tisdag 29 mars 2011

Litet medicinhistoria

I det senaste numret av Läkartidningen har min gode vän och kollega, Nils Dahlgren,
docent i anestesiologi, Lund, skrivit en synnerligen intressant artikel om regionalbedövningens, dvs bedövning av en hel kroppsdel, t ex ryggbedövning,  bakgrund i Sverige och vad svenska forskare betytt för en viktig del av det moderna dagliga arbetet inom sjukvården, fr a där kirurgi av något slag är involverat. Förutsättningen är fungerande lokalbedövningsmedel och det första verkligt dugliga var Xylocain (lidokain) som används än i dag fastän det tillkommit flera modernare. Nils själv är en hejare på alla slags bedövningar och har lärt mig en hel del. Jag publicerar här nedan ett litet utdrag ur artikeln där det handlar om de två oförvägna kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist.


..............
Vid 1900-talets början hade i stort sett alla de blockader vi i dag känner till fått sin beskrivning. Men alla medaljer har en baksida, och i detta sammanhang var det risken för kokainberoende som var en uppenbar fara. Ett känt exempel utgör den omtalade kirurgen William Halsted, som på sig själv anlade medicinhistoriens första perifera nervblockad 1885 genom att injicera kokain mot mandibularisnerven för att smärtfritt bli av med en problematisk underkäksmolar. Drogberoendet följde honom livet ut. Ett alternativ till kokain introducerades 1905 med det syntetiska prokainet, framställt av tysken Alfred Einhorn. Andra synteser följde, men prokain, Novocain, kom att bli referens för all regionalanalgesi fram till introduktionen av lidokain, Xylocain, år 1948. Upprinnelsen till Xylocain kan hänföras till kemisten Hans von Euler, sedermera professor vid kemiska institutionen vid Stockholms Högskola. von Euler intresserade sig för mutationens kemiska koppling till fenotypen. Av genetikprofessorn i Lund, Herman Nilsson-Ehle, hade han fått en muterad kornart som var utan förmåga att syntetisera klorofyll och därtill resistent mot flera skadeväxter. Kornet smakade bittert av ett ämne kallat gramin. von Euler lämnade uppgiften att renframställa och strukturbestämma gramin till Holger Erdtman, docent vid institutionen. Erdtman knöt en intresserad ung kemist vid namn Nils Löfgren till sig för uppgiften. När Erdtman smakade på den renframställda produkten fann han att den bedövade munnen. Projektet gick därför vidare med avsikt att framställa ett nytt tandbedövningsmedel. Det lades dock ner, då man inte fann några fördelar hos det nyframtagna, jämfört med vad gängse preparat uppvisade. Men planen ströks inte hos Nils Löfgren, som omsider lierade sig med en kemistuderande vid namn Bengt Lundqvist, hejdlös i att testa framtagna synteser på sig själv. Han lade vid ett tillfälle spinalbedövning på sig själv med hjälp av en spegel. Efter flera skilda modifikationer av graminmolekylen hade man funnit en substans med önskvärda egenskaper och med arbetsnamnet LL30.
Året 1943 sökte Löfgren och Lundqvist patent på syntesen av lidokain. I stort behov av kontanta medel gav sig Löfgren i kast med att försöka sälja upptäckten. Det pågick ett andra världskrig vilket begränsade hans möjligheter i utbudet. Omsider kom han i kontakt med Astra, ett mindre läkemedelsgeschäft i Södertälje. Astra hade ingen egen tillverkning men förstod möjligheterna hos ett slagkraftigt lokalbedövningsmedel och lämnade anbud på syntesrättigheterna: 10 000 kr i kontanter och ytterligare 5 000 kr när produktionen påbörjats. Dessutom skulle de båda kemisterna få dela på fyra procent av försäljningsavkastningen. När produktionen kom igång och försäljningen inleddes 1948 medförde preparatets föredömliga egenskaper en omsättning i snabbt stigande omfattning. De magra fyra procenten blev en guldgris av dignitet som inte hade anats.


