes av galleriets ägare för astronomiskt belopp.

Vi valde att se Belvederes samling där vi samtidigt kunde ta del av Egon Schieles verk. Man får inte fotografera konstverken men fick ta bilder i lokalerna utanför tavelgallerierna. Vi passade på att göra det i trappan där vi kunnat se balettdansare under nyårskonserten från Wien på TV.
Exempel på måleriet kan man se på nätet i oändliga upplagor så fotoförbudet är och förblir en irriterande gåta.

A trippar graciöst ned för den imponerande trappan.

Från Övre Belvedere ser man ut över de geometriska trädgårdarna mot Nedre och stadens skyline.

Sen tog vi vilopaus på Café Mozart med sorbet (jag) och kaffe med 1 msk Mozartlikör (A).  Fick tyvärr ingen bild av den strikt kostymklädde servitören, som när han lutade sig framåt avslöjade en väska med påskriften RED BULL under kavajen. Tror inte man kunde beställa nån sådan dryck på detta anrika kristallkroneförsedda fik.

Det var kallt, regnigt och ruggigt när vi började dra oss mot hotellet så det kändes varmt och skönt att gå in i Palmhuset med massor med fjärilar. Man fick vänta och passa på att få en bild när de kalasande skönheterna behagade fälla ut vingarna ett kort ögonblick.

Det såg gott och hälsosamt ut där de smorde kråset.

Det var inte så mycket som blommade men hibiskus fanns det gott om.

Plötsligt befann vi oss mitt i en demonstration, uppenbarligen mot något som anses hota privatlivet. Jag har inte hittat något på internet som förklarar just denna demonstration men vi har ju vår egen diskussion om storebrorsövervakning av epost och telefontrafik. Så vi accepterade utan att knota att vi fick traska hela vägen till hotellet när nu spårvagnen inte gick...

... pga demonstrationen.

Plockar man inte upp efter sin hund kostar det 36€! Jag såg inga bortkastade påsar med inknuten lort som tyvärr är vanligt här hemma, örk! Det borde vara ännu dyrare!

Sista dagen av vår vistelse i Wien visste vi att det var cykelfestival så vi gav oss iväg tidigt för att undvika trängsel och för att hänga på låset till mumok. På vägen passade vi på att veva litet på denna plåtgubbe, kallad Tiggarrobot.

Vi hade bespetsat oss på den stora, retrospektiva utställningen av Claes Oldenburg, The sixties. Vi blev inte besvikna!

Han gör många hårda föremål mjuka...

... andra förblir hårda.

Den geometriska musen finns i otaliga upplagor, oftast respektlöst stickande ut tungan. Vaktens danska stol passade precis till!

Mushus!

I anslutning till Oldenburg hade man gjort en hel våning med POP-konst där jag med glädje återsåg bland många andra Lichtenstein..

.. och Warhol. Även om denna dödskalle kanske inte är mitt favoritverk, precis. Soppburken gillar jag däremot mycket.

När vi så småningom anträdde återtåget var den stora cykelparaden avklarad men vi kunde se efterdyningar av den.

Centrum för cykelfestivalen var Rådhustorget.

Sen var det dags att börja bege sig mot flygplatsen med tunnelbana och tåg. Vi hade god tid och det kändes bra då det uppstod en del förseningar på vägen. På flygplatsen åt vi var sin rejäl lammskank så vi stod oss bra hela resan.
Att det sedan blev försenat flyg, byte av gate, dubblerad säkerhetskontroll var litet irriterande men hem kom vi välbehållna i alla fall.