Samma plats den 20 februari 2009:
Om drygt två veckor vet vi hur det blir 2010. Återkommer i frågan.
söndag 31 januari 2010
Vintervägar
Man behöver inte vänta på sådana här löpsedlar när man ska ut på vägarna. Jag har numera gjort till vana att gå in på vägverkets hemsida och kolla läget på vägarna via den avancerade kartan. I morse steg jag upp vid 7-tiden för att en stund senare ge mig iväg till efterlängtad övning i kinesisk kalligrafi en timmes körning hemifrån, delvis på småvägar. Men kartan över min tilltänkta väg samt ett tätt snöfall utanför fönstren gjorde att jag ringde återbud. En ny titt på vägverkskartan styrker mig i beslutet, flera olyckor med flera fordon inblandade rapporteras från trakterna. Suck. Det förvånar mig inte ett spår. Så som man ser medtrafikanter bete sig är det konstigt att inte fler olyckor sker. Just på sistone har jag ett flertal gånger kört in på en parkering längs vägen och släppt förbi den korkskalle som legat bakom alldeles för nära. Då blir det lätt harmonika-sammenstød, som dansken säger, med ett antal nyskördade pisksnärtsskador allra minst.
Jag återvände till horisontalläge ett tag till i morse, det kändes snopet men inte helt fel. Varför sover man alltid som bäst i "fel ände"? Det gör i alla fall jag.
Sen var det tid att skotta uppfarten igen för att därefter belöna sig med en kopp gott te.
Damen med hattarna
Några bloggvänner har reagerat på "hattinslaget" i förra inlägget. En stackare fick kaffet i halsen, en annan blev nyfiken.
För ett antal år sen gick jag under flera år en kväll i veckan hos en pensionerad modist av den gamla skolan och lärde mig göra hattar. Jag tyckte det var vansinningt roligt och har fortsatt hemma av bara farten. Jag har alltid velat ha något på huvudet och varför inte en snygg hatt? Nu har jag många - vet inte hur många och vågar inte räkna!
Så jag har gjort en liten hattparad, bara ett axplock i min digra samling. Ni får tycka vad ni vill men jag hoppas ingen får mer kaffe i halsen!
Jag börjar med en vintermodell där brättet fått en bit av tant Hilmas gamla persianpäls som dekor.
Jag klär bäst i hattar med rätt rejäla brätten, det syns ju att jag föredrar det. Det händer att jag köper en hatt ibland men eftersom jag vet hur man gör dem är jag rysligt kräsen. Under hösten har jag ofta använt en hatt jag köpt i Prag där det fortfarande finns duktiga modister. I Sverige är dom på utdöende, tyvärr. Många köpehattar här hemma är i ullfilt, ett material som lämpar sig för torrt klimat. Det är betydligt billigare än hårfilt och ofta hittar man en liten lapp inuti där det står: "Do not wear this hat in the rain."
Nähä? Vad gör man då om det plötsligt börjar regna och man är långt hemifrån? Jag tar INTE fram det lilla plastdragspelet och sätter över hatten, nix. Jag har ingen hatt i ullfilt. Punkt. Möjligen fäller jag upp mitt paraply - om jag har det med mig. Annars sätter jag den blöta hatten på en strut eller kruka och låter den torka. Borstar den och så är den fin igen. Man lägger inte en hatt med format brätte på en plan yta. Har man bara det till hands så lägger man den så att kanten sticker utanför. Jag vet inte hur många gånger jag bara haft t ex en fönsterkarm att lägga från mig hatten på, lagt den försiktigt med brättet utanför kanten. Sen har jag minst 10 gånger fått gå tillbaka och flytta ut den igen när vänliga människor tyckt att den håller på att ramla ner och puttat in den. I betjänade garderober hatar jag att lämna in hattar. Garderobieren tar hatten i kullen, kramar sönder den - även om jag demonstrativt håller fram den på rätt sätt - och slänger upp hatten på hyllan. Om det ens finns en hylla! Så jag avstår ofta hatt när jag ska på teater eller krog eller lämnar den kvar i bilen om jag är körandes. Jag gillar inte heller att låta andra prova mina hattar. Jag har litet huvud och mina hattar är oftast för små för andra. Och det gör ont i mig när jag ser hur folk drar i brättet och fördärvar det. Handskas man rätt med en välgjord hatt håller den hur länge som helst men man kan totalt försöra den på fem minuter om man är ovarsam.
I denna bistra vinter (just nu -19°) är det andra huvudbonader som gäller, förstås. Jag har gjort några hattar med päls nerom öronen men stickade mössor är heller inte dumt. Det gäller att hålla huvudet varmt - inte kallt!
För ett antal år sen gick jag under flera år en kväll i veckan hos en pensionerad modist av den gamla skolan och lärde mig göra hattar. Jag tyckte det var vansinningt roligt och har fortsatt hemma av bara farten. Jag har alltid velat ha något på huvudet och varför inte en snygg hatt? Nu har jag många - vet inte hur många och vågar inte räkna!
Så jag har gjort en liten hattparad, bara ett axplock i min digra samling. Ni får tycka vad ni vill men jag hoppas ingen får mer kaffe i halsen!
Jag börjar med en vintermodell där brättet fått en bit av tant Hilmas gamla persianpäls som dekor.
Nr två är en sportigare modell, helt i hårfilt, liksom de flesta av de hattar jag gör som inte är sommarhattar. Det är en god kvalitet, tål regn utan att tappa formen och kan fräschas upp lätt med litet ånga och en borste.
Den här är litet mer krävande med sin röda färg och flotta fjäderplym. Passar inte till jeans, precis.
En litet diskretare men ändå elegant modell, tycker jag.
Litet böljande i kanten och en läcker färg - allt behöver inte vara svart.
Än så är det vinter men det kommer en sommar, det är jag säker på! Och då är en skuggande hatt inte fel.
Färg kan man exellera i.
Liksom i blomdekorer!
Jag klär bäst i hattar med rätt rejäla brätten, det syns ju att jag föredrar det. Det händer att jag köper en hatt ibland men eftersom jag vet hur man gör dem är jag rysligt kräsen. Under hösten har jag ofta använt en hatt jag köpt i Prag där det fortfarande finns duktiga modister. I Sverige är dom på utdöende, tyvärr. Många köpehattar här hemma är i ullfilt, ett material som lämpar sig för torrt klimat. Det är betydligt billigare än hårfilt och ofta hittar man en liten lapp inuti där det står: "Do not wear this hat in the rain."
