Visst gör det ont...

..... både när knoppar brister och när otränade muskler fått sig en omgång! I det behagliga vädret i går tillbringade jag större delen av dagen i trädgården och det känns idag! En massa muskler jag inte använt vare sig på yogan eller styrketräningen kom igång i trädgårdsstädningen.
Jag avslutade med att sätta upp tre lådor med penséer - det känns alltid lika roligt att inleda säsongen med dom! En kollega till mig berättade en gång att hon i början av sin karriär hade kuskat runt på olika vikariat och ett år förflyttat sig successivt norrut i början av året och tre gånger upplevt euforin i omgivningen när folk rusade till torget och köpte penséer som försmak av våren. Jo, vi lever i ett avlångt land, det märks inte minst bland de bloggar jag läser. Än så länge är plantorna små men de brukar växa till sig rätt fort.

Idag är det grått och kyligt men det kändes ändå jätteskönt med en ridtur på morgonen kombinerat med promenad bredvid hästen eftersom en kompis velat återuppta ridning efter många år. Så vi turades om att sitta i sadeln och gå bredvid. Hästen älskar den sortens promenader när det går någon bredvid och vi pratar. Hon håller koll på den som går och stannar och tittar efter vederbörande vid minsta avvikelse.
Det var dimmigt och nästan litet trolskt i skogen men fåglarna sjöng för fullt. Och nu på eftermiddagen regnar det  ordentligt.

Både i går kväll och i dag på middagen har jag suttit i verkstan och pillat ihop litet örhängen för skojs skull. Jag har köpt på mig ett litet lager småpryttlar man kan hänga i öronen för att matcha nån färg i klädseln eller bara på kul till omväxling mot de litet mer avancerade silversaker jag annars brukar åstadkomma. Några hängde jag i den nya lilla "damen".

Annars är det ju påskvecka, dymmelonsdag idag,  och då är det en kyckling som gäller, eller hur?

Skärtorsdag i morgon, kanske bäst att olja kvasten och rykta katten redan idag!

Operaveckan avslutad med - symässa

Jag skrev i början av veckan om Poulencs opera Karmelitsystrarna på Malmö Opera. På tisdagskvällen såg jag "Inatt! Inatt! 2", turnéföreställning av Malmö Opera på Hässleholms Kulturhus. Detta är ett samarbete mellan Malmöoperan och Vadstenaakademin. Vadstenaakademin har grävt i sitt arkiv av barockmusik och gjort en historia om 4 ungdomar som ska på galej en kväll och längtar efter kärleken. Det hela bestod av en lättsam barockkonsert med litet moderniserade inslag, en synnerligen banal historia men 4 fina unga röster, särskilt baryton och sopran, och ett slutintryck som att - javisst, så här kan man kanske också göra. Mycket barockmusik är ju klart dansinspirerande så visst kan man dansa "discovickande"  eller twist till.
Men i huvudet har jag mycket mera kvar av Poulenc.

Earth Hour markerade maken ensam hemma - han meddelar att det blev väldigt mörkt även i husen runt omkring - medan jag och min ena syster på Kulturhuset Anders i Höör avnjöt en mäktig opera i direktsändning från Metropolitan i NY, Hamlet av fransmannen Ambroise Thomas. Tack och lov bröts inte strömmen mitt i!

I denna Hamlet sjunger Ofelia en av operavärldens mest dramatiska och långa vansinnesscener, endast jämförbar med den i Donizettis Lucia di Lammermoor. I den här uppsättningen skulle franska sopranen Natalie Dessay gjort rollen men hon blev sjuk dagarna före premiären. Fyra dagar fick den tyska sopranen Marlis Petersen på sig för att komma och ersätta Natalie D. På plats i NY hade hon två dagar att repetera och har gjort en fantastisk succé. I de här Live in HD- föreställningarna får man komma litet bakom scenen i pausen och höra korta intervjuer med sångarna. Marlis Peterson berättade att hon hade pratat med dirigenten på Skype från Österrike där hon just då jobbade - tekniken hjälpte till med förberedelsen.  På Youtube hittade jag det här klippet med Marlis i en annan opera av Thomas, Mignon.

 

Med öronen fulla av detta välljud från alla de fantastiska rösterna avslutade jag en vecka med tre operor, två direkt på scenen, den tredje i direktsändning tvärs över Atlanten.

Jag njuter opera via min dator också. Jag har ett abonnemang på Metropolitans arkiv med ca 300 operor, många i audio men de flesta i videoinspelningar. Senast har jag sett Pikovaja Dama (Spader Dam) av Tjajkovskij från 1999 med Placido Domingo och Elisabeth Söderström. Jag minns ett TV-program med ES där hon berättade om den uppsättningen. Hon fick en förfrågan från Met och svarade att hon ju var pensionär, då 72 år. Då sa dom  "Domingo ska sjunga Herman" - "Jag kommer!" sa ES. Hon berättade också om sin scenklädsel som ju var magnifik. Men hon skulle också ha en peruk som visades på scen när hon klädde av sig den flotta festperuken. "Herregud, jag ser ju ut som Sara Lidman!" Och det gör hon! Rollen som den gamla grevinnan föreställer en kvinna i 80-årsåldern så hon var ju rena ungdomen att kreera den vilket hon gjorde med den äran.
En enda gång såg jag Elisabeth Söderström i en konsert. Hon var en strålande sopran och en mycket sympatisk estradör tillika.  Elisabeth Söderström var 82 år när hon dog förra året.

