Ship to Gaza

Ännu vet vi inte exakt vad som hänt med fartygen destinerade till Gaza med förnödenheter. Om det nu stämmer att Israel bordat dem på internationellt vatten och skjutit ihjäl tiotals personer som obeväpnade gjort motstånd är det ett allvarligt brott mot alla internationella lagar.
Israels blockad av Gaza är redan den olaglig för att inte nämna ockupationen av palestinska områden.
Hur länga ska världssamfundet låta Israel fortsätta att bryta mot FN:s uppmaningar? Var finns viljan till fredlig samexistens (utom på sjukhusen, vilket skildrades i ett radioprogram i helgen)?

Läs mer hos Marianne i Kairo.

 Bild: Yle.fi

Var lägger man det finaste man har?

Eller rättare sagt var lägger hon sig, Olga, och för den delen även ibland Sonja. Jo, här:

Vi hann knappt ta undan kaffekopparna. Och att läsa i min Ridsport kunde jag glömma.

Dumheten har inga gränser

Att dumheten är gränslös är ingen nyhet.  Men att påstå att den som inte älskar Eurovision Song Contest inte älskar livet får en ändå att undra i vilken värld denne yngling befinner sig. Bäste unge man, vi är många som älskar livet och ger fullständigt attan i denna tävling! Vi hatar den inte, vi gör inte narr av den, den bara intresserar oss inte, vi älskar den inte och tittar inte på programmet och lyssnar inte på låtarna om vi kan undvika det. Men vi älskar livet!
Vi älskar också andra program, andra tävlingar och annan musik.
T ex Eurovision Young Musicians, en tävling som avhålls vartannat år och 2010 gick av stapeln i Wien den 14 maj. Den har INTE reklamerats helt hysteriskt i media, i Sverige sändes den INTE direkt (men i många andra länder) utan först idag som Veckans Föreställning. För säkerhets skull parallellt med Eurovison Song Contest....
Vann gjorde Eva-Nina Kozmus från Slovenien med  virtuost spel på sin tvärflöjt.

Mina varmaste gratulationer till segern, Eva-Nina!

Sista chansen!

 

Bilden föreställer Marina Abramovic, konstnär med rötterna i gamla Jugoslavien. Hon har under en tid nu haft en performance-utställning på MoMa i NY, The Artist is Present. Den sänds live på nätet när MoMa är öppet och hon sitter på sin stol och inbjuder publiken att sitta mittemot. Jag är enormt fascinerad och går in och tittar ofta. Den 31 maj är sista dagen så den som vill se får passa på!

Till live-bilden.

 

Fredagstema: Sommarplaner

Bejla har som sitt sista tema för maj gett oss i uppdrag att berätta om sommarplaner. Då säger jag, som jag sa som svar på frågan om vad jag skulle sysselsätta mig med som pensionär, jag ska odla min själ och min trädgård!

Snart blommar mitt cornusträd och mina fuchsior och mycket annat i trädgården, agapanthusstänglar är redan på väg och pionerna har stora knoppar.

Jag ska inhandla ett Sommarkort på Skånetrafiken och göra utflykter i vårt vackra landskap och även över sundet till bl a Louisiana.

I sommar fyller min mor 90 år, det kommer antagligen att bli en viss festivitas kring den dagen.

Litet senare under sommaren, troligen i början av augusti, ger jag mig av till Norge och fjällvärlden. Det är obligatoriskt sedan snart 20 år och det vill jag fortsätta med så länge jag orkar.

Sem hoppas jag få se de delar av familjen som bor långt ifrån oss, förstås!

Några dagar ska jag tillbringa i en stuga med Karl och hans ömma moder, tidpunkten ännu inte fastslagen.

Min egen gamla häst, som går på bete ska motioneras och passas. 

Jag lär inte bli sysslolös. Hoppas på bra väder, förstås, balans mellan regn och sol. Kanske nåt dopp i havet på Listerlandet men inget solande, det gillar jag inte.  Mest tänker jag ta dagen som den kommer och inte stressa omkring. Brått lönar sig inte!
Tack, Bejla, för trevliga ämnen! Jag har ännu inte sett vem som tar över eller om det blir ett sommaruppehåll.

Här vaktar vi!

Vår trädgård har fått en ny invånare, honjäveln Katla. Hon kommer att förstärka det skydd som den engelske gargoylen Ivan den förskräcklige redan ger oss sedan några år. Vi hade ställt Ivan så att vi kunde se hans förskräckliga anlete från huset, men så kom vår engelske arborist för att tukta några träd och lärde oss att han ska stå med ansiktet utåt och skrämma bort allt ont. Och nog är han otäck!