Nähä? Vad gör man då om det plötsligt börjar regna och man är långt hemifrån? Jag tar INTE fram det lilla plastdragspelet och sätter över hatten, nix. Jag har ingen hatt i ullfilt. Punkt. Möjligen fäller jag upp mitt paraply - om jag har det med mig. Annars sätter jag den blöta hatten på en strut eller kruka och låter den torka. Borstar den och så är den fin igen. Man lägger inte en hatt med format brätte på en plan yta. Har man bara det till hands så lägger man den så att kanten sticker utanför. Jag vet inte hur många gånger jag bara haft t ex en fönsterkarm att lägga från mig hatten på, lagt den försiktigt med brättet utanför kanten. Sen har jag minst 10 gånger fått gå tillbaka och flytta ut den igen när vänliga människor tyckt att den håller på att ramla ner och puttat in den. I betjänade garderober hatar jag att lämna in hattar. Garderobieren tar hatten i kullen, kramar sönder den - även om jag demonstrativt håller fram den på rätt sätt - och slänger upp hatten på hyllan. Om det ens finns en hylla! Så jag avstår ofta hatt när jag ska på teater eller krog eller lämnar den kvar i bilen om jag är körandes. Jag gillar inte heller att låta andra prova mina hattar. Jag har litet huvud och mina hattar är oftast för små för andra. Och det gör ont i mig när jag ser hur folk drar i brättet och fördärvar det. Handskas man rätt med en välgjord hatt håller den hur länge som helst men man kan totalt försöra den på fem minuter om man är ovarsam.
I denna bistra vinter (just nu -19°) är det andra huvudbonader som gäller, förstås. Jag har gjort några hattar med päls nerom öronen men stickade mössor är heller inte dumt. Det gäller att hålla huvudet varmt - inte kallt!
fredag 29 januari 2010
Fredagstema: Te
Det är Sparklings sista fredagstema idag och det handlar om te. Då vill jag berätta om det kalas som mina arbetskamrater ställde till med inför min avgång med pension 2007. Då begav vi oss ut i skogen nära småländska Markaryd i den mörka februarikvällen. Många hade aldrig varit på Stockhultsgårdens Tebod och var oroliga att dom kört fel efter vägbeskrivningen innan dom kom fram till den välkomnande gården långt från allfarvägen.
Jag hade ju varit där och att jag var förtjust hade några uppfattat och därför ordnat detta. Jag märkte att folk smusslade med påsar och när jag hängt av mig ytterkläderna såg jag att alla hade hatt - utom jag! Nu är det så att jag har gått och lärt mig göra hattar hos en modist och har ett försvarligt antal som jag ofta använder. Man förväntar sig att jag ska ha hatt, helt enkelt. Just den här kvällen hade jag inte det eftersom jag hade räknat ut att det inte skulle finnas hatthylla - det finns det alltför sällan numera på krogar - och jag är rädd om mina hattar. Dom får inte läggas hur som helst, då kan de tappa fasonen. (Därför lämnar jag ofta hatten i bilen om jag ska lämna in kläderna i en garderob för där massakrerar dom hattar!)
Nu hade alla hatt på inomhus till middagen. Det stämmer inte med de klassiska etikettsreglerna om hur man bär hatt. Man har hatten på till lunch men aldrig till middagen! Så jag fick ett gratis ämne till mitt tacktal efter maten och de fina presenterna. Vi åt en god middag med ett enormt urval bland husets minst 120 sorters teer därtill. Vi hade vansinnigt roligt och det blev många glada skratt.
Nu hade alla hatt på inomhus till middagen. Det stämmer inte med de klassiska etikettsreglerna om hur man bär hatt. Man har hatten på till lunch men aldrig till middagen! Så jag fick ett gratis ämne till mitt tacktal efter maten och de fina presenterna. Vi åt en god middag med ett enormt urval bland husets minst 120 sorters teer därtill. Vi hade vansinnigt roligt och det blev många glada skratt.
Det gavs också tillfälle att handla i boden, förstås. Problemet är bara att välja!
Det här är Svend som är herre till Stockhultsgården som drivs av danskar som förälskat sig i den småländska skogen. Som synes på hyllan finns även det nu alltmera populära rooibosteet i flera varianter. Det är sedan många år mitt favorit-kvällste. Det innehåller nämligen inget te-in (eller koffein, tror det är samma sak) så man kan sova gott efter en kopp. I sig själv är det ganska neutralt så det är gott med någon extra smaksättning som t ex lemongrass. Jag brukar blanda i litet hibiskuste i mitt, det ger en god syrlig brytning.
På morgonen dricker jag gärna svart eller grönt te som omväxling till kaffe. Då vill jag ha rena teer med sin egen smak. Möjligen en aning bergamott men de vanliga Earl Grey har för mycket bergamott så då tar jag hälften English breakfast eller ett svart neutralt kinesiskt te. Kinesiskt oolong är också ett gott te.
Jag läste en gång i en bok av en kines att man ska brygga te i en lerkanna och ta vattnet av elden när bubblorna är stora som guldfiskögon. Han meddelade tyvärr inte hur stor guldfisken skulle vara som lämnade ögonmåttet. Numera vet jag i alla fall att oolongte ska bryggas vid 80°C - det lärde jag mig vid en teceremoni i Kina. Jag har faktiskt en vattenkokare som går att ställa in på gradtal så det gör jag när jag brygger bara en kopp som jag då har doppkula i med tebladen.
Är vi flera som ska ha te brygger vi det i en elektrisk tekokare. Jag har inte begripit om jag ska skämmas för det så jag har inte berättat det för min kinesiska väninna. Hon serverar mig alltid kinesiska te, ibland oolong, ibland örtte av olika slag. I Kina får man aldrig starkt te, det ska vara milt och aromatiskt, aldrig strävt och beskt. Redan efter mitt första besök i England för många år sedan kom jag hem med insikten varför engelsmännen dricker te med mjölk. Dom lagar så räligt te att det inte går att dricka utan!
I Ryssland får man gott te. Jag har bara fått svart te. Ryssarna kan laga te! I gamla tider lagade man en liten kanna superstarkt te och förvarade den högst upp på samovaren som hölls varm med glödkol, sedermera med elektricitet. I den stora behållaren i samovarens mage fanns hett vatten. Man tog en bottenskyla te och sedan vatten efter behag.
Jag har lagat mig många koppar te på ryska hotellrum med en liten doppvärmare i ett glas. Men då gällde det att sila tebladen mellan tänderna och dricka hela glaset medan teet dragit lagom. Att hitta en tekula eller en sil lyckades mig inte och tepåsar fanns inte. Dom är f. ö. enligt min åsikt en styggelse men vad gör man inte i en kris? Te-kris, i alla fall.
Sparkling vill att vi ska fundera på vad ett drömte skulle innehålla. Jag tycker det är en verklig dröm att det faktiskt finns så många sorter att välja bland!
Nu ska Sparkling skicka stafetten vidare. Vem blir det som tar emot pinnen?
torsdag 28 januari 2010
Bloggutmärkelse, man tackar!
Carina i Dominikanska Republiken, som visar de mest fantastiska bilder på sin blogg, har tilldelat min blogg en utmärkelse vilket jag tackar ödmjukast för!
Utmärkelsen innebär att jag ska berätta 7 saker om mig själv som inte är så kända. Kända av vem, frågar jag mig oroligt...
Nå, efter ett tags funderande kommer här en lista:
1. En gång i 10-12-årsåldern plankade jag in på cirkus. Kan fortfarande känna hur "kriminellt" det var.
2. Jag har kissat på Kasygins toalett i en datja i Georgien. Datjan hade en gång byggts till en älskarinna till en tsar och när jag var där nyttjades den av centralkommitten. Fast ingen var där vid mitt besök utan det lilla "slottet" visades för besökare. Guiden visade stolt Kasygins fina sovrum och bad med toa. Hon blev helt förskräckt när min tolk och jag låste in oss och kissade!