Genom tragiska omständigheter, med Bengt Lundqvists plötsliga bortgång till följd av hjärnblödning, blev Löfgren ensam mottagare av denna guldbrodd år 1953, och snart därefter återfanns hans namn bland de fem högst lönebetalda svenskar rannsakade av Skattemyndigheten.
...........

Nils Löfgren (t.v.) och Bengt Lundqvist

Lidokain, som substansen heter, fick handelsnamnet Xylocain och därmed var läkemedelsbolaget Astras lycka gjord. De flesta lokalbedövningsmedel heter något som slutar på -kain, ett arv från kokainet som ju var det första man använde - med tragiska biverkningar, förstås. I artikeln nämns ju Halstedt som bedövade sin underkäksnerv för få draget ut en tand smärtfritt! (Halstedt har dessutom gett sitt namn till en operationsmetod för ljumskbråck.)
De två forskarna var således kemister, inte läkare. Ändå lyckades Bengt L med hjälp av en spegel tydligen med konststycket att lägga en ryggbedövning (spinal) på sig själv!
Läkare var dock tysken Werner Forssman som 1929 gjorde den första hjärtkateteriseringen på människa.  Han gjorde den på sig själv. Han förde in en slang från armbågsvenen ända in i hjärtat, knallade ett par våningar ner till röntgenavdelningen och fick tilltaget dokumenterat. Han fick sparken från sitt jobb men sedermera Nobelpriset 1956. Han blev väldigt ledsen av den mobbning han utsattes för och bytte till urologispecialiteten (njurar och urinvägar). Således fick en urolog Nobelpris för en av de viktigaste landvinningarna inom hjärtkirurgin! Hjärtkateterisering är en viktig utredningsmetod av hjärtfel än idag trots tillkomsten av andra metoder som t ex ultraljudsundersökning.

måndag 28 mars 2011

Kreativ helg i trevligt sällskap

Mitt fredagstema blev kort och koncist som flera har noterat. Det berodde på att jag varit helt uppslukad fredag till söndag hos Owe Johansson på K29 i Köpenhamn. Han är min silvermaestro sedan 6 år. Jag återvänder gång på gång för tre dagars handledning i hantverket. Denna gång var vi tre elever, alla med viss erfarenhet av att jobba i den vackra men ibland så motsträviga metallen. Idéerna flödade och Owe stöttade och uppmuntrade. Vi hade i förväg meddelat honom våra tankar så att material skulle finnas och jag hade fått tips om att skaffa svarvade träformar till mina idéer. Det lyckades mig så väl att Owe skickade med mig hem ett brev till svarvaren med beställning om formar till Owe själv! Formarna är konstverk i sig själva! Alla tre dagarna gick åt för en skål och ett fat. Silverpriset har eskalerat nåt enormt på sistone. Råmaterialet till skålen gick på 2000...

Owe avsynar min skål,

som är smidd i den här formen



Blankpolerad inuti, en helt annan yta utanpå.

Fat som ett vågskvalp.

Såna här idéer sysselsatte J,

..liksom det här och ett flott stort halsband som tyvärr inte kom med på bild.


P skapade en hel massa till hustru och tre döttrar, bl a detta. De fyra formerna med bokstäver på är avsedda att hänga i ett band runt halsen.

Trötta men belåtna återvände vi hem på söndagskvällen fast beslutna att återkomma.
Inte minst tänker jag snart ta mig en dag i Köpenhamn och vandra runt och titta mig omkring för det hann jag ju inte alls i helgen. De enda promenaderna blev egentligen bara fram och tillbaka mellan vandrarhemmet och ateljén. Jag gjorde bara en kort utflykt till det lilla galleriet Bærbart, ett kooperativ av smyckesmeder där jag inhandlade ett par nya silikonpraliner till den ring av Mette Laier jag har sedan tidigare.

fredag 25 mars 2011

Fredagstema: Nu

Fredagens tema är NU. NU meddelar jag att jag är på silverkurs och inte har tid med mer tema. NU är det här inlägget slut!

onsdag 23 mars 2011

Griffelkor och strykvatten..