Idag, söndag, tog jag Karls ömma moder med mig till Malmö och gick på - symässa. Karl är fortfarande inte bra i sin höft och veckan har varit gråt och tandagnisslan. Idag fick pappa axla dagen ensam med gossen och mamma litet välbehövlig luft under vingarna. 

Symässan i Malmö har krympt med åren, fjärran är tiden då man kunde gå på föreläsning med sådana som Kaffe Fassett. Nu domineras den av "flugorna", just nu smycketillverkning, häromåret "scrapbooking". Men visst finns det guldkorn som det Hemslöjden visar bl a. En massa symaskiner med automatiska broderier väcker INTE mina lustar, däremot.

Med hem fick denna lilla grunka följa. Jag har ju några stycken örhängen att hänga på krokarna...

Mathållningen i helgen har dominerats av att påskalammet hämtades hem i torsdags. Valda delar hamnade direkt i frysen för kommande festmåltider, andra tillagades innan frysen och slutligen har vi njutit av somligt redan. I går hade vi njursauté och stekt lever, idag lamm i kål. Dagens rätt såg dock litet egendomligt blå ut eftersom det råkade vara rödkål jag hade tillgängligt men smaken var som den brukar, dvs jättegod.

Direkt efter hämtningen smorde vi kråset med kotletter tillsammans med kompis A som dök upp lämpligt för att komma med på hämtningsturen. Det var ingen människa hemma på den vackra gården i Kullabygden men en entusiastisk mottagningskommitté av två ivriga hundar tog hand om oss.

Dagens teknik är fantastisk. Med mobiltelefonens hjälp lotsades vi till lammet i ett av de många husen på gården eskorterade av hundarna och kunde kvickt komma hem igen för att ta itu med matlagningen.
Jag vill dessutom tillägga att mitt lamm INTE är ett inomhuslamm som de som figurerat i media senaste tiden. Vanligen får jag mitt lamm på hösten men den här gången råkade det vara ett litet pyttelamm som fick växa till sig över vintern efter diskussion med kompis P som har fårflocken. Det är väldigt fina får och de flesta lammen säljs till avel men det brukar bli ett par ätbara till familjen dit jag räknas i visst avseende. Slakten överlämnas till såna som är proffs på det.

Fredagstema: Förändring

Saltis sista tema i mars är Förändring.
Ett synnerligen stort begrepp innefattande allt från metaforer till påtaglig konkretism. Senast det for genom media var kanske Obamas presidentkampanj - CHANGE. I det sammanhanget kändes det mest som ett uttryck för tröttheten på Bush-eran och kanske egentligen till intet förpliktigande.
Vad som helst, bara inte detta. Som motsats till: Man vet vad man har men inte vad man får.

Hela livet är en pågående förändring. Barnets  utveckling, som vi tycker går alldeles för fort när backspegeln hålls upp, är en daglig förändring. Trösklarna i livet hänger vi upp vårt minnes datering på, som födslar, dödslar, examen, konfirmation, bröllop, skilsmässa, jobbyten, flytt, olyckor, sjukdomar, revolutioner - allt detta innebär förändring, ibland så fort som man vänder en hand, ibland efter lång förberedelse och tvekan.

På mitt jobb gick en grupp av oss en utbildning till "Förändringsledare". Tyvärr hade jag ofta en annan åsikt om vad förändringen skulle innebära än de som skulle utbilda oss... Men vi hade rätt roligt.

Sen förändrade jag livet genom att gå i pension - en bra förändring! Det kändes som att tåga iväg med flaggan i topp avvinkad av många vänner som blir glada när dom ser mig på stan eller i matsalen dit jag ofta går och äter Skånes godaste sjukhusmat.

Just nu pågår våren här hos oss - en återkommande naturens enorma förändring i våra årstider.

Metamorfos hos vissa arter är en fascinerande förändring, ägg, larv, puppa och slutligen färdig fjäril - kan man tänka sig märkligare förändring?

Silkesmasken får illustrera:

Slutligen kommer den färdiga fjärilen fram... 

...eller en sidenklänning!

Härmed tackar vi Saltis för månadens ämnen - alla utmanade och synnerligen tänkvärda - vilket alla spännande inlägg visat.