Idag har han så fått förstärkning av Katla som jag hämtat hos hennes mamma Susanne Demåne.

Vi var några i konstföreningens styrelse som gjorde en utflykt till Edestad i Blekinge där denna färgstarka konstnär är verksam. Susanne fick Blekinges kulturpris 2009 då hon också hade en bejublad utställning på Kulturcentrum i Ronneby som fick ett rikseko. I år var hon en av åtta finalister i Gudrun Sjödéns tävling om Årets färgstarka kvinna.

Hon bor i en gammal skola med en inspirerande trädgård omkring, full av fantasieggande figurer och ljudinstallationer. Såklart hade jag gärna tagit hela horden med hem men fick nöja mig med en.

En ny "prinsessa" växer fram under Susannes motorsåg.

En enda "prins" såg vi, han ser litet klen ut jämfört med sina kvinnliga kamrater.

Susanne hade mycket att berätta om sina olika tekniker, skulpturer i trä och metall, emaljmålningar och målningar på duk. Dessutom är hon ivrig hästmänniska och praktiserar akademisk ridkonst.

Det är inte Susanne själv som kallar sina kvinnor för prinsessor, hon vill visa starka kvinnor. De har olika huvudbonader, några har kronor, andra har något som mer liknar narrmössor. Men folk som ser figurerna har börjat kalla dem prinsessor och då får det bli så. Själv känner jag mig mest dragen till honjävlarna...

Se mycket mer på Susannes hemsida! Missa inte filmerna från Kulturcentrum och gillar du hästar så gå också till hästsidan och se henne visa upp sin frieserhäst Cobus.

Puss på dig!

Jag vet inte om jag var alltför närgången genom att ta denna bild. Jag såg paret agera kärvänligt redan i går eftermiddag och i dag på morgonen var det verkligen en rejäl puss på gång. Nu i kväll har de släppt taget och sitter 20 cm från varandra. De ska säkert bli mammor båda två, de är ju hermafroditer, vinbergssnäckorna.

Trädgård med stil och naturens under

Den just nu förhärskande årstiden lägger ju självklart fokus på växtlighet och därmed trädgård för oss som är så lyckligt lottade att vi har en egen. Alla har ju inte det, av fritt val eller tvång, men då finns alternativ - gå och se andras trädgårdar! Och vi som sliter med vår egen behöver en paus och även inspiration. De flesta svenskar vet kanske att Sofiero i Helsingborg är ett Mecka för rhododendronälskare men alla har inte varit där.
När Gustaf VI Adolf dog 1973 (på Helsingborgs lasarett) hade han testamenterat Sofiero till staden. Själv hade han fått sommarslottet i bröllopspresent 1905 när han gifte sig första gången med den engelska Margaret av Connaught. Hon var mycket trädgårdsintresserad och präglade utvecklingen på Sofiero fram till sin för tidiga död 1920 då hon, 38 år gammal, höggravid med sjätte barnet, fick blodförgiftning.
Men Gustaf Adolf fortsatte att ha Sofiero till sommarslott och blev allt mera intresserad av rhododenron och man har fortsatt i hans tradition att vidareutveckla parken. Nu finns ca 10 000 rhododendronbuskar av ca 500 sorter. Många, många vallfärdar i maj och juni för att njuta av prakten och idag for min gubbe och jag dit. Jag är särskilt förtjust i de ljusa sorterna, vita och ljusrosa och ljusgula, då måste man komma tidigt för de blommar först. Även en del röda och lila hade kommit igång men den stora massblomningen kommer att dröja ytterligare ett par veckor, tror jag.

Men vad är det här? är vi avlyssnade under vår promenad, tro?

Nej, det är en skulptur av en kanadensisk konstnär, Georg Rammell.

Lökväxter blommade fortfarande längs Blomstergatan, planerad av kronprinsessan Margareta.

Rosengången får vi återkomma till om några månader och det är tydligt att vintern har tagit sin tribut även här.

Olika evenmang fyller Sofieros kalendarium och denna helgen var det orkidéutställning. Det är fullständigt otänkbara former som naturen frambringar i orkidésläktet! 

Den här fräkniga uppnosiga varelsen gillade jag!

