Lördagstema: Fotografering

Sista temat för lördagarna i mars som Kicki i Livsrummet står för är fotografering.
Många företeelser har genomgått stora förändringar de senaste decennierna i och med tillvarons digitalisering men få så stora som just fotografering.

Jag köpte min första kamera som 12-åring, en småbildskamera, det var ganska nytt och modernt då. Enklast och billigast var att ta diabilder. Jag hade aldrig nån projektor med duk utan fick nöja mig med en liten enkel "betraktningsapparat" som en pytteliten tjockTV, ungefär.  Efter några år övergick jag dock till svartvitt och lärde mig framkalla och kopiera själv. Det var fantastiskt roligt och än i dag tycker jag att mina bästa bilder finns bland dessa svartvita.

En bild från mitt album 1978. Det är lanthandeln Levins i Röke med de tre bröderna Sigge, Kalle och Hilbert. Kalle, han i mitten, är den ende som lever idag och han fyllde 95 för ett par veckor sedan.

Sen fick jag svårare att kunna ta mig tid i mörkrummet (det blev ofta hela nätter!) och övergick till färg och framkallning och kopiering på labben som t ex Extrafilm som blev allt billigare. 

Jag höll ut läänge mot digitalkamerorna som i de första generationerna tog usla bilder som inte gick att förstora. Många karlar i bekantskapskretsen var begeistrade och föll för tekniken och bortsåg från bildkvaliten men jag envisades i det längsta med min gamla Canon systemkamera som jag hade avancerat till vid det laget via ett antal andra, däribland en halvformatskamera jag älskade, en Canon Dial.

Den här bilden hittade jag på nätet, min egen kamera finns någonstans men jag orkade inte leta efter den.

Till slut måste jag dock kapitulera och på den vägen är det ju.  Som alla andra är jag heldigitaliserad med flera kameror av olika slag. Till vardags duger ju faktiskt iPhonens kamera bra och den finns praktiskt taget alltid med. Jag blir allt mera obenägen att "släpa" med "riktig" kamera om jag inte har särskild anledning.

En annan anledning till att ibland med avsikt INTE ta med kamera är det faktum att synfältet krymper när man hela tiden ser genom kameraögat och det stör ibland min upplevelse. Jag vill inte jämnt bli frestad att betrakta omgivningen som potentiellt bildmotiv. Skulle jag se något jag ändå vill ta en bild av finns ju telefonen där.....

Fotografering kan även missbrukas. Och numera när det inte kostar något undrar jag om det inte egentligen missbrukas mer än brukas vettigt. Man fotograferar och filmar ALLT, ofta mot personers vilja och vetskap. Inte konstigt att det ibland talas om lagstiftning mot viss fotografering mot folks vilja - hur det nu skulle gå till att övervaka efterlevnaden.  
Paparazzis med extremzoom som jagar "kändisar" på privata altaner gör mig bara illamående.
Ett annat "missbruk" är detta eviga publicerande av maträtter på facebook och Instagram. Först fnissade jag när jag såg människor fotografera sin pizza på pizzerian, nu blir jag bara trött. Och Instagramserier med dagens alla måltidsrapporter gör mig emellanåt benägen att radera appen... Skrattade häromdagen när en dotter påpekade det trista i mammans eviga tallriksbilder.

Jag såg en utställning i NY häromåret på temat att kameran inte ljuger. Det gör den visst det! Eller i alla fall fotografen. Och dagens digitala fipplande med photoshop är inget nytt. Sen daguerrotypins dagar på 1800-talet har man manipulerat fotografier. 
TACK, Kicki, för denna månadens rubriker! Jag har blivit inspirerad och fått läsa många utomordentligt bra varianter på dina teman!
Nu tar Gnuttan i Danmark över i april, välkommen!