3. Sedan 10 år ringer en fransk krögare varje år hem till mig och erbjuder gratis middag på Le Petit Vatel i Provence på min födelsedag.
4. Utförsåkning är den mest själsdödande sport jag prövat på. Aldrig mer!
5. Jag roar mig ibland med att lösa danska barnkorsord.
6. Jag kan slå frivoliteter - men inte frivolter.
7. Jag äter allt utom havregrynsgröt.
Till utmärkelsen hör också att ge den vidare till 7 andra förtjänta bloggare som jag uppskattar mycket.
Saltistjejen (som f ö övrigt fyller år idag, hurra, hurra!)
Saltistjejen (som f ö övrigt fyller år idag, hurra, hurra!)
måndag 25 januari 2010
Inte ens MED bedövning!
http://video.google.com/videoplay?docid=-6584757516627632617#
Videon ovan visar ett ur rent kirurgisk synpunkt OK ingrepp med sterilitet och anatomisk noggrannhet. Men ur mänsklig synpunkt helt förfärligt och utan bedövning! Stäng inte av ljudet och försök titta hela tiden!
Detta utsätts små pojkar för i stora delar av världen, INKLUSIVE Sverige. Sveriges Kommuner och Landsting har beslutat att sjukvården ska ställa upp, här förvisso MED bedövning. Till min lättnad finns det många svenska läkare som idag vägrar utföra det trots politikernas order.
Jag har - för länge sedan - mot min vilja och eget omdöme - sövt små pojkar för detta barbariska övergrepp. Gjort är gjort men jag beklagar mitt medverkande djupt. Jag stod bara på mig att vägra medverka om de var yngre än 2 år med motivationen att vi inte var spädbarnspecialister. En gång serverades jag ett 2 månaders barn utan förvarning och vägrade söva. Den utskällning jag fick av en svensk(!) sjuksköterska på den flyktingförläggning där barnet bodde tog priset. Jag hade förstört livet för den pojken och den familjen för alltid! En kirurgkollega som bevittnade samtalet med förläggningssköterskan tog vid och fortsatte skälla ut mig för trångsynthet, fördomar och jag vet inte vad. Han avslutade med "Fyfan, vad här är lågt i tak".
Enligt min uppfattning får män gärna låta omskära sig av även andra skäl än rent medicinska MEN dom ska vara vuxna och besluta själv.
I vårt land borde det vara straffbart att utsätta barn för detta och inte en plikt att sjukvården ska medverka till det!
Motivationen att annars gör nån outbildad det duger inte. Det ska självklart också vara straffbart.
Videon ovan visar ett ur rent kirurgisk synpunkt OK ingrepp med sterilitet och anatomisk noggrannhet. Men ur mänsklig synpunkt helt förfärligt och utan bedövning! Stäng inte av ljudet och försök titta hela tiden!
Detta utsätts små pojkar för i stora delar av världen, INKLUSIVE Sverige. Sveriges Kommuner och Landsting har beslutat att sjukvården ska ställa upp, här förvisso MED bedövning. Till min lättnad finns det många svenska läkare som idag vägrar utföra det trots politikernas order.
Jag har - för länge sedan - mot min vilja och eget omdöme - sövt små pojkar för detta barbariska övergrepp. Gjort är gjort men jag beklagar mitt medverkande djupt. Jag stod bara på mig att vägra medverka om de var yngre än 2 år med motivationen att vi inte var spädbarnspecialister. En gång serverades jag ett 2 månaders barn utan förvarning och vägrade söva. Den utskällning jag fick av en svensk(!) sjuksköterska på den flyktingförläggning där barnet bodde tog priset. Jag hade förstört livet för den pojken och den familjen för alltid! En kirurgkollega som bevittnade samtalet med förläggningssköterskan tog vid och fortsatte skälla ut mig för trångsynthet, fördomar och jag vet inte vad. Han avslutade med "Fyfan, vad här är lågt i tak".
Enligt min uppfattning får män gärna låta omskära sig av även andra skäl än rent medicinska MEN dom ska vara vuxna och besluta själv.
I vårt land borde det vara straffbart att utsätta barn för detta och inte en plikt att sjukvården ska medverka till det!
Motivationen att annars gör nån outbildad det duger inte. Det ska självklart också vara straffbart.
söndag 24 januari 2010
Hembiträde?
Vem skulle inte vilja ha hjälp med disken i köket? Sonja ställer upp. Fast i själva verket är det ju så att hon beställer kranöppning för att släcka törsten. Och så måste man leka litet med dropparna.
Alla som har eller haft katt vet ju att vi är deras villiga slavar, åtminstone till en viss gräns. Vår andra lilla älskling har betydligt större krav än litet rinnande vatten. Hon vill HJORTSTEK varje dag. Och när hon bara får sketen kattmat kan hon matstrejka flera dagar i sträck samtidigt som hon försöker få mig på bättre tankar genom att kloa på allt förbjudet samt tugga på det mest förbjudna - böcker och elsladdar! Att matte skulle få sova i fred på natten eller läsa tidningen på morgonen ingår inte i hennes planer. Inte så länge menyn inte är tillfredsställande. Får hon bara det hon vill är hon den älskligaste och nöjdaste lilla kissen i världen, trippar belåtet omkring och ler åt livet, kelar och spinner och lägger sig snart att sova resten av dagen. Man försöker att stålsätta sig, stänga in damen i andra halvan av huset och slå dövörat till hennes klagotjut, men till sist hämtar man nåt i frysen som duger, allt för husfridens skull. Och för att minska risken att hon elektrifierar sig till döds en dag. Julgransbelysningssladden var en favorit nyligen och när jag upptäckte hur misshandlad den var blev jag riktigt rädd. Ingen fara, sa mannen, den är bara på 12 V.
iMacen fick en uppdatering i går. Även den i kattens tecken, faktiskt. De olika versionerna av
Mac OS X har namn efter katter. Jag har genom åren haft åtminstone panter, tiger, leopard och nu, sedan igår, snöleopard.
Vår första mac köpte vi 1986. Den är så antik att sådana nu står på museum. Jag har sett den på flera ställen, bl a på Rhösska i Göteborg. När det blev "nödvändigt" med var sin egen mackapär köpte jag den första versionen av iBook, en Blueberry.
Vår första mac köpte vi 1986. Den är så antik att sådana nu står på museum. Jag har sett den på flera ställen, bl a på Rhösska i Göteborg. När det blev "nödvändigt" med var sin egen mackapär köpte jag den första versionen av iBook, en Blueberry.
Som jag älskade den! Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att Apple övergav den designlinjen. Även om macarna fortfarande har klart överlägsen design är dom ändå mera anonyma numera än då det verkligen begav sig. Fast det är ju ändå insidan som räknas.
Blueberryn sålde jag till en kompis som är journalist och hon har använt den fantastiskt mycket. De senaste åren endast som skrivmaskin, dock, men hon har också älskat den. Inte förrän i somras gav den till stor sorg upp och kraschade ohjälpligt, 10 år gammal. Tidningens IT-kille har den bredvid sig vid sin arbetsbänk och klappar den ömt då och då och önskar att det gick att återuppliva den.