Äta ute - dubbelt så gott

Idag åt jag min lunch ute i solskenet. Jag garanterar, det smakade dubbelt så gott! Sen fick jag ett välkommet sällskap till en kopp kaffe efter maten och en karta hur jag hittar att hämta påskalammet i eftermiddag. Ser fram mot bilfärden genom det nordskånska landskapet.

En promenad i trädgården ger en rusig lyckokänsla. Väderpinnen pekar glatt uppåt och grannens bin far som besatta bland vintergäck, krokus och snödroppar. Det blir till vår honung så småningom, ja, mest makens, jag är inte lika förtjust i det söta klibbet som han. Han vill ha en sked i sitt morgonkaffe varje dag, hu!

Den engelska snödroppen har behagat flytta in bland mina fjällbrudar, det blev kanske varmare om fötterna så. Man måste lyfta upp dem för att se den underbara underkjolen.

I köksträdgården sticker vitlöken upp och minsann, det gör rabarberknopp också.

Det gäller att hänga med i svängarna för nu går det undan!

Olydnad

Din för övrigt friska, pigga och normala 1 1/2 åring har just haft lunginflammation, öroninflammation och kräksjuka och något klen äntligen återvänt till dagis. Så ringer dagis på förmiddagen till ditt jobb att ungen bara sitter hopsjunken i en hög och gråter, vägrar gå överhuvudtaget.
Hals över huvud lämnar du jobbet, hämtar  delinkventen och efter ett par timmar känner du att nåt är riktigt fel och åker till vårdcentralen. Där serveras lugnande besked men ingen förklaring. Barnet KAN INTE GÅ och i förrgår klättrade han upp på kaminen som ingenting. Han bara skriker och det är tydligt att han inte kan stödja på benen, han har JÄTTEONT, men var?
Då ringer du sjukvårdsupplysningen. En klok människa förstår att nåt är tokigt och ger numret till barnakuten, "Ring och rådgör med dom!"
Du ringer och möts av en telefonsvarare som meddelar att det just nu är många.., jag du vet! Klockan är 17 och du erbjuds att bli uppringd..... kl 23.30! Och barnet vrålar och nåt är riktigt fel. Gudmor, dvs jag,  konsulteras och ordinerar OLYDNAD - ÅK till barnakuten!

Det gjorde Karls föräldrar och möttes av vänlig, professionell personal som slet som slavar med en överfull akutmottagning och ändå lyckade utstråla LUGN. Väntrummet och t o m toaletten användes som vårdrum, väntandet fick äga rum i en korridor. Självklart nedprioriterade dom telefonen!
Alla blev tillsedda och Karl undersökt och diagnos ställd - coxitis simplex, eller som doktorn uttryckte det, snuva i höften. Behandlingen består av avlastning, alltså gör barnet rätt i att inte gå! Förhoppningsvis blir han bra på en vecka eller två. Till dess ska han bäras eller åka vagn. Karl och  hans föräldrar åkte hem klokare, lugnare och fyllda av beundran för doktorn och sköterskorna som hade en så vidrig arbetsbelastning och gjorde ett så fantastiskt jobb i alla fall.

Bland de sjuka barnen fanns också kräksjuka stackare. Ingenstans fanns att avskilja dem. Man kan bara tänka sig konsekvenserna.

 Idag har Karl varit på röntgen och ultraljud och diagnosen verifierats. Men man kan lugnt konstatera att hela familjen är slut som artister de närmaste dagarna i alla fall.

Jag blir så matt när jag tänker på alla dessa "besparingar" inom vården. Akutmottagningar läggs ner, allt fler patienter trängs på allt färre akutmottagningar och de som arbetar där blir allt mer stressade. Kampen för att få komma till när det blir akut blir också alltmer absurd.  Inte ska man behöva ta till "olydnad" för ett högst berättigat läkarbesök? Det här är bara ett exempel på konstig sk "slimmad" organisation.

Jag skänker en tanke till alla som jobbar i vården och står inför nya "sparbeting" hela tiden och alla "snälla" patienter som inte orkar "slå" sig fram.
Efter att ha genomlevt tillräckligt många omorganisationer inom vården, alla motiverade av "besparing", är jag nöjd med att vara pensionär. Förhoppningsvis blir jag en "besvärlig" patient om/när jag behöver det.

Operavecka

För att i korthet få en uppfattning om min söndag, läs här.

Den som till äventyrs vill veta mera kan läsa vidare nedan.

Jag drog således vidare till operan, närmare bestämt Malmö Opera och Karmelitsystrarna av Poulenc.
Själva historien, byggd på en verklig händelse under franska revolutionen, var mig redan välbekant. Jag såg den nämligen som teaterpjäs 1965 på Intiman på Malmö Stadsteater. Den gjorde uppenbarligen stort intryck eftersom jag minns den så tydligt efter alla dessa år. Jullan Kindahl,  som priorinnan som hade en så svår dödskamp i sjuksängen och nunnorna som gick sjungande upp till giljotinen.
Revolutionsmyndigheten förbjöd 1794 religiösa möten, vilket nunnorna från det upplösta klostret bröt mot och därför dömdes till döden. En av dem undgick giljotinen och kunde vittna om händelsen.