Kulturtanter och mäns våld mot kvinnor

Nu kommer ordet kulturtant in i SAOL! Det gör mig stolt för jag räknar mig till den skaran.
Det är en äretitel - till skillnad från "kulturman".
Läs gärna Liv Strömqvists krönika i ETC.
Jag fastnar särskilt för meningen där hon påpekar det märkliga att de män som producerar kultur höjs medan den majoritet som konsumerar den sänks i den allmänna debatten. De kvinnor som producerar kultur får ofta nöja sig med en andraplats. T ex tog man i nyheterna idag upp det faktum att ett rockband automatiskt betyder att det är killar som spelar. Tjejer som spelar rock har inte rockband, de har tjejband....

Jämställdheten har långt kvar, inte bara i Saudiarabien.
F ö anser jag att Margot Wallström borde få medalj.

Jag bevistade ett kulturevenemang i lördags eftermiddag. Man sände Otello från Stockholmsoperan live på ett stort antal biografer i hela landet. Jag och ca 10 entusiaster till såg den på min närmsta biograf. (När Metoperan sänder är vi väldigt många fler! Kanske problemet i lördags delvis var tidpunkten - kl 15. Vad vet jag?)

Jag har alltid värjt mig mot just den operan trots den gudomliga musiken. Nu koncentrerade jag mig och tog in hela handlingen och förstod precis varför jag har så svårt för den. Den är alldeles för verklig, aktuell och otäck.
Den beskrivs av regissören som en svart mans, eller en ensamvargs, historia i ett vitt samhälle och det kanske den är till stor del, i alla fall i Shakespeares ursprungliga drama. Men egentligen är det den klassiska historien om vissa mäns oresonliga våld mot kvinnor, upprepat varje dag i hela världen.
Jago, den onde demonen i Otellos fall, sjöngs mästerligt av den bulgariske barytonen Vladimir Stoyanov (föreställningens klart lysande stjärna bland de manliga sångarna). Han sände verkligen rysningar utefter min ryggrad!
I den verkliga världen behövs ingen fysisk Jago, den våldsamme mannens egna demoner, ofta stärkta av alkohol räcker fullständigt för att igångsätta den både psykiska och fysiska misshandeln.    

Omgivningens handfallenhet och oförmåga att skydda Desdemona (den bländande Malin Nyström)   liknar också fullständigt verklighetens sociala och polisiära myndigheter som gång på gång inte "tror"  att det är så farligt - tills ytterligare en kvinna som förgäves bett om hjälp mördas. Emellanåt åtföljt av självmord, liksom i Otellos fall.
Litet  västgötaklimax blir det när Desdemona rejält strypt och synbarligen död åter vaknar upp och sjunger sista arian innan hon dör en gång till och Otello skär sig i halsen med utomordentligt klent blodflöde som resultat och ändå dör. Som snittet såg ut tog det bara ytligt i sneda halsmuskeln. OK, jag ÄR yrkesskadad.

I bilen på hemvägen lugnade jag ner mig med hjälp av Placido Domingos sånger från Medelhavet.

Fem minuter bakom kulisserna inför premiären hittade jag på youtube.





Uppdatering:
Har just hört programmet Kritiken i P1 där en panel diskuterade Otello i Stockholm och Aida i Malmö. En av de kvinnliga deltagarna framförde det jag diskuterar ovan och möttes av tystnad (eller hörde jag ett fnys?) från herrarna! Är någon förvånad?

Lördagstema: Planering

Kicki i Livsrummet har planerat att vi ska skriva om planering idag.

Efter yrkeslivet såg jag fram mot ett liv där jag inte skulle behöva planera allt efter jour- och tjänstgöringsscheman.
För tio år sedan fick jag i födelsedagspresent vad som då kallades en handdator. Den hette PalmOne  men fick snart namnet Löshjärnan. I den kunde jag skriva in ALLT med en liten pinne. I ca ett halvår var jag skeptisk och dubbelförde i en gammaldags papperskalender men sen var jag fast digitalt. Jag synkade med macen så allt fanns i dubbel upplaga ändå.
Palmen har jag i en låda och när jag idag satte i laddaren så vaknade den prompt! och allt finns kvar!