Får se om vi firar 25-års mac-jubielum nästa år. Ska kanske redan nu skriva in en påminnelse i kalendern i iPhonen!
lördag 23 januari 2010
Bristvaror
Vi köper tvätt- och diskmedel från en firma som levererar hem till dörren utan extra kostnad om amn köper tillräckligt mycket per gång. Skönt att slippa kånka. Dom har också toapapper, bl a och just nu var det kampanjpris så vi beställde 2 x 48 rullar. Idag stod det utanför dörren, ett rejält sjok, vill jag lova. Vi kommer att klara oss ett tag.
Och så kommer associationerna, förstås!
På 1970 - 80 talen tillbringade jag ett par perioder i Moskva som stipendiat till Medicinska Akademin. Tidvis inhystes jag på hyggliga hotell, tidvis på riktigt sunkiga. Jag hade, tack och lov, redan en god vän sedan tidigare och fick snart flera. De hjälpte mig att hitta genvägarna till att skaffa mat och annat livets nödtorft man behöver fylla på när man bor i kappsäck i tre månader i stöten. Man kunde tro att det bara var att gå in på närmsta restaurang men så enkelt var det inte på den tiden. Många restauranger var bara för TURISTER och då i GRUPP. Matställen för "vanligt" folk syntes inte så tydligt, man måste veta att det innanför ett fönster fanns ett slags matsal med enkel men god mat. Tills jag lärt mig levde jag på piroger jag köpte på gatan. Gud vet vad det var i dem och hur de tillagats men jag var inte dålig i magen en enda dag! Jag blev ofta bjuden på middag av mina vänner men jag kunde ju inte snylta på den varje dag, de var fantastiskt generösa ändå! På några ställen jag bodde kunde man få frukost, ibland hygglig, ibland med kackerlackor som påläggsförstärkning.
Bara på de bästa ställena fanns riktigt toapapper, oftast låg ett ex av Pravda på de gräsliga toaletterna. Så jag gav mig ut efter toapapper. Det var då jag lärde mig vad "defitsitnyj" var, dvs bristvaror. Den hösten var det bl a toapapper. Det fanns ju nånstans eftersom vissa hotell hade och när jag var ute på stan brukade jag segla in i lobbyn på det stora Hotel Intourist förbi dörrvakten och gå på den toan som alltid var fräsch och MED papper. Men för vanligt folk fanns det inte och mina vänner hade inga privilegier av något slag, dom är högst vanligt folk.
Men så en dag i början av december, när jag skulle åka hem om ett par veckor, kommer jag och min vännina Ljuda gående i ett område utanför själva centrum. Plötsligt ser vi flera personer komma lastade med toarullar i stora nätkassar eller uppträdda på snöre hängda runt hals och armar som girlanger. Ljuda kastade sig fram och fick veta var det såldes och vi rusade dit. Genom ett fönster i en byggnad som annars såg övergiven ut såldes rullarna, så många som folk kunde bära. Kön var ansenlig men vi ställde oss naturligvis i den. Efter en eller ett par timmar - det minns jag inte precis - var det vår tur. Ljuda var alltid försedd med ett förråd av extra plast- eller tygkassar och jag hade lärt mig att också ha det - man kunde aldrig veta om det behövdes. Så vi lastade så många rullar vi kunde och vacklade hem till Ljuda. Behöver jag tillägga att vi på vägen fick många ivriga frågor om VAR?
Jag behövde inte så många rullar för den tid jag hade kvar i Moskva men jag försåg mig med några. Bl a som gå-borts-present var det bra att ha. Luciadagen var jag hembjuden till en kvinna som hade jobbat i Sverige och ville glädja mig och en annan svensk med kalas på Lucia. Det skulle komma ett antal andra gäster också. Nelly såg först generad ut för de två toarullarna men blev väldigt glad. "Du har räddat mitt kalas! Nu ska jag ta bort brevpappret jag lagt på toa!" Hon hade tyckt att Pravda var för trist när det var fest...
Annat jag hade behövt fylla på var mascara och tandkräm. Mascara fanns inte överhuvudtaget och tandkrämen jag till slut hittade var vedervärdig. Var de hårt målade ryskorna fyllde på sina förråd av smink begrep jag aldrig. De varorna var ju inte lika "nödiga" som toapapper. Ett tag påstod mina vänner att vitlök inte gick att få tag i. Då protesterade jag som åkte kollektivt flera gånger dagligen - vitlöksdoften stod alltid som en vägg när man kom in i vagnen. Jovisst, sa vännerna, men vem tror du har råd att åka till privata marknaden och betala ockerpris nu när man inte såg till att förse sig när det fanns gott om billig vitlök i höstas?
På 1970 - 80 talen tillbringade jag ett par perioder i Moskva som stipendiat till Medicinska Akademin. Tidvis inhystes jag på hyggliga hotell, tidvis på riktigt sunkiga. Jag hade, tack och lov, redan en god vän sedan tidigare och fick snart flera. De hjälpte mig att hitta genvägarna till att skaffa mat och annat livets nödtorft man behöver fylla på när man bor i kappsäck i tre månader i stöten. Man kunde tro att det bara var att gå in på närmsta restaurang men så enkelt var det inte på den tiden. Många restauranger var bara för TURISTER och då i GRUPP. Matställen för "vanligt" folk syntes inte så tydligt, man måste veta att det innanför ett fönster fanns ett slags matsal med enkel men god mat. Tills jag lärt mig levde jag på piroger jag köpte på gatan. Gud vet vad det var i dem och hur de tillagats men jag var inte dålig i magen en enda dag! Jag blev ofta bjuden på middag av mina vänner men jag kunde ju inte snylta på den varje dag, de var fantastiskt generösa ändå! På några ställen jag bodde kunde man få frukost, ibland hygglig, ibland med kackerlackor som påläggsförstärkning.
Bara på de bästa ställena fanns riktigt toapapper, oftast låg ett ex av Pravda på de gräsliga toaletterna. Så jag gav mig ut efter toapapper. Det var då jag lärde mig vad "defitsitnyj" var, dvs bristvaror. Den hösten var det bl a toapapper. Det fanns ju nånstans eftersom vissa hotell hade och när jag var ute på stan brukade jag segla in i lobbyn på det stora Hotel Intourist förbi dörrvakten och gå på den toan som alltid var fräsch och MED papper. Men för vanligt folk fanns det inte och mina vänner hade inga privilegier av något slag, dom är högst vanligt folk.
Men så en dag i början av december, när jag skulle åka hem om ett par veckor, kommer jag och min vännina Ljuda gående i ett område utanför själva centrum. Plötsligt ser vi flera personer komma lastade med toarullar i stora nätkassar eller uppträdda på snöre hängda runt hals och armar som girlanger. Ljuda kastade sig fram och fick veta var det såldes och vi rusade dit. Genom ett fönster i en byggnad som annars såg övergiven ut såldes rullarna, så många som folk kunde bära. Kön var ansenlig men vi ställde oss naturligvis i den. Efter en eller ett par timmar - det minns jag inte precis - var det vår tur. Ljuda var alltid försedd med ett förråd av extra plast- eller tygkassar och jag hade lärt mig att också ha det - man kunde aldrig veta om det behövdes. Så vi lastade så många rullar vi kunde och vacklade hem till Ljuda. Behöver jag tillägga att vi på vägen fick många ivriga frågor om VAR?