Poulenc komponerade operan på 1950-talet. Jag har inte hört musiken förut och kan inte säga att Poulenc är en favorit, precis. Det beror dock kanske mest på okunnighet om hans musik som i operan anses vara litet "Chopin-aktig" men ändå typiskt Poulenc .
Jag blev mycket tagen även av operan. Musiken är mycket vacker, även om jag tyckte att det var litet orättvist mot sångarna då och då när rösterna drunknade i orkesterfortissimon. Flertalet sångare var högklassiga, mest fäste jag mig vid Susanna Stern som syster Constance.

Terror är inget nytt, det var  inte något nytt vid franska revolutionen heller. Och jag ser nunnorna som dubbla offer. Först för religionens kvinnoförakt och sexualskräck, sen för revolutionens terror.

Under den kommande veckan planerar jag två operakvällar till! Först I natt, inatt! 2 som är ett samarbete mellan Vadstena-akademin och Malmö Opera. Föreställningen är en turnéaktivitet som nu kommer till Hässleholms Kulturhus.
Nästa lördag är det MetOpera live i HD-dags igen, då Hamlet av Ambroise Thomas från 1868. Den sändes live i webradio förra onsdagen men jag orkade inte lyssna mellan kl 01 och 04 trots att det just nu "bara" är 5 timmar som skiljer oss från NY tills vi också går över till sommartid. Så det blir ytterligare en upplevelse av en för mig tidigare okänd opera. Åter beger jag mig till Höör och Kulturhuset Anders. Dessutom tackar jag och min ena syster för biljetterna från en alldeles särskild vän!

Söndagen avslutades med tåflirt! Skype är ett fantastiskt verktyg för kontakt med kära som finns på alltför långt håll. Och ikväll har jag och Ella utväxlat blåspussar och tåflirtat framför var sin datorskärm.

Kärlek måste vi ha!

Efter många övningar på tidningspapper och några på rispapper fick jag godkänt på detta tecken för "kärlek" vid dagens lektion i kinesisk kalligrafi. Väl hemma la jag bilden på köksbordet för fotografering ovanpå ett Josef Frank-underlägg - därav blommorna som lyser igenom!

Det är inte bara att måla dit ett tecken efter förlaga! Det ska utstråla harmoni och energi och vara vackert också. Man ska hålla penseln på ett visst sätt och föra den med mod och precision, trycka och lätta vid rätta stället. Riktigt duktiga konstnärer kan få betalt stora summor för ett väl utfört tecken. Jag nöjer mig med att sätta upp mina på kylskåpet tillsvidare.
Fast jag kan bekänna att gudsonen fick en tavla av mig med tecknen för hans namn och detta för kärlek i dopgåva härom året. Jag är tacksam att han ännu inte kan bedöma den konstnärliga halten i verket och hoppas att han framöver kommer att förstå att det är utfört med det bilden står för.

Dom finns där!

Äntligen börjar det komma snöfria små fläckar i trädgården, och, minsann, där ÄR dom! Vintergäcken bara väntar på sol, så öppnar dom sig. Idag regnar det , gumman Tö jobbar för fullt!

De här snödropparna är det enda som fått bort sitt snötak, men de andra kommer nog fram snart också.

Inne i uterummet har våren kommit längre, förstås. Anabel, Odensjös Thalia och P. cotyledonis lyser redan upp.

Den sista, P. cotyledonis, är en vildpelargon och blommar bara en gång under året. Men den är så ljuvligt skir att det är värt att vårda den hela året för denna korta lycka!

Fredagstema: Längtan

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, hvadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Hvem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena hviska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmarnas salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
  Erik Axel Karlfeldt

Saltis har gett oss månadens fredagsteman. Veckans tema, längtan, gav mig således association till följande minne.

För några år sedan kom min man och jag till Sångs, Karlfeldts hem i Sjugare i Dalarna. Vi hade planerat att se gården och trädgården. Det var den 11 augusti och till vår bestörtning fann vi att det var stängt för säsongen. Men det fanns en skylt med ett telefonnummer och vi chansade att ringa och höra efter om man kunde få komma in i alla fall. En vänlig man svarade och lät oss komma in och se trädgården som stod i ett prunkande sensommarflor. Tyvärr kunde vi inte få se insidan av huset, vilket vi hade all förståelse för. Vi fick en skriftlig guide till trädgården och mannen satte på informationsfilmen till oss. Han beklagade att hustrun, som var ansvarig för visningarna inte var hemma. Vi njöt i det vackra vädret och kände poesin i den underbara trädgården omge oss. Just när vi skulle gå kom hustrun hem nedlastad med inköpskassar. Då avslöjades att det var mannens födelsedag så vi gratulerade förstås och tackade för all visad vänlighet. Vi var ju glada att inte ha missat denna juvel. Mannen följde oss ut och undrade om vi sett mer på vår resa i Dalarna. "Annars kan jag rekommendera ett besök i Falu Koppargruva" sa han. Jo, där hade vi varit.
När vi gick mot parkeringen sa maken:" Klart att just han vill att vi ska ha sett gruvan." "Varför det?" undrade jag. "Det var ju Bo Berggren, fd chefen för Stora Kopparberg, såg du inte det?" Vi var så illa upplysta att vi då inte visste att det är han och hans hustru som så kärleksfullt vårdar Sångs och alltjämt låter oss alla som vill komma dit och njuta om sommaren. Men maken kände, till skillnad från mig, igen den förre industrimannen från press och TV.
Sångs.