..hör inte till livets nödtorft, kanske, men väl dess förgyllning. Idag hade Marianne och jag stämt möte efter att vi båda varit hos våra frissor och fixat till håret. Som tur är har ingen av oss nån komplicerad frisyr för allt i den vägen saboterades effektivt av den ganska bistra vårvinden. Men fräscht nyklippta var vi och Marianne fint slingad. Efter några praktiska ärenden i metropolen Hässleholm for vi så till Butik för sakletare i V.Ströö där Marianne fann en ny kärlek - en griffelko! Visst ser det ut som om kossan är lika lycklig att få följa Marianne hem som hennes nya matte är? Undrar vad katterna ska säga, jag.


Och vad i fridens dar är en griffelko? Jo, kossan har en påse kring halsen med en krita i. Den ska man använda till att skriva på kossan! Att man ska handla mjölk(!) antar jag och kanske vad katterna och maken ska få till middag.
I sakletarbutiken kan man hitta det mesta. Vi investerade också i var sin flaska väldoftande vatten att hälla i ångstrykjärnet och jag köpte penséer som är lockiga i kanten.
Inte visste jag för en kort tid sedan att jag skulle hitta goda vänner via cyberrymden, Kairo, Älmhult, Värmland och Åland att ha så roligt med! Det är mycket jag har njesen att tacka för. Det är nämligen hennes förtjänst att jag började blogga.
Nu ska jag ta en liten kvällsmacka med apelsinhonung från Älmhult på. Tack för den och en trevlig dag, Marianne!

tisdag 22 mars 2011

På begäran: fler kinesiska bilder

På begäran av Christina har jag plockat ut några bilder till från Kina. Några har kanske synts här på bloggen tidigare när jag berättat om min resa i november 2010. Nu har jag valt så att man ska sätta på sig sina "konstglasögon", se om du kan! Alla bilder här är från resan 2010 men i mitt föredrag hade jag plockat från alla tre resorna jag gjort och även lånat några av mina reskamrater. Den med ankorna är från 2008 och min egen liksom alla här.

Tedukning på historiskt tehus i Shanghai.

Dörren på insidan i vårt rum i Lijiang.

Chili var en vanlig krydda i Yunnan!

För mig helt okända varor.

En vacker stigbygel med drakar.

Husen i Dali gamla stad hade målade bårder. Kunde beställas per meter av professionella målare som signerade med den vanliga röda stämpeln.

Otroliga sniderier lär kunna köpas för en relativt ringa penning. Gick dock inte ner i ryggan...


Fantasin i arkitekturen i de stora städerna tryter inte.



Ska man med rätt tåg gäller det att veta tågnumret om man inte kan läsa kinesiska. Det kan jag inte.

Även på "fina gatan" i stora städer kan man få se foror som denna.

Kanalstaden Zhouzhang.

Också Zhouzhang.

Tygmarknaden i Shanghai

"Jag sitter fast"!

Tedukning

En gata som kanske redan är borta...

..liksom denna?

Vårkänslor

Just nu i detta ögonblick är ryggont den starkaste känslan. Men det beror på att jag idag har kånkat krukor fram och tillbaka. En hel massa av dem står nu i växthuset där vi har satt ut en värmefläkt för att hålla precis frostfritt. De flesta pelagonerna har blivit ansade och fått ny jord medan fuchsiorna återstår att ta hand om. När jag stod där på altanen och ryckte vissna blad ur agapanthuskrukorna hörde jag ett surrande och tittade mig omkring. Men först när jag riktade blicken bakom mig och neråt såg jag dem: bina! Hundratals helt våryra for de omkring i vintergäcken och många hade redan tunga pollensäckar på benen. Hoppas ni kan höra surrmusiken!




Årets första agapanthusknopp dök plötsligt upp! Totalt hittade jag fem...


Snödropparna blommar för fullt,

även den lilla engelska dubbla som jag en gång vann på en snödroppsutställning! Visst är den bedårande?
Snöklockorna börjar visa sig

och här ska det bli krokus.