Jag behövde inte så många rullar för den tid jag hade kvar i Moskva men jag försåg mig med några. Bl a som gå-borts-present var det bra att ha. Luciadagen var jag hembjuden till en kvinna som hade jobbat i Sverige och ville glädja mig och en annan svensk med kalas på Lucia. Det skulle komma ett antal andra gäster också. Nelly såg först generad ut för de två toarullarna men blev väldigt glad. "Du har räddat mitt kalas! Nu ska jag ta bort brevpappret jag lagt på toa!" Hon hade tyckt att Pravda var för trist när det var fest...
Annat jag hade behövt fylla på var mascara och tandkräm. Mascara fanns inte överhuvudtaget och tandkrämen jag till slut hittade var vedervärdig. Var de hårt målade ryskorna fyllde på sina förråd av smink begrep jag aldrig. De varorna var ju inte lika "nödiga" som toapapper. Ett tag påstod mina vänner att vitlök inte gick att få tag i. Då protesterade jag som åkte kollektivt flera gånger dagligen - vitlöksdoften stod alltid som en vägg när man kom in i vagnen. Jovisst, sa vännerna, men vem tror du har råd att åka till privata marknaden och betala ockerpris nu när man inte såg till att förse sig när det fanns gott om billig vitlök i höstas?
fredag 22 januari 2010
Fredagstema: Motion
Sparkling står för fredagstemat denna månaden och idag är det motion, vad man brukar göra, om man idkat någon sport tidigare och om träningskläderna är viktiga.
Jag försökte hitta en bättre bild på nätet som illustrerar min favoritställning i Yoga - plogen - men hittade bara denna lilla. Sedan ett antal år går jag på yoga en gång i veckan under terminerna. Min yogainstruktör har en flerårig gedigen utbildning i klassisk yoga i Kanada för 30 år sedan. Hon kör bara den varianten med oss, ingen power eller annan nymodighet. Det är jätteskönt och hjälper till att hålla kroppen smidig och mjuk. I början hade jag jättesvårt att synkronisera andningen men numera går det automatiskt och är något jag ofta utnyttjar i andra situationer också när jag vill ta i eller hålla ut en ansträngning. Efter ett yogapass känner jag mig i balans och full av ork att ta itu med mera när jag kommer hem.
Efter att jag slutade jobba för tre år sedan går jag dessutom på styrketräning en gång i veckan. Det gillar jag mindre än yogan men det känns bra att göra det. Det är också en social grej - vi är ett gäng pantertanter och gubbar som ses varje vecka och på styrketräningen kan man ju prata, på yogan är vi tysta. På styrketräningen är det ibland några som motionerar munnen mera än resten av kroppen, dock inte jag. Jag brukat ta i så att jag blir andfådd, annars gör det mindre nytta för kondisen, och då är det jobbigt att prata.
Träningsklädernas utseende är inget jag tänker på. Huvudsaken är att dom är praktiska för sitt ändamål.
Inget får sitta för hårt, inget får flaxa. Det ska gå att ta av ett lager om jag blir för varm och på yogan har jag värmeplagg och filt med till avspänningsstunden.
Annars är jag ingen träningsfreak, långt därifrån. Går gärna långa promenader men är just nu rädd att halka. Jag går ändå men inte lika mycket och helst med broddar på kängorna. Jag har min häst men saknar ridkompis och man blir bara fegare med åren att ge sig ut i skogen som ensam ryttare så nu har det inte blivit nån ridning sedan i somras. Vi har ingen bana vid stallet och jag gillar heller inte heller att bara sitta och harva på ett spår. Hästen är också mycket gladare ute i naturen. Hästen är inackorderad och jag slipper mocka. Det skulle jag i för sig gärna gjort om inte det vore så vanvettigt opraktiskt ordnat i stallet så att jag retar ihjäl mig. Istället för en rejäl rullebör att tippa i gödselkurran ska man ta upp gödseln i hinkar och BÄRA ut dom och välta i kurran! Det pallar inte min rygg för.
Träningsklädernas utseende är inget jag tänker på. Huvudsaken är att dom är praktiska för sitt ändamål.
Inget får sitta för hårt, inget får flaxa. Det ska gå att ta av ett lager om jag blir för varm och på yogan har jag värmeplagg och filt med till avspänningsstunden.
Annars är jag ingen träningsfreak, långt därifrån. Går gärna långa promenader men är just nu rädd att halka. Jag går ändå men inte lika mycket och helst med broddar på kängorna. Jag har min häst men saknar ridkompis och man blir bara fegare med åren att ge sig ut i skogen som ensam ryttare så nu har det inte blivit nån ridning sedan i somras. Vi har ingen bana vid stallet och jag gillar heller inte heller att bara sitta och harva på ett spår. Hästen är också mycket gladare ute i naturen. Hästen är inackorderad och jag slipper mocka. Det skulle jag i för sig gärna gjort om inte det vore så vanvettigt opraktiskt ordnat i stallet så att jag retar ihjäl mig. Istället för en rejäl rullebör att tippa i gödselkurran ska man ta upp gödseln i hinkar och BÄRA ut dom och välta i kurran! Det pallar inte min rygg för.
Jag utnyttjar däremot alla vardagsrörelse jag kan. Jag tar inte hiss om det inte är nödvändigt (t ex med tungt bagage eller om jag ska 18 våningar!), jag går i vanliga trappan bredvid rulltrappan och måste inte parkera närmast affären. På sommaren är det mycket att göra i trädgården, en del av det jobbet ger bra motion.
Gubben är däremot inte intresserad av att röra på sig i "onödan" - jag är glad om jag kan få honom att klippa gräset. Vi har handklippare men bara liten gräsmatta så den är klippt på 20 minuter. Alltid nåt, som fan sa när han fick se Åmål.
måndag 18 januari 2010
Att bana väg
När jag går till byn går jag genom ett bokskogsparti och en ravin där det flyter en bäck i botten.
Att få följa årstiderna där är ett privilegium.
Just nu är det snö på stigarna och idag har det kommit ett par cm nysnö. Det blir en aning tunggått där ingen förut trampat.
Ungefär halva min väg genom skogen går jag en stig där inte många går och idag var jag först att bryta den orörda snöytan med mina lundhagare med påspända broddar. Jag gick till byn och uträttade mina ärenden innan jag gjorde veckans styrketräning på gymmet.
