Grattis, far!

Idag skulle min far fyllt 99 år. Han var den snällaste och finaste far och morfar man kan tänka sig och jag saknar honom fortfarande djupt. Men mest är jag glad och tacksam att just han var min far.
Och jätteglad över det fina ateljéporträttet från hans tidiga barndom, förstås.

Nog måste vi planera ett speciellt firande till 100-årsdagen nästa år!

Polarpriset

Polarpriset har delats ut idag i Stockholm. Det har ventilerats i radio och TV den senaste veckan och man har nämnt pristagarna, Kronoskvartetten och en för mig helt okänd "rocklegend" Patti Smith. Mycken tid har ägnats denna Patti Smith och det har spelats exempel. Kronoskvartetten har halkat med i en bisats och jag har inte hört ett enda exempel ur deras enorma repertoar. Därför får ni ett här av den kinesiske kompositören Tan Dun. På YouTube finns MASSOR!

Kläggamoja - och dahlior

I helgen som gick var det Den Stora Trädgårdsdagen på Sofiero. Vädret såg lovande ut så vi for iväg, mannen och jag. Jag hade siktet inställt på att hitta trädpioner att plantera där jag grävt bort gräsmatta och odlat potatis i sommar och kanske något annat trevligt att testa. Förutom att beundra allt som duktiga odlare och trädgårdsexperter totat ihop och ställt ut och Sofieros egna trädgårdar.
Vad vi inte räknat med var att Helsingborg hade fått 30 mm under natten och att gräsmattorna redan var rejält upptrampade av alla entusiastiska besökare redan i två dagar. Hade man använt de små grå hade man utrustat sig med gummistövlar; nu nöjde jag mig med ett par gratis utdelade plasttossor vilka omedelbart läckte. Vi ska inte tala om i vilket skick mina fötter, strumpor och sandaler befann sig i efter en kort stund. Solen sken mestadels, f ö, det kom bara en kort skur medan vi klafsade runt.

Det var ganska synd om alla som hade något att sälja, leran var oövervinnerlig.

Det fanns mycket vackert att se i de små "tablåerna" om man bara lyckades ta sig dit.

De här liljorna kände jag igen från mitt besök i England i juli.

De praktfulla ricinerna hade ett eget "hus" utan tak. Jag gissar att det gav dem ett bra mikroklimat.

Inne i orangeriet var en keramikutställning av Agneta Spångberg. Det var inte alls i min smak men litet roligt i vissa fall. Som några rätt tunga klänningar, t ex, allt i keramik.

För blommigt och pråligt men kanske skojigt.

Vi fick ganska snart nog av gyttja mellan tårna och drog mot utgången när vi fann dagens höjdpunkt, dahliorna!

 

Här var det ingen trängsel av besökare, bara av de undersköna blommorna!
Min svärfar hade alltid fina dahlior och vi fick förstås en massa knölar som jag de första trädgårdsåren träget grävde ner och upp. De började alltid blomma några dagar före första frosten och så var den glädjen över. Jag gav förstås upp och har aldrig försökt igen. Antagligen måste man driva dem i blom tidigare på nåt sätt men det har jag aldrig förstått mig på. Men här kunde man få sitt lystmäte utan att anstränga sig själv, härligt.

På vägen ut - som vi alltid tar genom plantshopen - kunde vi beundra en blommande agave, åtskilliga meter hög. Enligt en skylt hade den funnits i Helsingborg i 50 år, varav de 30 senaste på Sofiero och just i år beslutat sig för att blomma för första och troligen enda gången; oftast dör plantan efter blomningen.

I plantshopen fann vi vad vi sökte, nämligen två rosa trädpioner som sedermera planterades i därför avsedd rabatt.
I plantshopen fann vi också vad jag vill skicka som en hälsning till Stribergs Station!

Mina fötter har jag fått hyfsat rena men strumporna får nog gå ett par varv till i tvättmaskinen...

Litet mer av Malmö - utan festival

Marianne i Älmhult undrade i en kommentar till mitt förra inlägg när reklammålningarna på brandväggen kom till. Nu har jag hittat information på nätet på den här adressen

http://sten25.tripod.com/lejonet.htm 

Där står att läsa en hel massa om Apoteket Lejonet på vars brandgavel målningarna finns och jag infogar här bara det som handlar just om dem: 

 Apoteket Lejonets reklammålningar
År 1900 målades de första reklamskyltarna på Apoteket lejonets fasad. John Tesch, som var apotekare och ägare av "Teschska palatset " gjorde som många andra husägare i den växande staden mot slutet av 1800-talet, han lät använda en brandgavel som reklamplats för stadens affärsidkare och på så vis få in reklamintäkter.
Upp till åtta lager av reklam hann det bli innan väggen målades över 1914. Övermålningen flagnade och var på 1990-talet i så dåligt skick att de gamla lagren av reklam hotade att försvinna.