Såna här jourscheman slipper jag numera, skönt!

Sedermera avlöstes ju palmen av iPhonen och på den vägen är det.

Som pensionär skulle jag ta dagen som den kommer och gå dit näsan pekar.
I mycket gör jag nog det men oj, vad jag även planerar. Och det långt fram i tiden! Dessutom märker jag hur alla panschiskamrater planerar och fyller sina kalendrar lika långt fram. OK, det finns några som värjer sig om man föreslår en gemensam aktivitet om ett par veckor med att såå långt kan de inte planera i förväg!

När man jobbar detaljplanerar man - där ska jag kunna gå hem kl 17, då hinner jag till en viss affär som stänger 18; jag måste klippa mig snart, då måste jag beställa tid till nästa gång jag har en ledig lördag; måste ändra tandläkartiden tills jag har jourkompledigt om en månad....
Ja, ni vet.

Då var det guld värt att ha en hel söndag oplanerad! Att få sova länge, lyssna på Godmorgon Världen mellan 9 och 11, lulla runt i morgonrock halva dagen var lyx.

Numera har jag lyxen betydligt oftare! Och skulle jag missa Godmorgon Världen när programmet sänds kan jag hitta det på SR Play och behöver inte låta bli att svara i telefon på söndag fm som förr - eftersom vissa bekanta inte kunde komma ihåg att man inte ringer mig mellan 9 och 11 på söndagar....

En annan sorts planering sysslar jag emellanåt med. När man hamrar till ett stycke silver där hammarslagen inte sedan ska synas måste man planera efteråt med en planeringshammare!

Orkade inte fotografera min egen hammare utan lånar denna från nätet.

I ett regnigt Göinge planerar jag idag en kulturell aktivitet, får se hur den utfaller. Under tiden jag planerar ska jag ta en tur bland övriga lördagsskribenter - ni står f ö i högerspalten!

Lördagstema: Kökssoffa

Englundskan i Livsrummet har tänkt ut Kökssoffa som tema åt oss denna lördag.

Inte ens i min barndom var kökssoffor i min verklighet vanligen förekommande annat än på det sk bondlandet där de fanns i varje kök. Ibland bara raka och enkla med ett trähårt lock och stram rygg, ibland med litet snidade krusiduller som gjorde ont i ryggen om man lutade sig men kanske med en tunn stoppning och ett vackert överdrag på locket.
Kom man på oplanerade besök i gårdarna i byarna där vår stuga låg var det i köket man umgicks och i soffan man blev bjuden att sitta ned. Den stod ofta vid väggen precis innanför dörren ett stycke från bordet och bestods det något att äta eller dricka bjöds man att sitta fram.

I början av min läkarkarriär runt 1970 vikarierade jag som provinsialläkare i mörkaste Småland några månader. Då åkte man på hembesök i stugor och gårdar och var inte sällan kallad att undersöka en gamling i just i en kökssoffa. Passade av en hemmadotter eller svärdotter - aldrig son eller svärson (otänkbart!) låg de där i sin soffa när benen inte längre bar. Även vid den tiden kunde det vara svårt att få plats på ålderdomshem eller landstingets sjukhem som fanns då. Jag kunde inte heller alltid frigöra mig från tanken att det var billigare att ha gamlingarna i kökssoffan så att inte hela pensionen gick åt till avgifter och arvet krympte.....
Men jag minns också ett par episoder där just desperata svärdöttrar fick nog och helt sonika beställde en bårbil och lämnade in den gamla på läkarmottagningen och vägrade ta hem vederbörande igen.   Vid åtminstone ett tillfälle skickade jag in en sån gammal svärmor till lasarettet utan egentlig grund i akut sjukdom för att svärdottern i alla fall skulle få några dagars frist.