Två timmar senare anträdde jag återtåget hem. På stigen hade nu ytterligare en person gått. Men mina spår syntes inte! Jo, på ett par ställen kunde jag se dem, men nästan allihop var nu övertrampade av en litet större sko med annat sulmönster än mitt! Vederbörande hade ansträngt sig att ta precis lika långa steg som jag för att kunna gå litet lättare än att själv pulsa i nysnön! Jag hade banat väg!
lördag 16 januari 2010
En älsklingsrätt
Så här års är det en säsongsdelikatess som jag älskar: stenbitssoppa. Säsongen är från januari till mars och jag brukar passa på några gånger. Enligt Isabella Lövins klassificering är det gult ljus för stenbit, dvs osäkert ur utrotningssynpunkt. Tror knappast det beror på soppan, troligen mera på den sk stenbitsrommen som finns i affärerna hela året. Rommen kommer ju från honorna, kvabban, inte hanen, stenbiten, som är den man äter. Fångar man många honor för rommens skull blir det ju färre yngel. Men, men, man kanske får begränsa sig ännu mera. Kanske inte köpa rommen? Jag tycker det är ett dilemma att veta vilken fisk man vågar köpa och äta. Och hur ska man ställa sig till den odlade fisken? Det sägs ju att odlad lax - som nästan är det enda man kan få tag på färsk - inte är alls lika nyttig som vild. Inte konstigt, kanske, man är ju vad man äter, lax liksom människa.
Hur som helst, just nu vill jag ha stenbitssoppa med fänkål och morot.
F ö åker det sista av julen ut idag.
fredag 15 januari 2010
Fredagstema: Mitt drömrum
Vårt drömrum blev verklighet för ca 5 år sedan. Då byggdes vårt sk uterum. På bilden står ett av syskonbarnbarnen där inne och tittar ut genom rådjursnätet som vi har i en av dörrarna för att katterna ska kunna vara i sitt älskade uterum och låtsas att dom är ute på riktigt. Under sommarhalvåret praktiskt taget bor vi där. Rummet är ca 25 kvadratmeter och oregelbundet till ytan, en rak gång från husdörren och sen vidgar det sig med en snedvägg till ett större utrymme där vi har bord och stolar och en rottingsoffa. Under vintern blir det väldigt trångt för då är alla blomkrukor "installade", och fr a tar alla de stora agapanthusarna plats. Några år har vi lyckats att ändå skapa plats så att vi kunnat ha vårt nyårsfirande i rummet men senast gick det helt enkelt inte. Det är fönster i taket och hela vägen ner till marken. Glaset är ett specialglas med litet isolering och det finns golvvärme men det är inte vinterbonat på riktigt. Vi håller ca 10° nu på vintern; skiner solen blir det snabbt mer, ca 18° även om det är frost ute.
Det finns lamellgardiner och takgardiner för att skärma av den hetaste solen. Möblemanget är enkelt från IKEA och de enda övriga dekorationerna är blomkrukor - det finns det desto mer av!
Vi har också ett par vilstolar - att ligga där med en god bok och en eller två katter på magen och blommande engelska pelargoner omkring sig - det är livet!
måndag 11 januari 2010
Rucklare och mullvarpar
Dekadens är väl alltid aktuellt, i alla fall i skvallerspalter, men i synnerhet just nu på Dunkers Kulturhus i Helsningborg och Malmö Opera. På Dunkers pågår utställningen tills i slutet av februari men av Stravinskis opera Rucklarens väg ges den sista föreställningen i dagarna. Jag skulle sett den i december när den blev inställd p g a sjukdom så det dröjde tills i går. Men jag hade ju operabiljetten när jag var på Dunkers med kompis E i fredags så jag fick rabatt på inträdet! När andra akten skulle börja fick jag nästan hicka: producenten kom in och meddelade att en av huvudrollsinnehavarna blivit akut dålig under första akten men blivit tillsedd av läkare(!) och skulle FÖRSÖKA genomföra rollen. Det lyckades, tack och lov, och jag hoppas vederbörande inte for illa av det! Det märkets i alla fall inget i framträdandet.
Jag är mycket förtjust i Stravinskys musik och gillade vad jag såg och hörde men innan jag helt uppfattar och kommer ihåg den här 1900-talsoperans musik måste jag höra den fler gånger. Bengt Krantz, baryton, som Nick Shadow, dvs djävulen, var min favorit i alla fall!
Ni som bor med möjlighet att ta er till Dunkers - gör det! Förutom Hogarths klassiska 1700-talsbilder Rucklarens väg så finns det moderna uppfattningar av ett antal nutida konstnärer, alla speciella och intressanta. Kanske tyckte jag Gunnar Krantz serieteckningar med bladguld på var tydligast! Träffande och underbart ironiska! Jag kan bara bjuda på ett Hogarth-smakprov, gå och se resten själv!
På svenska heter boken "Det var det fräckaste" men jag föredrar den danska versionen. Originalet är tyskt och författaren är Werner Holzvarth.
Medan vi är på julklappskapitlet ska jag visa min bloggbytarklapp, ett vackert och originellt ljus från , Tina, tack, tack! Det står normalt i en lykta som är "kattsäker" men för fotografering fick det komma ut och få alla vekar tända på en gång, annars är det varannan enligt rekommendation av tillverkaren som är densamma som givaren!
Jag är mycket förtjust i Stravinskys musik och gillade vad jag såg och hörde men innan jag helt uppfattar och kommer ihåg den här 1900-talsoperans musik måste jag höra den fler gånger. Bengt Krantz, baryton, som Nick Shadow, dvs djävulen, var min favorit i alla fall!
Ni som bor med möjlighet att ta er till Dunkers - gör det! Förutom Hogarths klassiska 1700-talsbilder Rucklarens väg så finns det moderna uppfattningar av ett antal nutida konstnärer, alla speciella och intressanta. Kanske tyckte jag Gunnar Krantz serieteckningar med bladguld på var tydligast! Träffande och underbart ironiska! Jag kan bara bjuda på ett Hogarth-smakprov, gå och se resten själv!
Det här är den första bilden i sviten där Tom Rakewell just har ärvt sin far, får taget mått till nya fina kläder och håller fram handen med pengar till gravida trolovade och betalar istället för att gifta sig. Sen går det förstås bara utför...
Efter Dunkers blev det ett besök på Karla, konsthantverksbutik. E åkte hem med en flygande ko av Åsa Canbäck i bagaget!
Vännen A och jag var på operan och jag fick julklapp i efterskott av henne. En väldigt uppskattad sådan! Vi hade pratat om en liten barnbok som jag ursprungligen träffat på hos min ena syster som är vansinnig på mullvadarna som förstör gräsmattan. Några vänner hade då gett henne barnboken på skoj om "Den lille mullvarpen som ville vide hvem der hade lavet lort på dens hoved". Det visade sig att vännen A, som är kulturskribent, kände väl till den och dessutom hade skrivit en liten betraktelse över den en gång i tiden. Så gissa vad jag är ägare till nu - inte bara boken utan också en liten plyschig mullvarp!
På svenska heter boken "Det var det fräckaste" men jag föredrar den danska versionen. Originalet är tyskt och författaren är Werner Holzvarth.
Medan vi är på julklappskapitlet ska jag visa min bloggbytarklapp, ett vackert och originellt ljus från , Tina, tack, tack! Det står normalt i en lykta som är "kattsäker" men för fotografering fick det komma ut och få alla vekar tända på en gång, annars är det varannan enligt rekommendation av tillverkaren som är densamma som givaren!