De flesta av stadens fasadmålningar är nu överbyggda eller övermålade, men denna vägg som återskapades 1994 till ursprungligt skick står som ett monument över gammal reklamhistoria.
Det är troligen den enda helt återskapade reklamfasaden i Europa och har blivit ett kärt blickfång i hjärtat av Malmö.
 
När jag ändå är igång med Malmö vill jag visa ett par bilder till.

På Gustav Adolfs Torg sitter denna Malmösymbol, en grip, på ett bronsklot. En humoristisk variant på fantasidjuret i stadsvapnet. Skulpturen är av senare datum än reklammålningarna, det är tydligt, och, om jag inte läste fel på det romerska årtalet på klotet, från 1990-talet. Konstnären har jag däremot inte lyckats identifiera ännu.

Byggnaden som skymtar bakom gripen är ett av mina favorithus i Malmö, teatern som byggdes 1809. Där inrymdes från början även en restaurang, Stadt Hamburg. Teatern användes ända till 1938 men redan 1925 hade BeKå, som sålde eleganta damkläder flyttat in. När teatern upphörde upptog BeKå hela huset. Min svärmor arbetade där i sin grönaste ungdom och vi har hört berättas om hur min svärfar, som då uppvaktade henne stod och väntade vid personalingången när hon slutade om dagarna.
I min barndom och ungdom var BeKå fortfarande en "fin" affär och på 1960-talet köpte jag en tärnklänning där till ett bröllop.
 Det är knappt jag vill nämna att numera huserar HM i ena änden och McDonalds i andra... Tack och lov är den vackra teaterfasaden kvar, i alla fall.

Malmöfestival på mitt vis

En tur med tåget till Malmö en förmiddag när det är festival och vackert väder kan vara riktigt avkopplande. Jag undviker kvällarna när det är fullt ös på musikscenerna och publiken inte längre består av barnvagnsmaffian och oss litet äldre. Men en promenad längs Södergatan, Posthusplatsen, Stortorget och Gustav Adolfs Torg var riktigt mysig bland alla stånd med langos, glass och en massa prylar man inte behöver.
Jag åt en vildsvinskebab till lunch och delade bänk med en man som valt thaimat. Antagligen bättre kryddat än mitt vildsvin som var i tamaste laget. Min vana trogen inledde jag samtal och han svarade i alla fall artigt på tilltal.

Tea Mäkipää och Halldor Ulfarsson har tippat sin Atlantis i hamnbassängen i Malmö utanför Högskolans glasfasad. Här får man en annan bild av den sjunkande civilisationen än förra året då den låg i dammen på Wanås. Konstverket visas även i andra länder och då görs huset om till ett som alluderar på det land det visas i.

Malmös blomsterutsmyckningar kan hittas på alla nivåer!

Man ska hålla koll både neråt..

...och uppåt för att få se vad Malmö kan erbjuda ögat.

Efter vildsvinet smorde jag kråset med en crepe med choklad och en kopp kaffe.

Seriekonstverk fanns litet här och där. Sara Granér är en av mina favoriter.

På väg tillbaka till tåget fick jag syn på denna skylt. Hamngatan är jag bekant med sedan ca 60 år. Den var redan från början väldigt bred för att göra det enkelt att driva boskap från hamnen till torget - det fick jag lära mig i småskolan. Men vad är Sqvalperup, tro? Enligt Wikipedia skall det en gång ha legat ett litet fiskeläge vid havet här benämnt Svalperup som sedan "romantiserats"(?) till Sqvalperup. Jaha. Det har i så fall varit en stund sen, Malmö finns dokumenterat sedan 1100-talet och varit stad sedan ca 1250.

Fredagsteman i september

Det börjar dra ihop sig till en ny termin med fredagsteman.

Det här är vad jag tycker vi ska låta oss inspireras av:

2 september:
Skördetiden är inne

9 september:
Smartphone - eller inte?

16 september:
Den vår de svage kalla höst

23 september:
Min favoritpryl i köket

30 september:
Om jag vann en miljon på lotteri, då skulle jag...

Jag har med flit inte lagt till nån "bruksanvisning" utan vill att alla ska spåna fritt.

Du hittar listan på dem som är med i fredagstemat i spalten till höger. Hojta till om du fattas, vill hoppa på eller hoppa av!