Alla vårtecken emottages tacksamt!

Idag har jag tillbringat ett antal timmar i mitt uterum. Jag klipper och sätter sticklingar, jag planterar om och jag plockar bort visset. Framför allt skopar jag upp skräp från golvet. Kasse efter kasse. Tyvärr sprutar jag litet Provado på vissa växter eftersom det finns en del vita flygare här och där. Helst stoppar jag ner Provado-pinnar i jorden för att inte förgifta luften eller låta giftet komma nära mitt citronträd, lagerträdet eller rosmarinen. Nu har tyvärr rosmarinträdet dött i vinter, annars är det de växterna jag kan skörda av hela året. Jag har haft otur med rosmarin förut. När det blivit ett stort träd har jag svårt att få bevattningen lagom; antingen vattnar jag ihjäl stackaren eller så blir det för litet vatten så den dör av torka. Nu får jag börja på ny kula igen i vår.

Några fuchsior har dött helt och hållet, några ser litet piriga ut och fuchsiasticklingarna har inte tagit sig så värst bra, tyvärr. Pelargonfronten ser desto bättre ut. Alla gamla plantor är nedklippta sedan länge och kommer sig fint med blad som persilja i massor nu, vissa med stora blomknoppar redan. De flesta sticklingar ser bra ut. Jag har idag klippt ett antal toppar och levererade flera stora påsar med sticklingar och namnlappar i till en väninna i eftermiddags.

Alla nedvissnande agapanthus är gröna och fina, jag tror jag har 6 sorter sådana. Likaså de städsegröna stora pottorna ser bra ut. Jag drar bort alla vissna blad och genomvattnar med svag gödning nu. I vinter har dom bara fått en liten skvätt vatten nån gång i månaden,  knappt det. Och se vilken belöning jag redan får!

Visserligen hade jag en stängel som blommade till jul men den var ju litet förvirrad. Den här VET att det är vårdagjämning om några dagar! Till på köpet tror jag att den kommer i en av mina nydelade krukor. I höstas var det flera kompisar som ville ha plantor och jag delade en stor kruka som hotade att sprängas - mitt kriterium för att dela en agapanthus, och jag gör det alltid på hösten efter avslutad blomning. Dom vill inte gärna komma igång med blomning förrän krukan är fullrotad och det brukar ta ett par år. Därför är det inte varje år jag kan dela med mig av plantor. Jag poängterar alltid detta för dom som får plantor: låt bli att plantera om eller dela förrän krukan hotar att spricka eller faktiskt gör det och bara på hösten efter blomning. Nyss var det en bekant som inte kom ihåg det och både planterade om och delade sina rätt små plantor. Jag beklagade och sa att hon antagligen inte får blommor i alla fall i år. Och så kommer en av mina i höstas delade med årets första knopp! Å, vad jag hoppas att jag får fel även om hennes krukor!

Förra sommaren fick jag ca 80 blommande stänglar i mina agapanthuskrukor. Det är alltid lika spännande att leta efter nya knoppar. De blommande stänglarna är bland det vackraste jag vet bland mina växter.

Kulturens utsvältning på landsbygden

Häromdagen lyssnade jag till en välbesökt och utomordentligt intressant föreläsning i Farstorps Föreläsningsförening. Det var Fredrik Önnevall, som berättade om sina tre år som SVT:s förste korrespondent i Kina. Det finns en hel del föreläsningsföreningar på den skånska landsbygden som med blygsamma samhälleliga bidrag bedrivit sin folkbildande och kulturella gärning i många år. Inträdet i söndags uppgick till SEK 20, vilket alla har råd med. Nu är det slut med bidragen, regionen har "inte råd"! Det har inte precis blivit press-storm mot beslutet men det har noterats. Helsingborgs Dagblad har skrivit om det.

Det har också tidningen Efter Arbetet gjort men dessa två är de enda jag noterat. Här är vad Efter Arbetet skriver:

Föreningar nekas bidrag

2010-02-23

Skånes föreläsnings­föreningar har sedan i höstas kämpat för att behålla sitt bidrag. Nu är det avgjort. När regionen sparar räcker inte pengarna.
– De flesta kommer att gå under, säger talespersonen Sven Johansson.