På begäran kommer här också en bild på min kjol från Gudrun Sjödén (som fö har rea just nu....). Det var den som renderade mig en komplimang i Stockholm. Den är av ylle och passar bra i denna vinter!
Fast just nu är det rena värmeböljan i Skåne, bara ca -2°.
fredag 8 januari 2010
Fredagstema:Frukt
Sparkling står för ämnena i fredagstema i januari. Idag är det FRUKT. Min favoritfrukt utan konkurrens är svenska äpplen! Den allra godaste sorten är Rubinola och bilden är från mitt eget träd i höstas. Jag får inte så stor skörd, trädet är bara några år gammalt och har dessutom fått rötterna skadade av jordråttor. Men en yrkesodlare i trakten har sorten och vi köper många kilon varje år. Sorten är bra att lagra och vi har ofta kvar fram till påsk. Vi köper också alltid ett matäpple, röd Belle de Boskoop, till äppelkaka och till att lägga i köttgrytor, t ex. På slutet av säsongen blir matäpplena också goda att äta direkt och de allra sista äter hästen upp.
Vi kan hämta äpplen hos vår odlare kontinuerligt efter att reserverat det vi vill ha för året. Då förvaras dom i rätt temperatur och håller bra. Här hemma har vi alltid en låda i vårt gamla sopskåp som vi isolerat med frigolit och håller frostfritt med varmvatten i ett par 2-litersdunkar när det är för kallt som nu. Just nu byter vi dunkar morgon och kväll, det räcker bra även om det som nu är -14°.
Men vi har många goda svenska äpplesorter. Det tragiska är att dom förekommer så litet i butikerna att man måste anstränga sig och ta sig till odlarna direkt för att få ett urval. Då är ju vi södra delen av Sverige gynnade som bor där dom odlas!
Jag tycker om de flesta frukter och vi äter massor förutom äpplen beroende på årstid. Just nu är det citrusfrukter som vi också frossar i. Till nyårsfirandet hade vi en "tropisk planka" med olika frukter där kanske den perfekt mogna mangon var det godaste.
Av alla citrusfrukterna är nog clementin och grapefrukt favoriter. Bara tanken på röd grapefrukt får snålvattnet att rinna. Själv undviker jag juice, äter helst hela frukten som den är men gubben envisas med grapefruktjuice till frukost varje dag.
Melon av olika sorter går också lätt ner. På 1960-talet smakade jag i USA vattenmelon för första gången och blev frälst direkt.
Frukt äter jag helst naturell men just äpplen kan förgylla många rätter, både som färsk ingrediens i en sallad och tillsammans med både kött och grönsaker i lagad mat, både stekt, grillad och kokt för att inte tala om kakor och efterrätter. Jag är dålig på fasta matrecept utan improviserar ganska vilt. För ett tag sen gjorde jag en soppa som från början skulle bli morotssoppa men som till slut hade många olika ingredienser, bl a äpplen och som avslutningsvis fick sig en omgång med stavmixern. Jättegott, som Tina skulle sagt! Men be mig inte om receptet för det finns inte.
I mitt hemmabubblade bordsvatten från kranen lägger jag gärna citronklyftor, ofta faktiskt från mitt eget lilla citronträd som är förvånansvärt produktivt!
Vi kan hämta äpplen hos vår odlare kontinuerligt efter att reserverat det vi vill ha för året. Då förvaras dom i rätt temperatur och håller bra. Här hemma har vi alltid en låda i vårt gamla sopskåp som vi isolerat med frigolit och håller frostfritt med varmvatten i ett par 2-litersdunkar när det är för kallt som nu. Just nu byter vi dunkar morgon och kväll, det räcker bra även om det som nu är -14°.
Men vi har många goda svenska äpplesorter. Det tragiska är att dom förekommer så litet i butikerna att man måste anstränga sig och ta sig till odlarna direkt för att få ett urval. Då är ju vi södra delen av Sverige gynnade som bor där dom odlas!
Jag tycker om de flesta frukter och vi äter massor förutom äpplen beroende på årstid. Just nu är det citrusfrukter som vi också frossar i. Till nyårsfirandet hade vi en "tropisk planka" med olika frukter där kanske den perfekt mogna mangon var det godaste.
Av alla citrusfrukterna är nog clementin och grapefrukt favoriter. Bara tanken på röd grapefrukt får snålvattnet att rinna. Själv undviker jag juice, äter helst hela frukten som den är men gubben envisas med grapefruktjuice till frukost varje dag.
Melon av olika sorter går också lätt ner. På 1960-talet smakade jag i USA vattenmelon för första gången och blev frälst direkt.
Frukt äter jag helst naturell men just äpplen kan förgylla många rätter, både som färsk ingrediens i en sallad och tillsammans med både kött och grönsaker i lagad mat, både stekt, grillad och kokt för att inte tala om kakor och efterrätter. Jag är dålig på fasta matrecept utan improviserar ganska vilt. För ett tag sen gjorde jag en soppa som från början skulle bli morotssoppa men som till slut hade många olika ingredienser, bl a äpplen och som avslutningsvis fick sig en omgång med stavmixern. Jättegott, som Tina skulle sagt! Men be mig inte om receptet för det finns inte.
I mitt hemmabubblade bordsvatten från kranen lägger jag gärna citronklyftor, ofta faktiskt från mitt eget lilla citronträd som är förvånansvärt produktivt!
Om att förnedra barn
Läste hos Annika i DC om hur en mamma behandlade sin dotter illa på ett fik. Man upphör aldrig att förvånas över hur folk kan ha mage att bära sig åt mot andra inför publik.
En gång i tiden var jag sekreterare i vår lokala ridklubb. Vi hade vårterminsavslutning och alla elever i ridskolan hade uppvisning för föräldrar och andra intresserade. Sist skulle barnens stora idoler - ridlärarna - ha en egen liten show. Min uppgift var förstås att se till att allt funkade och jag sprang fram och tillbaka och assisterade här och där. Mitt i programmet får jag se en mamma som med våld släpar sin ca 7-åriga dotter i armen över stallgården och trycker in henne i bilen. Vi var flera som försökte stoppa det hela, men förgäves. Hela tiden grälade mamman på dottern och menade att nu hade hon redan slösat halva eftermiddagen på ungen och det fick vara nog. Tösen grät och ville "ju bara se lärarna också!" Men tösen trycktes in i bilen och sen for dom. Vi blev alla så upprörda. Inte skulle något liknade förekomma mot en ishockey- eller fotbollsgosse? Vi hade ju elever med bröder i de idrotterna och det var MYCKET tydligt vilket som prioriterades av föräldrarna, för att inte tala om kommunen... Men det är en annan historia.
Jag blir också så förvånad över vuxna som inte minns hur förfärligt det kan vara att vara barn och bli bortgjord eller rent av hånad av en förälder utan gör sig lustiga över sina barn i deras närvaro. Jag har sett barn som bett "snälla, snälla, säg det inte...." och som vridit sig som maskar medan föräldrarna använt deras "lustigheter" som sällskapstalang och förstått att det är en återkommande föreställning som barnet hatar. Att barn gör så mot varandra är en sak men vuxna borde begripa bättre och minnas själva!