Husliga sysslor

Återigen har jag upplevt att jag har ett jätteberg ren tvätt att ta hand om, fr a handdukar och örngott och återigen har jag förvånat betraktat den lilla stapel det blir av berget när man manglat eller strukit allt. Idag dänkte jag alla linnehanddukar, kökshanddukar och örngott på förmiddagen och i eftermiddags manglade jag alltihop. Nu ligger allt på eftertork i uterummet och jag känner mig duktig.
Särskilt duktig eftersom alla örngott med knytband fått dem krusade. Jag kan inte konsten att göra det med kniv men har en liten fiffig mackapär som varit min farmors och jag tycker det blir fint. Visst är det märkligt att lägga ner jobb för utseendets skull på något man använder när man sover men det är roligt att bädda med vackert sänglinne, kanske särskilt när man bäddar åt gäster men även åt en själv. Roligt också att se de fina högarna i linneskåpet och skönt att sätta ansiktet i en styvmanglad linnehandduk eller lägga huvudet på ett fint örngott.

 

Årets fjälltur och ett världsmästerskap i familjen

För tjugonde året har jag varit i Meråker i Nordtröndelag på fjällridtur. Det är egentligen 21 år sedan första turen men ett år hade jag absolut förhinder. Ett annat år var jag där dock även på vintern så det borde jämna ut sig.
Uppenbarligen är det tillvänjande för det är inte tänkbart att sluta så länge jag kan komma upp på en häst!
För nio år sedan följde min väninna G  med och i år ville hon pröva på att rida med igen och så blev det.
Vi körde bil upp med övernattning i Falun på uppvägen och Nora på nedvägen.

Vi anlände till Teveldalen samma kväll som Leif Haugen, vår "hestekar", och hans hustru återvände från Österike där IslandshästVM just gått av stapeln. Med på VM var nämligen dottern Anne Stine som där erövrade guldmedalj i fyrgång och brons i tölt! Jag känner en världsmästare! Ja, jag känner en till, Jessica Rydin från Stockholm som för några år sedan var världsmästare i fyra timmar tills ledningen meddelade att det varit fel på tidtagningen och hon inte vunnit. Sånt känns INTE kul, särskilt som det i eftertankens kranka blekhet nog ÄNDÅ var hon som vann. Sjabbel på hög nivå, skulle man kunna säga. Nå, i år är i alla fall Anne Stine världsmästare. Jag har ridit på fjället i många år med dessa båda flickor sedan de var små och vi har haft så mycket roligt ihop! Numera är jag så mallig över dem att jag kunde spricka! Se Anne Stine på den fine Muni fra Kvistum för en dryg vecka sedan.



Den här gången hade vi ingen övernattning på fjället under turen utan kom ned till vår hytta på Haugentunet i Teveldal varje kväll efter ca 6-7 timmar på hästryggen. Det är skönt och lyxigt att kunna duscha och byta kläder och sedan samlas för gemensam middag och allmänt pladder på kvällen.  Några av ridkamraterna är gamla kompisar sedan alla åren, några var nytillkomna vänner.
 Flera av de nytillkomna var liksom G inte vana att rida men det gick bra för alla. Endast en enda ofrivillig avsittning skedde unde de fyra dagarna. Det var en norsk man som satt upp litet väl energiskt och trillade omedelbart ner på andra sidan utan att göra sig illa.
Blodvite uppstod dock en gång under veckan när en lång man, A, slog pannan i en utskjutande stock på sin hytta och kom med en blodig handduk tryckt mot såret över till G och mig, som båda är gamla intensivvårdsdoktorer. Med förenade krafter stoppade vi den blygsamma blödningen och satte på ett avpassat plåster. Vi var väldigt stolta över vår kompetenta insats!

I övrigt bestod uppkomna lidanden mest av ömma muskler och sittben hos de mest ovana ryttarna. Själv kände jag bara av att sadeln inte var min egen första dagen.

G hoppade över ridningen dag två pga magproblem som inte är så kul när man sitter till häst till hela dagen mest på kalfjäll utan minsta buske att gå bakom... Som tur var så tillfrisknade hon till nästa morgon och problemen var då som bortblåsta.

De tre första dagarna var det klokt att ha regnkläder på. Det kom skurar emellanåt men aldrig värre än att vissas ganska dåliga regnkläder klarade vätan. Dessemellan var det mest molningt men en och annan solglimt fick vi. Sista dagen strålade solen från en blå himmel och det var bara ljuvligt!

Från Haugentunet upp till Ivarsmyra där Leif Haugen bor och har sina hästar är det några kilometer och vid vägkanten på E18 kunde man träffa denna tvillingmamma!