Mindre kulturföreningar har tidigare kunnat söka pengar hos Skånes Bildningsförbund, så är inte fallet längre. De skånska föreläsningsföreningarna kan inte längre söka pengar för enskilda föreläsningar. Majoriteten av de 25 föreningar som är aktiva idag kommer inte att klara sig, tror Sven Johansson, ledamot i Skånes föreläsningsföreningars intresseorganisation.
– Det värsta är att vi inte har fått någon förklaring. Vi hade kunnat leva med en sänkning, men varför strypa bidraget helt och hållet, säger Sven Johansson.
Svaret från regionen är att föreningarna bör höja biljett­priserna eller försöka lösa finansieringen genom samarbete med andra kulturinstitutioner eller genom sponsring.
– Föreläsningsföreningarna tar väldigt lite betalt av sina besökare. Vi anser att de kan klara sin finansiering själv, det är rimligt att de tar ut priser motsvarande vad en biobiljett kostar, säger Rolf Tufvesson (KD), ordförande i Regionens kulturnämnd.

”Går inte att höja priserna”
Men Sven Johansson tror inte att det går att höja priserna.
– Våra åhörare är äldre, ofta pensionärer som inte råd att komma om vi höjer priserna, säger Sven Johansson.
Regionens kulturbudget är totalt 400 miljoner varav ungefär 250 000 kronor årligen går till föreläsningsföreningarna. Rolf Tufvesson vill inte berätta vad de det indragna bidraget ska användas till.

Eigil Söderin

Fakta: Föreläsningsrörelsen
Under förra året arrangerade de skånska föreläsningsföreningarna 274 föreläsningar med sammanlagt cirka 15 000 åhörare. Det blir drygt 55 åhörare per föreläsning. I genomsnitt har föreningarna fått 13 000 kronor per år i stöd. Föreläsningarna vänder sig till alla. 

Konst och kultur har ALDRIG klarat sig på marknadsvillkor. Det kommer inte att ske nu heller. Antingen krävs privata gåvor och donationer eller solidarisk samhällsinsats. Med det senare kan vi sträva efter kvalitet och tillgänglighet för alla.

Jag kan inte låta bli att jämföra skattepengarna som går till arrangemangen kring det kungliga bröllopet med den skärv föreläsningsföreningarna är beroende av för sin fortlevnad och nu mister. Prioritering kallas det.

 

 

 

 

 

 

 

 

Våren på väg?

Så här såg det ut när jag körde hem i går eftermiddag. Mörkt och kulet och flingor stora som lappvantar.

 

Och så här ser det ut nu, 24 timmar senare. Mycket snö ligger kvar men det ljusnar allt mer, hurra!

Fredagstema: Tid

En som har bra tankar om tid är Bodil Jönsson, nybliven pensionär i höstas. Hon har skrivit två böcker om tid. Den första 

gav oss bl a begreppet ställtid. Det sättet att tänka underlättade för mig i mitt arbete som innebar att vara beredd att gå från 0 till 100 på ett ögonblick. Då fick man ta till ställtiden EFTERÅT. Jag brukar uttrycka det som att jag sätter mig ner och väntar på att själen ska hinna ikapp.

Nu har Bodil J skrivit 

Jag har inte läst den ännu men i en  intervju om boken säger hon något jag tar till mig. Som pensionär efter över 40 år i fysikens tjänst på Lunds Universitet ska hon ge sig själv BETÄNKETID.

Jar tror faktiskt att det är precis det jag håller på med!

Zonta markerar kvinnodagen den 8 mars. Varje år.

Jag är sedan många år medlem i Hässleholms Zontaklubb. För alla som inte vet är  ZONTA en internationell organisation för yrkesverksamma kvinnor.  Zonta grundades i USA för i år 91 år sedan och finns i ca 70 länder. Vi arbetar fr a för att stärka kvinnors och flickors ställning, motverka våld mot kvinnor och främja kvinnors hälsa, och också för att underlätta utbildning.  Zonta samarbetar med olika FN-organ i ett flertal projekt och har olika stipendier till kvinnor som utbildar sig på olika nivåer. De lokala klubbarna har egna lokala projekt och stipendier. Vår klubb har t ex ett årligt stipendium till en flicka i avgångsklassen på någon teknisk linje i Hässleholm.

Varje år arrangerar vi en aktivitet på Internationella Kvinnodagen den 8 mars för allmänheten. Flera år hade  vi olika arrangemang mot trafficking, andra gånger har det t ex handlat om kvinnohälsa eller utbildning och läskunnighet. Ett av våra mera uppmärksammade föredrag hölls av  Claes Scmidt/Sara Lund.
Vi hade i god tid bokat lämplig lokal och talat om vem som skulle hålla föredrag. Några dagar före den 8 mars fick lokaluthyraren, som var den lokala pingstkyrkan, kalla fötter och vägrade oss tillträde. Vi fick urakut skaffa en ersättningslokal men fick också mycket gratis PR genom att det hela gick runt i rikspressen. Det blev en enorm succé och vi fick alla avslöjat en hel del egna fördomar vi inte visste vi hade.  Men inte en enda representant från dom som portat oss kom och lyssnade - dom som hade behövt det mest av alla..