Visst är det en Ålandsblåsippa, eller?
Jag är glad att det är för tidigt att städa i rabatterna; jag har mycket jobb med krukor kvar. Men först måste jag vila ryggen ett tag.

måndag 21 mars 2011

Årsmöten och kinesiska bilder

Jag är med i fyra konstföreningar, eller kanske bara tre. Tror att jag skippade Sveriges Allmänna senast inbetalningslappen kom så där stryks jag nog nu. Men jag är med i Skånes Konstförening, byns egen där jag är med i styrelsen sedan snart 30 år(sic!) samt i arbetsplatsens, dvs min gamla arbetsplats. Därtill Louisiana-klubben och Wanås vänner.
Nu har det varit årsmöten i mina två lokala föreningar. I byns förening har vi vanligen ett föredrag efter förhandlingarna (som aldrig tar mer än 20 minuter!). I arbetsplatsens förening förrättas dragningen i medlemslotteriet vid årsmötet varför det brukar vara ganska välbesökt, så även i år. Jag vann ingenting, tack och lov - höll jag på att säga. Där var kanske 3 saker jag hade uppskattat av 18. Synd att jag inte vann nån av dem.

Byns förening hade bespetsat sig på en viss föreläsare som ganska sent kom på att dagen inte passade. Så vi stod där villrådiga och det slutade med att jag ombads berätta om Kina och visa bilder.
Jag hade då ca 10 dagar på mig att planera och valde och valde och tänkte mig då inte en reseberättelse utan bilder som kunde betraktas ur ett konstintresserat öga. Viss konst i reell bemärkelse men också arkitektur, gatubilder, husutsmyckningar, planteringar och sånt som plötsligt bara fastnar på näthinnan som dekorativt eller vackert.
Jag plockade bilder från mina tre Kinaresor, det blev allt för många och föredraget tog längre tid än jag tänkt. Jag insåg det och frågade ett par gånger om det var nog men publiken ville höra och se mera.
Här får ni bara en bild, en som jag tycker andas 1600-tal, eller vad tycker ni?


Jag kunde beskurit den och fifflat till den litet men då hade den tappat sitt sammanhang.  Nu är det tidig vardagsmorgon på matmarknaden i Yangshou i Guangxi-provinsen i sydöstra Kina.
Jag tror vi satte rekord i antal deltagare på årsmötet, dessutom!

fredag 18 mars 2011

Fredagstema: Lycka

Idag är Ewas fredagstema "lycka". Alla vet ju att lyckan kommer och lyckan går och för de flesta och det mesta får man den i små gyllene glimtar, kanske när man minst anar att den är på gång. Att jaga den är vanligt men sällan lönt. Bäst är att ta vara på den när den hastar förbi.
Just nu pågår en annonskampanj för insamling till cancerforskning med bilder av människor i vardagliga situationer, t ex i köket eller med dammsugaren i handen. Det ska visa lyckan i att kunna göra allt det triviala efter att ha överlevt en svår sjukdom. Tänkvärt.

Jag vill berätta om en gång när jag kände en annan människas lycka smitta av sig.
Jag har arbetat många med J, en kollega från Polen. Han föddes, liksom sin syster, med ena höften ur led och fick inte optimal behandling i nyföddhetsperioden. Han blev naturligtvis låghalt, som det kallades förr. Han fick väldigt ont i sin höft redan som barn och stelopererades i ca 7-8 årsåldern. Då blev han smärtfri men så klart fortfarande rejält halt och med ena benet mycket kortare än det andra. Han kunde inte sporta, inte sitta rakt på en stol och alla skor och byxor fick justeras. Allt sånt vänjer man sig ju vid och han klagade inte, visste ju inte av något annat.
Så kom han då till Sverige på 1990-talet. Han var 50+, det var tuffa tider i Polen men möjligheten att arbeta utomlands hade öppnat sig alltmer för polska läkare. J jobbade hårt med att förbättra sin svenska och blev en uppskattad och ambitiös medarbetare.
Åren hade slitit hårt på höften och inte minst på ryggen som tagit stryk av snedbelastningen. Värken tilltog alltmer och J måste ta en hel del smärtstillande för att kunna gå. Vi runtomkring började puffa på honom att låta operera sig med en höftprotes.
Så småningom konsulterade han en av våra vassa höftortopeder som klådde sig i skallen. Det här var ju en verklig utmaning! Man kunde ju inte utlova ett helt perfekt resultat i detta gamla kraftigt felställda operationsområde men så högt ställdes heller inte förväntningarna. Huvudsaken var smärtlindring.