Min häst denna sommar heter Bleikfaxa och är en duktig femgångare. Sista dagen kunde jag prova även den femte växeln, passgång. Det gick FORT!

Rinnande vatten är det ingen brist på i fjället. Möjligen litet obekvämt att hämta, så jag överlät det åt Leif som nog har en stenget i stamtavlan.

G beundrar målningen på insidan av dörren till vår hytta. Vi glömde ta reda på vem konstnären är.

Inte bara afrikaner kan bära bördor på huvudet, Leif kan också. Bra när man ska göra rasthage till hästarna under lunchpausen.

Här var det gott gräs till hästarna och skönt för oss att sitta och äta och vila.

Leifs två hundar, Sid och Sheila älskar att springa med. Om vi rider 2-3 mil springer hundarna minst det tredubbla utan att tröttna. Men de kan också konsten att slappna av totalt. Blir de för varma svalkar de av sig i en bäck. I år hade de extra mycket att göra eftersom det är lämmelår och de var suveräna på att hitta de små randiga, kaxiga krabaterna som inte har aning om hur små och försvarslösa de egentligen är. De satte sig på hasorna och skällde ut hunden framför sig som helt sonika bet ihjäl den i nästa ögonblick. Vore de smarta skulle de ju gömma sig i sin håla istället! Jag hoppas nån fågel fick bytet sen för det lär bara vara fåglar som äter lämmel, hundarna gjorde det garanterat icke. Rovfåglarna har sötebrödsdagar under ett lämmelår som i år. Ändå såg vi falken jaga vråken som för att få vara ensam om godsakerna. Till sist såg vi dem sitta i var sin trädtopp och förmodligen blänga surt på varandra.

Den här forsen som störtar ner i Storkjerringån har jag besökt ett antal gånger men nu var det länge sedan. Den känns mäktig att stå framför och hörs på långt håll.

Sista kvällen åt vi i gamma på Teveltunet, en kåtalikande timmerbyggnad med rökhål i taket. På min enträgna önskan serverades rakfisk. För dem som inte uppskattar denna delikatess fanns lax som alternativ men jag tror inte någon försmådde rakfisken för den försvann som en avlöning från fatet.

Belysningen i gamma är öppen låga; ögonen vänjer sig efter ett tag. När vi skildes åt efter denna sista kväll kändes det sorgesamt. Några av ridkamraterna träffar vi kanske inte igen nästa år; alla kan inte samordna sig varje år. Men järngänget gör det alltid! Så vi skildes med klem och planer för nästa år, t o m datum.

Nästa morgon trädde vi återtåget söderut, G och jag. Vi benyttjade nu Nora Tåghem som nattrast, STF:s vandrarhem i Nora. Tågen som står i Nora har tappat kontakten med övrigt järnvägsnät och utgör numera museum - och vandrarhem. Det fungerar alldeles utmärkt och vagnarna står på Norasjöns strand. Vi hade två meter till vattnet utanför vårt kupéfönster och vaknade till ett härligt kluckande och solblänk.

 

Vi kom fram innan det skymde och tog en promenad i den lilla trästaden. Mina associationer gick så klart till Maria Langs deckare och det grämde mig litet att man inte på söndagskvällen hade de mordiska promenaderna i hennes fotspår som vi såg affischer om.

Med litet fantasi kunde man kanske inbilla sig att kvällshimlen såg olycksbådande ut men det tyckte inte G som inte var bekant med Dagmar Lange, rektorn som skrev under pseudonymen Maria Lang. Själv har jag läst det mesta för länge sedan men galopperade idag iväg till biblioteket efter vad som fanns inne för en repetition.

Sjön såg i alla fall bara idyllisk ut och vi satt en god stund och filosoferade tills en stor apelsingul fullmåne gick upp.

Följande morgon steg vi upp tidigt, fixade vår frukost och fortsatte hemfärden.

Nu har jag en faslig massa bloggar att läsa ikapp på! Och så ska jag fundera ut fredagsteman till september!

Händelserika dagar

Som har framgått på Saltis, njesens och Mariannes bloggar har vi haft kärt besök i Skåne och kunnat umgås en hel del. De tre har varit flitiga med sina kameror vilket jag inte riktigt hunnit med.

Vi har bl a varit på Lekoseum i Osby där maken och jag firade vår 44:e bröllopsdag med Saltis, Ella och Ellas farmor, min ena syster. Visst är det roligt för barnen med allt de kan leka med och Ella njöt där hon kunde springa mellan de olika sakerna men det är även väldigt roligt för oss vuxna!. Själv går jag och glor nostalgiskt på allt jag känner igen från anno dazumal och maken blev helt förhäxad i tomtens verkstad av alla gamla remdrivna maskiner liksom leksaksbilarna i sina montrar.