Jag är ärkerepublikan och har ingen som helst förståelse för all uppståndelse kring kungligheter. Jag blir bara trött. Jag förstår heller inte varför man vill fortsätta vara kunglig, det måste ju vara ett helvete att inte få vara sig själv nån gång. I all synnerhet som utvecklingen har varit med behov av alla livvakter och säkerhetsanordningar. Det var nog enklare förr, åtminstone tror jag det med tanke på att min familj en gång på 50-talet kom körande i vår lilla folkvagn längs vägen vid Sofiero på väg norrut och passerade en ensam vandrare med spatserkäpp - kungen. Inte en livvakt i sikte.

Mullvadar såg vi inga spår av på Sofiero och dom lär inte finnas på Åland heller. I alla fall inte såna som bor i jorden och skjuter upp irriterande jordhögar. Jag har tidigare berättat om barnboken om mullvaden som fick en lort på huvudet och att jag fick en liten plyschvariant av den figuren med lort och allt. Nu hittade jag en urmysig liten mjukismullvad till - i Karins ateljé på Pettas. Hon hade dessutom en rolig bild på såna figurer som "skrivbord" i sin dator. Hur många hon gjort och sålt genom åren vet jag inte men jag hoppas hon inte slutar!
När jag kom hem och öppnade min resväska så visar det sig att mullvaden på något märkligt sätt grävt sig in i den! Jag hade ju stängt den ordentligt och satt på rem runt om och ändå har den tagit sig in - den har verkligen visat att den är en mullvad!
Nu har den i alla fall flyttat ihop med sin kompis och de ser ut att trivas ihop, minsann.

(Klicka bilden större så kanske texten på etiketten går att läsa.)

Ännu mera Åland!

Jag har många fler intryck av Åland än de jag redan berättat om, förstås. Jag har bl a tillsammans med Karin på Pettas besökt Pellas Skeppargård som efter en förödande brand för ca 5 år sedan fått nytt tak och visar fram en vacker 1800-talsgård med flera utställningar om Åland som sjöfararcentrum. En av eldsjälarna är Freja Darby som är född i Pellas och har återvänt till utgångspunkten efter ett liv i andra delar av världen.

Freja, till höger, ville ha bilden tagen framför det pampiga skåpet. Egentligen hade inte Pellas öppnat för säsongen men Freja öppnade för oss. Tack!

Den här tapeten lyckades man få tryckt på nytt, i de andra rummen är de schablonmålade!

Går man på utedasset gäller det att ha koll på vad som är höna eller tupp!

Jag var och tittade i ett par av Ålands medeltidskyrkor och försökte se fler men de flesta var stängda. Tyvärr har man haft besök av kringresande kyrkotjuvar som  rövat klenoder och det får naturligtvis den tråkiga konsekvensen att man måste låsa.

Några silversmeder måste jag ju också bekanta mig med och de två jag tyckte mest om var
Gisela Linde och PÅ Johansson.

Det var intensiva dagar men också avkopplande och med tid för egna funderingar under turerna med Virtanen, den gröna Toyotan.  

De stora intrycken är värmen och generositeten jag mötte i Geta och den underbara naturen. Kanske för att jag bodde i ett bageri, så tänkte jag att någon hade bakat hela Åland, nöjt konstaterat att det var vackert och slutligen smyckat sitt verk med rikligt med pärlsocker i form av vitsippor överallt. Kilometer efter kilometer av vägkanter var översållade liksom ängar och dungar.

Visst kommer jag igen. Jag måste ju åka husbåt också, kapten Haddock! Och hitta Lemböte kapell...

Grattis, kulturredaktör´n!

Den här vackra och begåvade kvinnan är en av mina käraste vänner. Hon är en mångsidig skribent, kulturredaktör, har både globala och lokala intressen, har bestigit Kilimandjaro och har nu vunnit
första pris i en skrivartävling anordnad av Saljesällskapet i Blekinge.
Ett trefaldigt  leve för Anna! Hon leve: Hurra! Hurra! Hurra!