Så blev det av. En komplicerad operation med många saker att tänka på bl.a. i form av vinklar och mått förutom allt det rent medicinska.
Allt gick bra, J var lättad liksom operatören och vi andra.

Rehabiliteringen gick snabbt, J friskskrev sig själv en hel månad tidigare än operatören tänkt sig. Han fick skaffa ny byxgarderob med  lika långa ben och fixa bort alla sulförhöjningar på skorna. Höften var smärtfri och han lärde sig gå utan att halta. Han kunde nu sitta rakt fram på en stol och gå utan smärta vid varje steg.

Sommaren efter bjöd han och hans hustru mig till Polen på semestern och ordnade en oförglömlig resa med många fina upplevelser. Men mest minns jag den stilla lycka J visade varje gång han försynt påpekade att "detta har jag inte kunnat göra före min operation" när vi gjorde långa vandringar eller klättrade upp för branta trappor till olika slott.

J och hans hustru A på torget i Kazimierz Dolny

söndag 13 mars 2011

Resan till västern

Resan till västern eller Kung Markatta är den klassiska kinesiska berättelsen om hur en munk sänds av jadekejsaren till Indien för att hämta heliga buddistiska skrifter med en apa och en gris som sällskap. Jag gjorde min resa västerut på fredagen utan varken gris eller apa eller uppdrag att hämta heliga skrifter. Apa kan jag vara själv, förstås, munk tror jag är svårare.

Däremot fick jag under färden sällskap av en dam med käpp som liksom jag blivit strandad på perrongen när vårt tåg mot Helsingborg plötsligt meddelades inställt. Den lilla damen blev väldigt besviken, hennes syster skulle möta henne på Knutpunkten och hur skulle hon nu göra?
Mitt mål var en utställning på Dunkers som upphör den 13/3. Ville jag se den fick jag ta mig dit på annat sätt eftersom det var oklart hur länge tågen skulle vara inställda. Så jag tog den lilla damen med sin käpp med mig till min parkerade bil och så for hon och jag till Helsingborg. Vi hade hur trevligt som helst under vägen och jag kunde avleverera henne på Knutpunkten där systern inte hade behövt vänta länge. Sen skulle de ut på stan och köpa blus till ett kommande 80-årskalas.

Själv hittade jag en svindyr parkering (den borde Skånetrafiken ha betalt!) och traskade till Dunkers för att se utställningen Carl Larsson&Co. Den består av 150 verk från Helsingborgs Museer från fr a 1800- och 1900-talsmåleri. Varav två(2) Carl Larssonakvareller. "Co" är desto flera och många verkligt intressanta. Audioguiden - som oftast är utomordentligt bra på Dunkers utställningar - var gjord och inläst av Lars Vilks och föredömlig utan pekpinnar. Jag avskyr när man "tolkar" verken åt mig. Här fick man översiktligt förklarat de olika perioderna och "ismerna" och de typiska representanterna. När jag kom till konkretismen och 1947 års män påpekade Vilks att det rätteligen borde kallats "män OCH kvinnor" och även Randi Fisher fanns med här.

Men låt oss börja med Carl Larsson.

Ljuvlig bild, tycker jag, och förra året kom jag över en stickling i rakt nedstigande led från en av Karin Larssons bladkaktusar. Den har tagit sig fint men än vet jag inte om den är röd eller rosa. Hoppas få den i blom en vacker dag. Här får jag i alla fall veta hur den växer.

I samma rum hänger Nils Forsbergs Stenbocks Kurir, målad 1911.Den illustrerar Snoilskys dikt från 1886 om kuriren som red från Helsingborg till Stockholm med segerbudet när Magnus Stenbock 1710 besegrade danskarna  som än en gång försökt ta tillbaka Skåne, Blekinge och Halland. Efter det försöket gav de upp...