En dag hade vi bloggträff här hemma då Saltis och Ella hade ett kärt återseende med Marianne som de träffat för två år sedan. Dessutom kom Dam B  (som var med vid mitt NY-besök för två år sedan) med vidhängande barnbarn på fika medförande såpbubblor - mycket populärt. Ella blev glad att det kom en jämnårig kompis och meddelade stolt detta till pappa när vi facetimade litet senare med honom hemma i NY. Han var också stolt; han kunde i telefonen visa upp sitt green card som nu äntligen anlänt.

Ella imponerade på mig vid lunchen. Inte nog med att hon åt av hjärtans lust av min köttfärssås (när mamma petat bort löken) hon dessutom efterlyste Laban hakis! Dvs Karls här deponerade haklapp med spöket Laban på! Den lånade hon nämligen förra sommaren också (när hon just fyllt två år) men det trodde jag inte hon skulle komma ihåg. Efter lunch hälsade vi på kattungar och hästar.

Sista dagen vi sågs var vi på Wanås, då med njesen och Loff med i gänget. Vi hade tur med vädret; det var en strålande svensk sommardag och alla njöt. Både Saltis, njesen och Loff hade lyssnat på C-G Wachtmeisters sommarprogram några dagar tidigare och hade studerat hemsidan så de var väl förberedda och mottagliga för vad Wanås kunde visa upp. Ella var i sitt esse och Saltis påminde mig om att ett besök på Storm King Sculpture Park borde ingå vid min nästa resa till NY.

Idag har "amerikafrämmandet" (som man skulle sagt när jag var barn) lämnat Skåne och rest vidare till Ellas mormor.  Vi hoppas de får litet segelväder under sina veckor där.

Och om mindre än två månader är det meningen att vi ska ses igen...

Måntro det är Snake Omar som är med? Ella hade leksaksormar som hon lekte med tillsammans med en liten amerikansk kompis. Hon kallade dem ömsom snakes, ömsom ormar vilket lekkamraten uppfattade som Snake Omar!

En uppmaning att ta till sig fanns på Pecorino i Osby där vi stärkte oss med lunch före Lekoseum.

Det krävdes litet fika på Lekoseum mellan varven också.

Nu är vi på Wanås och genom dörren försvann hela gänget in till SVINDEL, Charlotte Gyllenhammars underjordiska upp-och -nervända vitmålade ateljé. Jag har varit där inne många gånger och avstod.

Ella på språng bland Yoko Onos Wish trees

Litet för hög gunga, tyckte Ella

Ingen kan motstå den stora gråa musslan

eller Jakob Dahlgrens färgglada plåtkonstruktion.

Yoko Onos Skyladders är också frestande, precis som hon planerat.

Mellan varven har det varit andra uppdrag att sköta. Bl a åkte min ena syster och jag med vår mor, Ellas "gammomommo",  och besökte ett vårdboende hon erbjudits. Vi var helt överens med mor om att tacka nej eftersom vi inte kände oss välkomna alls. Dessutom var det beläget på en plats ingen av oss har någon anknytning till. Så nu börjar väntan om och kommunen har nya tre månader på sig att komma med ett förslag.

Just nu har jag börjat packa så smått för min fjällresa. Dock tillbringade jag kvällen på Höörs Sommaropera i Kulturhuset Anders. Man ger en nyskriven opera, Ofelias Skuggteater. Jag tyckte om musiken och huvudrollerna sjöngs av proffs (Bengt Krantz och Karin Svensson). Övriga roller görs av ungdomar från trakten och de hade väldigt roligt fastän det är en litet sorgesam historia. Tyvärr var orkestern alldeles för högljudd i förhållande till amatörrösterna.

I medierna just nu kan man inte tala om nån sommartorka, precis. Oslotragedierna upptar alltjämt mycket utrymme och är ständigt i ens tankar. Ekonomikrisen i USA, i SAAB och i världen i övrigt kan sysselsätta legioner av journalister och "experter". Och har man tröttnat på det så kan man ägna sig åt SJ:s avhysning av en 11-åring på en station där hon var helt utlämnad. Jag tror inte det är unikt att man gör så. För några år sedan blev en väninna upprört vittne till hur en pojke blev avkastad vid nästa station när han inte kunde hitta sin plånbok där biljetten fanns. Han var helt förtvivlad, inte bara biljetten var ju borta, medpassagerarna bad för honom men av skulle han, stackaren. Sen hittade min väninna hans plånbok på en hylla i vagnen där han lagt den när han tog av sig jackan!