Vi har varit så "seriösa" i alla år att vi i denna gång gjorde ett mera lättsamt program som således gick av stapeln i måndags kväll den 8 mars. Uppenbarligen har klubbens arrangemang ett gott rykte för alla biljetter sålde slut i ett nafs. Förutom att kortfattat redogöra för Zontas mål och visioner och lokala liksom internationella arbete bjöd vi på musikalisk stå-upp-underhållning av två glada herrar, Claes Virdeborn och Ola Hjelm, som tog oss med på en slags livsresa i humoristisk form. Efter god mat blev det modevisning från fyra av traktens klädbutiker för både damer och herrar, allt från fritidskläder till fest och bröllop.
Ett frikostigt lotteri avslutade tillställningen för i år.
 Förutom att vara ansvarig för kassan vid insläppet tjänstgjorde jag även som en av mannekängerna. Trots att vi var tolv stycken gällde det att vara snabb att skifta livstycke, det vill jag lova.

Vi blev tackade med applåder och var sin gula Zonta-ros, som alltid är vår blomsterdekoration och vår symbol förutom den speciella loggan med det stora Z:at.

Således hade jag ytterligare en hektisk men mycket givande dag som avslut på en aktiv vecka.
Sedan dess tar jag det lugnt ett tag. Mycket lugnt i flera dagar, jag lovar. Ska bara...

En utmärkelse!

Jag har fått en utmärkelse av Pettas på Åland . Tack, tack! Uppskattningen är ömsesidig!
Utmärkelsen uppmanar att länka till den som givit den, att skriva 7 saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till 7 andra bloggare man uppskattar. Det första är redan gjort och för ett par månader sedan gjorde jag samma sak så nu måste jag hitta på 7 nya saker att berätta om mig själv.

1. Jag är en sakletare.  Saken jag oftast letar efter är min nyckelknippa. VAR har den lagt sig, frågar jag mig OFTA.
2. Jag har en klänning som varit på operan både i Sydney och New York samt på bröllop i en våning i Stockholm där Hjalmar Branting bott. I det tredje fallet inte med mig själv inuti, dock. Föreställer mig att klänningen är mallig över allt detta.
3. På tal om Hjalmar Branting så har jag av min farfar ärvt en svartmålad gipsbyst föreställande densamme. Den var en av farfars käraste ägodelar för han hade fått den på sin 50-årsdag - av sin son, min far. Far var generad över den men farfar fyllde 50 under krisen på 30-talet, far var fattig och hade svårt att köpa något. Jag gillar den men sätter ibland vanvördigt en spetshatt på den.
4. Jag har en senkommen karriär som fortsätter efter min pensionering - mannekäng. Väldigt roligt!
5. Jag har fyllt 60 (för flera år sen) men det faller ju på sin egen orimlighet (citat Bodil Malmsten).
6. Jag behöver inte se fler mumier i mitt liv. Jag går alltid vilse på stora museer och hamnar på egyptiska avdelningen med mumier - örk!
7. Jag vill åka till Åland - SNART!

Vad beträffar att utse 7 nya bloggare att få en utmärkelse ber jag att få hänvisa till min långa lista i vänsterspalten! Ni är fler än 7 men jag gillar alla era bloggar!

Pust efter hektisk vecka med mycket kul!

Förra veckan började med en resa till Borlänge som gick utan missöden trots att det varnades för snödrev mellan Frövi och Borlänge. Tåget var ca 15 minuter sent framme och 2 1/2-åringen, som tillsammans med pappa och sjuårig storebror mötte mig, meddelade strängt att "Vi har VÄNTAT på dig! Vi kom för att HÄMTA dig! Nu har vi HÄMTAT dig!"
Jag blir alltid så varm hela jag av Borlänge-familjen och allt blir så lättsamt och otvunget. Pappa J fick sin lätt försenade 40-årspresent och barnen var sin liten hälsa-på-gåva och allt mottogs med glada miner.
Följande morgon var det 7-åringens dag, det hade jag lovat. Han hade februarilov under veckan och fick ju vara på Fritis när mamma och pappa jobbade. Vi nästan hängde på låset på Framtidsmuseet, 
vilket var ynglingens val av aktivitet. Han hade först tänkt sig bio men sen själv tänkt om, och det tyckte jag var bra! Jag kunde under dagen notera en viss beslutsångest. Efter flera timmars varierande upplevelser på museet, som är en plats att verkligen rekommendera, lovade jag att han fick köpa EN grej i museibutiken. Det visade sig vara väldigt svårt att välja tills jag hittade en boll i form av en jordglob. "Här kan du få HELA VÄRLDEN för 25 kr", sa jag och det tog skruv. Den hemfördes i triumf.