Målningen visar hur, enligt Snoilsky, kungamodern Hedvig Eleonora, lämnar sin stol till den trötte kuriren och ger honom att dricka. Ett präktigt exempel på nationalromantik.
Glädjande nog hittade jag många kvinnor bland konstnärerna.

Lis Zwick, en av Drakabyggetkonstnärerna
Randi Fisher som just nu visas på Skissernas Museum i Lund
Märta Måås-Fjetterström. Märta flög ju igen förrförra året på Liljevalchs, en oförglömlig utställning.
Bengt Orup träffade jag som tonåring och jag har ett par grafiska blad och ett glasobjekt av honom. Här var han färgstarkare.

Färgstarkare och i rejält stort väggformat, inget för hemmabruk.
Max Walter Svanberg hyllade kvinnan/sin älskade hustru i många, många bilder. Varför han spikar fast vassa spjut på dessa två med gemensamt fågelhuvud vet jag inte men många bilder har en mystisk erotisk klang.

Lars Norrman målade också gärna kvinnor, bl a från en förlossningsavdelning. Jag minns honom från ett TV-program där han redogjorde för olika rumpformer, t ex äpplen och päron. På min fd arbetsplats finns flera bilder han gjort med interiörer från operationssalar dedikerade till en tidigare överläkare.

Den här damen slipper visa rumpan och har fått behålla t o m baskern på.
 För några år sedan ställde Eva Rex ut i vår konstförening och kom och berättade om sina grafiska tekniker. Hon är otroligt skicklig med ett myller av härliga och ofta humoristiska detaljer.

"Rummet med draperierna", etsning 1979.
När jag sett mig mätt på Carl Larsson och framför allt "co" gick jag en hastig runda på utställningen "Konsten att bli kung" som firar 200-årsminnet av Bernadotternas intåg i Sverige.
Den är plottrig och tråkig förutom en festlig video med en leranimation av tronföljaren Karl Augusts plötsliga död på Kvidinge hed 1810; den händelse som ledde till importen av Bernadotte. F ö står det ett förskräckligt monument mitt på landet utanför Klippan idag till minne av dödsfallet. Man ser det från vägen och jag brukar fråga eventuella passagerare i bilen om de vet vad det är. Ingen har hittills vetat! De som satt upp det fula spektaklet saknade i alla fall totalt den humor som leranimatören har. Ni skulle se hur hästen stegrar sig och springer iväg när ryttaren har trillat av!


 

Eftersom jag nu hade bilen med kunde jag proviantera en hel del i både den kinesiska matbutiken och på Ingelsta Kalkon, jag behövde ju inte kånka allt på tåget.
Vad jag däremot inte hade med var kameran så alla bilder är tagna med min iPhone. 

fredag 11 mars 2011

Fredagstema: Längtan

Längtan är vårt fredagstema denna vecka enligt dirigenten Ewa. Jag är säkert inte ensam om att längta efter våren, det har vi bloggare tjatat om redan en tid nu i denna alltjämt bistra vinter.

En försmak fick de som var på Hässleholms Zontaklubbs arrangemang den 8 mars, i alla fall av modet. Det har Marianne berättat om.
Kvällen inleddes av föredrag om nyttig och god mat av professor Charlotte Erlanson-Albertsson, en klok och humoristisk kvinna. Så nu ska vi alla äta tre färger  om dagen av frukt och bär! Dessutom ska kål, lök och tomat ingå i maten varje dag. Och de svenska vårprimörerna kan man verkligen längta efter!

Jag vet inte om vårkläder kan lindra längtan efter vår; kanske den blir större i stället när vädret inte tillåter att man ens använder nyinköpen! I min barndom invigde vi ofta vårstassen när vi stillastående och frysande i snålblåsten lyssnade till långrandiga tal "till våren" innan "Vintern ra " drog igång.



En obestämd allmän längtan drabbar en emellanåt utan att man vet vad det är man trår efter. Vem har sagt det vackrare än Karlfeldt?

Längtan heter min arvedel
Erik Axel Karlfeldt
 
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.
 
Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?
  
Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvlig som doften från humlornas bon
flyger på gulnande ängar?
 
Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnerna viska och sjunga.
 
Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens salar.

söndag 6 mars 2011

Jag - en kulturtant!