Kapellet som försvann. Tredje kapitlet om Ålandsresan

Foto:Åke Johansson

En av utflykterna i olika åländska historiska epoker var tänkt att gå till detta lilla medeltida kapell för sjöfarande på stranden i Lemböte. Skyltar vid stora vägen, nya skyltar vid den mindre vägen och slutligen tydliga skyltar in i skogen förde mig och Virtanen till en parkering med en orienteringstavla och information om kapellet. Sen var det stopp. Ingenstans kunde jag hitta en stig som stämde med tavlan, det vill säga, jag hittade ingen stig alls! Jag irrade omkring i 1 1/2 timme bland stenhällar och vindpinade tallar. Slutligen letade jag mig till baka till bilen och hämtade min lunch: ett gott finskt knäckebröd, en bit gorgonzola och litet åländsk god ekologisk fårost samt en flaska vatten. Det smakade utmärkt och sen åkte jag vidare. Det var söndag, varmt och växlande molnighet och fullständigt tomt på människor vart jag for fram. Tydligen hade lördagens aktiviteter tagit musten ur de flesta. Jag kom förbi flera kyrkor och tyckte att någonstans borde det väl vara gudstjänst men alla parkeringar jag såg utanför templen var tomma. På Lemlands kyrkas kyrkogård såg jag dock ett par damer och beslöt fråga dem om kapellet men dom hade ingen aning. Karin på Pettas har lovat hjälpa mig hitta dit nästa gång jag kommer till Åland.

Däremot hittade jag Borgbodas fornminnesområde i Saltvik. Där hittar man bronsåldersgravrösen och en stor fornborg med anor tillbaks till yngre järnålder. Inga problem med stigarna där, inte. Allt väl utmärkt och med inspirerande snidade detaljer, beriden väktare och en bänk med en "kompis" att vila bredvid efter en brant backe.

 

Det var tydligt markerat i landskapet att fornborgen en gång legat på en kulle på tre sidor omgiven av havet. Gården Borge, på vars mark dessa arkeologiska lämningar ligger, fortsätter en kontinuerlig mänsklig historia sedan över 1000 år. Undrar om man tänker på det i vardagslag när man brukar sin jord?

Litet mera närliggande i tiden är Idas stuga inte långt från fornborgen. Där bodde Ida i över 40 år, fram till 1966, med sin sistfödde handikappade son. Ida var ogift, litet "egen" om man förstår beskrivningen av henne rätt, och födde fyra barn som hon tvangs lämna bort. Hon arbetade alltid  hårt, tjänande andra mera lyckligt lottade. Det enda barn hon kunde behålla var det femte, den förlamade, rullstolsberoende sonen, kanske var han CP-skadad. När Ida fick hjärnblödning flyttade de båda in på ålderdomshem tillsammans. Stugan står kvar och är alltid öppen. Man kan rasta där, elda och koka kaffe medan man lyssnar på Ida  som sjunger åländska visor. Jag hoppade en halv meter när sången bröt ut, uppenbarligen automatiskt igångsatt av mitt inträde. När jag läste Idas levnadsbeskrivning fick jag tårar i ögonen, hon var i ålder med min farmor.

Efter så många historiska intryck behövde jag sitta och meditera och det gör man bäst vid havet. Jag satte mig vid Hällö brygga med solglitter, svanar och tärnor. Hela ängar med Adam och Eva kantade vägen ner till bryggan.

 

Sen blev det en ny kväll på Pettas med prat, mat och många skratt.

Här hemma i Göinge har det idag åskat och regnat 24 mm. Jo, jag ställde undan kängorna i går, la gödning på gräset och beställde 25 mm regn! Som således levererades idag. Jag kunde ha varit utan åskan som har smällt emellanåt så huset skakade. Jag kopplade bort alla datorer och anslutningar och vågade mig inte ut i kök eller badrum. Vi har erfarenhet av nedslag i el och antenner ett par gånger och jag mår inte bra under åska. Nu verkar det i alla fall ha lugnat sig för idag sedan några timmar.

Fredagstema : Gömt i min garderob

När jag läste Bejlas fredagstemaämnen och såg denna fredagens så slog det med med ens att jag inte på länge tittat på tant Hilmas underbara klänning!
Liksom Musikanta har jag en garderob med en bokhylla i. I hyllan står mest gamla skolböcker men också en del av min barndoms barnböcker - liksom i Musikantas!
Ovanpå böckerna på översta hyllan ligger en stor kartong. Hopvikt med silkepapper i vecken ligger en gammal blå spetsklänning, jag tror från 50-talet. I skåpet intill hänger i en malpåse underklänningen i tjockt mörkblått taftsiden med smala axelband, figursytt liv och enormt vid kjol, vilket förstås också spetsklänningen har. Jag tänker på "New Look"-tiden.

Jag ärvde klänningen för ca 20 år sedan. Den passar mig fint förutom att tant Hilma hade mera byst än jag. Det enda tillfälle jag skulle kunna bära en sån klänning  - med väl vadderad behå -   vore vid Nobelfesten så jag får nöja mig med att posera framför min egen spegel nån gång vart 5:e år. Men dök den upp vid en Nobelfest skulle nog t o m Camilla Thulin godkänna den. Den har visserligen ingen designeretikett, men tant Hilma sydde bara hos de bästa sömmerskorna i Lund som den professorska hon var. Så den duger. Den har ärmlappar isydda, små slejfar med tryckknappar för att koordinera behå-banden precis under klänningens axelband, metallblixtlås i sidan på både över- och underklänning.
Taftklänningen är ju inte struken så bilden gör den så klart inte rättvisa men en liten hum får man.