Svenska olympiamössan, som mamma hade virkat och ynglingen ALLDELES SJÄLV broderat lappen på, väckte stor beundran hos minst fem snälla tanter på bussen och på stan. Stolt och generad klämde han till sist fram sitt "Tack!" Mäkta mallig för gluggen i tandraden var han också, den goe grabben. Tack för en härlig dag, S! Själv tackade han med ett egenhändigt mejl, dessutom.

Litet hemmabus hade vi sen med lillebror A, ett ljuvligt litet troll som har en leksaksbil som det står Polis på. Det är dock absolut ingen polisbil utan en POSTBIL, bara så ni vet!

Torsdag förmiddag gick resan söderut igen från ett alltjämt snötyngt men soligt Dalarna.

Även hemåt gick tågresan bra  med bara några minuters försening men min anslutning vid andra och sista bytet väntade snällt. En perrongvakt stod och ropade att vi skulle springa så det gjorde vi, både vi som skulle västerut och de som skulle österut. Jag hade inte biljett till mitt sista tåg men en intelligent konduktörstjej bara höjde handen, "det är lugnt", ingen biljett avkrävdes mig för de 11 minuterna som den resan tar.
Några snabba ärenden på byn hann  jag, sen hem och packa om och förbereda inför silverkursen.
Fredag morgon blev så där urtidig igen med tågresa, denna gång till Dronningens By över Öresundsbron. Jag kom i så god tid att jag tog mig en andra frukost på Café HC Andersen i Raadhusarkaden som jag gick in genom för att få upp värmen efter ett iskallt tåg. Där doftade det så gott av nybakat bröd och kaffe att jag inte kunde motstå en morgencomplet med kaffe, friskbagte rundstykker, ost och hjemmelavet syltetøj. Sen var jag parat till att vandra till Kompagnistraede 29 där Owe Johansson, Silver Artist  håller till. Efter hand anslöt de andra eleverna, vi var i allt 4 glada damer.
Owe verkade glad, han med. Hans lugna pedagogik funkar så bra. Ingen prestationsångest drabbar en, och man överträffar sig själv emellanåt.

E är mycket koncentrerad! Hennes slutresultat var en urflott ring med en STOR ametist hemförd från Indien. Bara NJUT!

För att vi skulle röra litet på oss gav Owe oss en karta över kollegor i de närmaste kvarteren och i en butik för nutida danskt silversmide föll jag för en helt vansinnig ring. Den har en liten pinne med en kula där man trär på en silikongummipralin. Jag fick en liten ask med tre praliner, varav den illskära var den häftigaste. Det följde också med en pytteask med talk för att rätt sköta pralinerna!  Maxjenny Forslund, Owes dotter, tyckte det var ett utmärkt köp och alldeles för billigt. Maxjenny delar butik med pappa och mamma, Margareta Forslund . Pralinringen kan dock på intet vis mäta sig med den E åstadkommit, förstås.

Resultatet av mina tre dagars jobb med infattningar av några små cubic zirkonia jag inhandlat ser ut så här:

Dom väger inte så mycket. Mer väger däremot den puckelanka Owe skaffat till mig eftersom dom är litet billigare i Danmark. Jag var glad att jag hade en övernattningsväska på hjul!

Med hjälp av puckelankan kan man göra kulor men det blev inga färdiga den här gången.

Vi var tre kompisar som samordnat oss och vi hade bokat ett rum för tre på ett hostel alldeles i närheten där vi hade ett rum stort som en båthytt, ungefär, men det fungerade utmärkt och var snorbilligt för att vara i absoluta centrum av storstaden. All mat ingick i kursen; Owe är en baddare på vegetarisk mat. På söndag eftermiddag fick vi diplom och avskedstal och vacklade trötta och lyckliga med våra alster till Hovedbangården och tog tåget hem. Pust!

Fredagstema: Morgon

 

Saltistjejen ansvarar för månadens fredagsteman och dagens är således Morgon. Jag skriver detta torsdag kväll och känner att det är särdeles aktuellt! 

Under hela mitt yrkesverksamma liv ringde väckarklockan oftast 05.20 på vardagarna. Jag är morgontrött och har lååång startsträcka och HATAR att skynda mig på morgonen. Alltså stiger jag upp i god tid, äter ordentlig frukost och läser tidningen innan jag ska iväg. Sedan jag pensionerade mig njuter jag av att INTE behöva stiga upp på en bestämd tid och jag kan nattramla hur länge jag behagar. Och det behagar jag!

MEN i morgon ska jag med bussen kl 06.37 fvb till tåget mot Danmark för mina tre dagars silverkurs. Och eftersom jag kom hem i kväll från några dagar i Dalarna gäller det nu att packa om övernattningsväskan och hitta sängen kvickt. För i MORGON ringer väckarklockan kl 05.00!