Vid frukostbordet slog jag upp Sydsvenskans söndagsbilaga och hittade en artikel om kulturtanten. "Hon klär sig i antingen marimekko eller Gudrun Sjödén", stod det och det illustrerades med en bild av en tröja. Exakt samma som jag just hade klätt mig i...
De flesta vet ju redan att kulturkonsumenterna består av en majoritet kvinnor.  Vilket enkelt kan konstateras på teater - och operaföreställningar, konstutställningar, i konstföreningar och på biblioteken t ex.
Jag är en kulturtant och det är jag stolt över!

F ö har jag varit på trädgårdsmässa och köpt två sorters sättpotatis, Casablanca (mycket tidig) och Red Baron of York (tidig). Även i denna bemärkelse ägnar jag mig åt kultur!

fredag 4 mars 2011

Krusbärskaka

Jag blev så sugen efter att ha skrivit om krusbärskaka att jag satte igång och bakade en till fredagskvällen.


Det ska bli gott till en kopp kaffe.

Fredagstema: Vänner på besök, något gott att äta.

Ewa regerar temat i mars och börjar med något aptitretande.
När jag ska laga mat till gäster vill jag göra något som inte håller mig bunden vid spisen när de väl är här utan gärna något som kan göras i förväg.
Oftast serverar jag bara för- och efterrätt och möjligen en kaka till kaffet, men OK, idag blir det tre rätter.

Vi börjar med en vitlökssoppa, mild och god. (Alla recept är för 4 personer)

Vitlökssoppa
3 vitlökar skalas, klyftorna delas i 2-3 delar
4 stora potatisar skalas och skivas

fräs detta i litet olja i kastrullen, slå på vatten så det täcker,
2 hönsbuljongtärningar tillsättes
låt koka i 20 min

mixa till pure´, häll tillbaka i grytan, (Tips: gör hit dagen före och gör det sista strax före servering)
späd med mjölk till lagom konsistens (5-6 dl), låt koka upp under omrörning

till sist tillsättes 2 dl klippt persilja



Huvudrätten blir hjortstek som jag stekt dagen före enl klassiskt recept på tjälknöl, dvs jag lägger in fryst stek i ugnen på 75° i många timmar, sen lägger jag den att kallna i en stekpåse med kryddor och litet idealmjöl. Skyn som blir gör jag en sås på med grädde och grönsaksbuljong.


Därtill serverar jag en potatisgratäng som är enkel att göra och alltid uppskattad.

Potatisgratäng
ca 1 kg vinterpotatis, gärna mjölig sort
1-2 gula lökar
3-4 dl riven lagrad ost
svartpeppar
salt
pressad vitlök
5 dl mjölk (3%)

Skala och skiva potatis och lök.
Lägg i mjölken och kryddorna och koka i ca 5 minuter. Bred ut på ett fat, varva med riven ost och lägg riven ost överst.
Grädda i 225° i ca 30 minuter 




Till detta får vi en skål med kokta grönsaker eller tärnade rotsaker efter säsong och en stor grönsallad.





Efterrätten hämtar jag i frysen eller trädgården. Hörde på radion häromdagen att krusbär är svårt att köpa och det har jag gott om. Så det blir en kaka täckt med krusbär som dessert med glass eller vaniljsås till. Denna kaka bör ätas samma dag den bakas, den är inte lika god dagen efter.

Efterrättskaka med sura bär
2 ägg
2 1/2 dl socker
75 g smält smör
2 1/2 dl vetemjöl

Blanda ägg, socker och avsvalnat smält smör. Rör hastigt ner mjölet.

Bred ut i smord och bröad form. Täck med osockrade bär, gärna sura sorter, eller rabarber.

Grädda i 200° i 30 minuter.
(Om bären är frysta tar det längre tid

Detta är den enda bild som är min egen: de övriga är hämtade på nätet. Här är krusbären på gång. När det är mogna är de stora och  röda!

Härmed önskar jag alla en god fredag i alla bemärkelser! Vi ska inte ha gäster idag och jag har tänkt laga stekt fläsk med löksås och diverse grönsaker ur min Mossagårdslåda.