Senare, när jag tjänstgjorde på sjukhus läste jag i en journal att en patient måste komma få komma  på sjukhem eftersom det inte fanns någon dotter eller svärdotter! Knappast ett argument som skulle framföras idag under vårdplanering, som det så fint heter. Vilket dock inte betyder att inte anhöriga gör det största jobbet med att ta hand om gamla, sjuka och funktionshindrade. Det är den krassa verkligheten trots personliga assistenter och hemtjänst; den allra största delen vård utföres av anhöriga. Ålderdomshem finns inte och det är kommunerna som sköter äldresjukvården efter Ädelreformen 1992 (eller lägger ut den på entreprenad).
På ett sjukhus skrev man i sköterskerapporten ibland BBE, vilket skulle läsas benen bär ej, som inläggningsorsak. På mitt sjukhus användes en mera  latiniserad diagnos som dock inte heller betecknade sjukdom. Jag betvivlar att  någon av dem skulle gå att få in i dagens datorjournaler...

I vår stuga fanns förstås en kökssoffa men den stod i rummet innanför köket. Förknippat med den finns ett par minnen. På 1950-talet firade vi jul flera smällkalla vintrar i stugan trots avsaknad av vatten inne och ordentlig uppvärmning. Vi eldade i öppen spis och hade ett löst litet  täljstenselement. Någon förälder eldade sent och steg upp tidigt och eldade innan övriga huttrande kunde stiga upp. Mina systrar var små och sov skaföttes i kökssoffan. Mor lindade in vardera ungen i en liten prickig-korvmönstrad filt och stuvade ner dem i soffan under många ytterligare filtar efter att locket lyfts bort och soffan dragits ut en bit.

Många år senare bodde jag på veckorna i stugan eftersom jag då hade närmare till jobbet än från stan där vi bodde. Jag hade jour var tredje natt och led av ständig sömnbrist (på den tiden jobbade man 36 timmar i sträck när man var jour utom på helgerna då det blev från fredag morgon till måndag kväll, vansinnigt, jag vet!). Så det hände inte sällan att jag helt enkelt slocknade på sofflocket så snart jag kommit hem och satt mig ner. Där vaknade jag en gång av att en bekant stod mitt i rummet och med hög röst konstaterade att "Du är ju inte riktigt klok! Vem som helst kan ju gå rakt in utan att du märker det!)

Nåt i den här stilen var vår soffa.

Av olika skäl blev det så småningom så att en av mina systrar blev ensam ägare till stugan och då försvann soffan efter en tid och det möblerades om. Jag tyckte sen alltid det såg litet tomt ut där den stått.

Och sedan ett par år finns stugan inte längre i familjen alls. De närmaste gårdarna i byn bebos inte av bönder längre utan i flera fall av danska sommargäster och jag befarar att de flesta kökssofforna skattat åt förgängelsen. Men visst var det en praktisk och ofta vacker möbel!

I högerspalten står övriga lördagsbloggare samt månadens rubriker!

Brottsoffer

Förra veckan berättade Karin Englund hur hon blivit rånad på plånboken och om en del av de vedermödor och besvär det orsakade - och de lär inte vara över ännu för hennes del. Föga anade jag att det så snart skulle vara min tur att bli inblandad i en stöld.

Tyringe Konstförening har funnits i 42 år och jag har varit styrelsemedlem i över 30. Vi har våra utställningar - 8 st om året - på byns bibliotek och vi är en aktiv och uppskattad förening med många medlemmar. Styrelsen jobbar bra ihop och vi turas om att ansvara för utställningarna och att vara kontaktperson för våra utställande konstnärer. För den pågående utställningen är jag ansvarig.
Jag har länge haft ögonen på Sara Granér, en av våra unga, egensinniga och begåvade serietecknare, och när hon häromåret ställde ut i södra Skåne for jag dit på vernissagen och blev ännu mer förtjust. Jag pratade med henne på stående fot och vi kom överens om att hon skulle komma till oss. Nu har hon utställning här sedan en vecka. Det har varit helsidesreportage i flera tidningar och en strid ström av besökare.