Tack, Bejla, för att jag fick prova min vackra klänning denna dag! Nu är den återbördad till sin kartong och silkepapper och malpåse!

Hästens sommarlov och andra kapitlet om Ålandsresan

Den vanliga vårnervositeten drabbade mig idag, fast inte så farligt, när vi skulle lasta Malena, min märr, och köra till sommarbetet. Så gammal och van hon än är så kan inte jag lasta henne själv, min fega kråka. Malena känner hur nervös jag blir och då går det inte alls. Så jag håller mig i bakgrunden och låter kompis M eller P göra det. Kompis M gjorde det idag på ca 5 minuter, TACK! Sen sätter jag mig, glad i hågen vid ratten och puttrar till sommarhagen. Avlastad där vet märren ju precis och blir bara glad! Hon har två gamla vänner där sen många år, ett par shettisgossar, men nu var skaran utökad med en liten Welsh-dam också. Vi var nyfikna på hur det skulle te sig när de två damerna skulle bekanta sig. Det tedde sig inte alls! Dom ställde sig bredvid varandra och betade. Om dom överhuvudtaget sa nåt så viskade dom så att vi inte hörde. Sen gick dom åt var sitt håll och fortsatte äta. Vi var kvar en timme men inget hände så jag gissar att rangen konstaterades vid första ögonkastet.

Åter till min lilla reseskildring. 

Följande morgon tog Virtanen mig söder- och österut. Första anhalt var Bomarsunds fästningsruin. När Sverige förlorade Finland och Åland till ryssarna 1809 (ni minns att det var Märkesår förra året!) så fick Ryssland sin västgräns på Åland. På 1830-talet  började man bygga en enorm fästning vid Bomarsund på ett över 800 hektar stort område. Bygget blev aldrig färdigt och 1854 förstördes allt under Krimkriget av franska och engelska trupper.

Bilden hittade jag på Wikipedia. Den går att klicka större så att man kan läsa texten! Idag är ruinen ett fornminne som vårdas och vad jag kunde se brukar det nog beta får där men inga hade kommit dit ännu. Men landsvägen har man dragit tvärsigenom!

Uppifrån fästningen har man vidunderlig utsikt åt olika håll och i det ljuvliga vädret kunde jag förstå att det var fint att stå och fiska i sundet.
Efter klättringen i fästningsruinerna smakade det bra med en kopp kaffe på fiket vid Puttes camping intill.

Inte långt från Bomarsund ligger Kastellholms Slott med anor från 1300-talet. Fram till 1809 var ju Finland och Åland svenskt och Gustav Vasa är en av dem som byggt på Kastellholm. Erik XIV, den olycklige, satt fången här en tid under den fängelseodyssé som så småningom ledde fram till ärtsoppan.
Det är en mäktig borg, ett välkomponerat museum med pedagogiska skyltar och massor av trappor.

Intill slottet ligger en museigård, Jan Karlsgården, så som Ålandsgårdar såg ut på 1800-talet och ett fängelse, Vita Björn.

Jag tittade på gården men vädret var för vackert för att gå i fängelse! Gärdsgården var ett konstverk i sig och lappen på stolpen är ju verkligen bra - något att ta efter! Men djuren hade inte kommit ut på bete än. Man får betänka att det varit väldigt kallt och regnigt till bara dagen före. Det var ju mina kängor som tog sommaren till Åland!

Jag hade inte tagit mig tid att äta någon lunch och det var litet tomt i magen när jag såg skylten "Uffe På Bergets Café" så jag vindlade Virtanen upp till en parkering och klättrade resten till fots. En smörgås, litet vatten och så återvände livsandarna. Utsikten kan bäst beskrivas av ett citat från en man som också kom dit upp, jag gissade på australiensare, " Oh, my God! Oh, my God!"

På skylten står att här gick en av rikets huvudleder, dvs vägen mellan Stockholm och Finland. Från 1600-talet gick ett postrotesytem tvärs över Åland regelbundet med ömsom häst, ömsom båt, över vatten på sommaren, över isen på vintern.

Detta fick bli sista anhalten den dan innan jag vände Virtanen mot Geta och Pettas. Där vankades lammfärsbiffar som smakade himmelskt!