 I förrgår, måndag, hade jag litet pyssel med praktiska ting för föreningen på biblioteket och gick litet fram och tillbaka passerande utställningsdelen av lokalerna flera gånger. Vid ett tillfälle ser jag en man stå och hålla i en av tavlorna och fick för mig att han försökte hänga den rakt. En stund senare är mannen borta men tavlan hänger väldigt snett. Jag har grejor i händerna och går för att lägga dem ifrån mig på kontoret. När jag går tillbaka för att justera tavlan är den borta! Det visar sig strax att ytterligare en tavla saknas.

De här två bilderna är stulna.

Vid tidpunkten var det mycket folk i rörelse på biblioteket och jag kan inte ge något signalement på mannen jag bara såg bakifrån. Det var en knapp timme kvar till stängningsdags.
Hade inte jag varit på biblioteket just då hade stölden kanske inte upptäckts förrän idag.

Det tog många timmar under kvällen att polisanmäla, ringa till Sara som blev jätteledsen, andra i styrelsen, kontakta tidningarna, lägga ut meddelande på facebook, mm.  
Dessutom mådde jag fysiskt illa av hela situationen. Det är så förfärligt att bli brottsutsatt. Även om det inte gällde mig personligen den här gången så kom de känslor tillbaka som jag hade när jag en gång blev bestulen på plånboken under en resa. Jag blev svimfärdig, torr i munnen och illamående.
Tavlornas värde är 10 000 kr och konstnären blir inte ekonomiskt lidande, tack ock lov, men de var inte till salu.

En enda gång tidigare för ca 25 år sedan har föremål stulits från en utställning, den gången var det glaskonst som någon plockade med sig och de kom aldrig till rätta.

I går morse blev jag abrupt väckt klockan 7 av telefon från lokalradion och tre kvart senare blev jag intervjuad i direktsändning. Tur att jag hann dricka kaffe och "sjunga upp" mig på den stunden och väldigt bra att det inte var TV.....
Tidningarna har skrivit om stölden och facebookvänner delar och delar.

I dag, onsdag, har vi årsmöte med Sara Granér som föredragshållare. Jag tror vi får ställa fram många stolar extra; så här mycket publicitet har vi aldrig haft förut. 

Nästa månad har vi en ny utställning. Ansvarig kontaktperson? Jag.
Bara att kavla upp ärmarna.

Lördagstema: Ansikte

Ny temadirigent är Livsrummet som ger oss rubrikerna i mars.
Ansiktet, nyllet, nian, planeten, fejset och några till som jag inte kommer på är benämningarna på det viktigaste i vår fasad.
Alla är unika - utom typ enäggstvillingar som det finns två av.
Vi ser skillnad och kan minnas oändligt många ansikten - om man inte lider av prosopagnosi, dvs ansiktsblindhet, förstås. Förmodligen ett något pinsamt handikapp emellanåt.

I Kina gäller det att inte förödmjuka personer i t ex affärsförbindelser. Det finns koder i umgänget och jag läste om en svensk person som förhandlade med en kinesisk där det var svårt att komma överens. Uppenbarligen hade kinesen en chef över sig som hen måste svara inför och till slut väste hen helt förtvivlad "ge mig ansikte". Först då förstod den svenska personen hur viktigt det var att följa reglerna.

Även i vår kultur kan man förlora ansiktet när man gör bort sig.
Idag tycker jag att 31 st näringslivsrepresentanter har förlorat 31 st ansikten....
(http://www.dn.se/debatt/sveriges-trovardighet-som-handelspartner-star-pa-spel-1/)

Här är ett ansikte med speciell personlighet. Henne skiter man inte på näsan!

 Månadens ämnen och temadeltagarna står i högerkanten!