En gång i tiden var jag sekreterare i vår lokala ridklubb. Vi hade vårterminsavslutning och alla elever i ridskolan hade uppvisning för föräldrar och andra intresserade. Sist skulle barnens stora idoler - ridlärarna - ha en egen liten show. Min uppgift var förstås att se till att allt funkade och jag sprang fram och tillbaka och assisterade här och där. Mitt i programmet får jag se en mamma som med våld släpar sin ca 7-åriga dotter i armen över stallgården och trycker in henne i bilen. Vi var flera som försökte stoppa det hela, men förgäves. Hela tiden grälade mamman på dottern och menade att nu hade hon redan slösat halva eftermiddagen på ungen och det fick vara nog. Tösen grät och ville "ju bara se lärarna också!" Men tösen trycktes in i bilen och sen for dom. Vi blev alla så upprörda. Inte skulle något liknade förekomma mot en ishockey- eller fotbollsgosse? Vi hade ju elever med bröder i de idrotterna och det var MYCKET tydligt vilket som prioriterades av föräldrarna, för att inte tala om kommunen... Men det är en annan historia.
Jag blir också så förvånad över vuxna som inte minns hur förfärligt det kan vara att vara barn och bli bortgjord eller rent av hånad av en förälder utan gör sig lustiga över sina barn i deras närvaro. Jag har sett barn som bett "snälla, snälla, säg det inte...." och som vridit sig som maskar medan föräldrarna använt deras "lustigheter" som sällskapstalang och förstått att det är en återkommande föreställning som barnet hatar. Att barn gör så mot varandra är en sak men vuxna borde begripa bättre och minnas själva!
onsdag 6 januari 2010
Märta flyger igen - och andra
Jag har just återvänt hem till Skåne efter två kylslagna dagar i Stockholm. Hela hösten har jag försökt hinna med att se två utställningar som jag inte ville missa för allt smör i Småland och nu var det äntligen dags.
Den ena var Märta flyger igen på Liljevalchs och den andra Dali, Dali med Francesco Vezzoli
på Moderna Museet.Jag lyckades nu med båda samt ytterligare några andra!
Titta på mattorna på länken, det finns ett bildspel på 15 stycken där. Det är ju bara en liten bråkdel, men ett smakprov i alla fall. Jag tyckte inte jag behövde gå med på visning då jag hörde en väldigt bra föreläsning av den nuvarande vd:n för Märta Måås för ett par månader sedan med en mängd fina bilder. Efter att ha vandrat genom salarna kände jag som om jag varit Ture Sventon och ville välja en matta, stryka den över fransen och segla ut över Stockholm!
En av de sista dagarna före nyår besåg jag det nyinvigda Moderna i Malmö tillsammans med nevö och njese. Njesen hade stora förväntningar på Rauschenbergs berömda get och köpte vykort av den. Följdriktigt kunde jag inte låta bli att skicka henne (och nevön) detta vykort som Liljevalchs har som en egen liten gimmick! Endast i bildform, dock, det lilla marsvinet slapp undan med att bara vara fotomodell för en stund. Fast jag tycker dom kunde göra den som mjukisdjur!
Efter Liljevalchs traskade jag till Nordiska museet och såg utställningarna Tvättstugan respektive Livstycket. De gemensamma tvättstugorna är uppenbarligen ganska unika för Sverige, i alla fall i sin omfattning. Över 40 % av vår befolkning bor där en sådan finns. Utställningen visar dess historia men framför allt en stor mängd "arga lappar". Man kunde gå där länge men till sist blev jag trött på all ilska man vräkt ur sig, alltid anonymt. Trevligaste lappen var från en dam som erbjöd sig att köpa parfymfritt tvättmedel till sina grannar! Livstycket-utställningen är underbart inspirerande, särskilt ett festdukat bord, allt i otroligt detaljerad textil i olika tekniker och från olika kulturer. Jag hade velat komma till deras butik men den var stängd tills den 7 januari och i den mån något fanns i museibutiken vet jag inte - den var stängd p g a sjukdom just den dagen jag var där.
Tidigare på måndagen var jag på K A Almgrens Sidenmuseum på Repslagargatan. Detta är verkligen en liten pärla! Har du en timme över i Stockholm så gå dit och upplev en försvunnen epok som dock har en rännil in dagens värld eftersom man igen väver på beställning.
Innan jag helt kroknade på måndagen hann jag in på Svenskt Tenn och uppfylla ett julklappslöfte. Jag hade planer på att gå på bio på kvällen men kände att det blev för mycket och satte mig istället med en god middag på en krog på Drottninggatan innan jag traskade tillbaks till mitt hotell.
På tisdagen njöt jag av en god hotellfrukost och hängde sen på låset på Moderna, vilket visade sig vara synnerligen klokt! Myriader av stockholmare hade tydligen ledigt på trettondagsafton och när jag hade låtit mig trollbindas av Dali och hans beundrare Vezzoli i 1 1/2 timme stod en lååång kö i kylan ute på gården för att komma in och det var nästan omöjligt att röra sig i foajen. Efter en kopp kaffe i fiket och en räd i butiken trängde jag mig till det skåp där jag låst in min kappa. En dam stod beredd att ta över skåpet - kön till den manuella garderoben var även den enorm - och hon sa att hon hade lagt märke till mig redan en stund tidigare! "För du har så vacker kjol!" Sånt blir man ju glad av att höra, förstås, och sen svassade jag nog litet extra i min kjol från Gudrun Sjödén.
Ute var det då bitande kallt, minus 16 grader och en liten vind över vattnet gjorde det riktigt svidande om kinderna. Jag tog ändå tid att hälsa på mina vänner utanför museet, fr a Niki de Saint Phalle.
Den ena var Märta flyger igen på Liljevalchs och den andra Dali, Dali med Francesco Vezzoli
på Moderna Museet.Jag lyckades nu med båda samt ytterligare några andra!
Titta på mattorna på länken, det finns ett bildspel på 15 stycken där. Det är ju bara en liten bråkdel, men ett smakprov i alla fall. Jag tyckte inte jag behövde gå med på visning då jag hörde en väldigt bra föreläsning av den nuvarande vd:n för Märta Måås för ett par månader sedan med en mängd fina bilder. Efter att ha vandrat genom salarna kände jag som om jag varit Ture Sventon och ville välja en matta, stryka den över fransen och segla ut över Stockholm!
En av de sista dagarna före nyår besåg jag det nyinvigda Moderna i Malmö tillsammans med nevö och njese. Njesen hade stora förväntningar på Rauschenbergs berömda get och köpte vykort av den. Följdriktigt kunde jag inte låta bli att skicka henne (och nevön) detta vykort som Liljevalchs har som en egen liten gimmick! Endast i bildform, dock, det lilla marsvinet slapp undan med att bara vara fotomodell för en stund. Fast jag tycker dom kunde göra den som mjukisdjur!
Tidigare på måndagen var jag på K A Almgrens Sidenmuseum på Repslagargatan. Detta är verkligen en liten pärla! Har du en timme över i Stockholm så gå dit och upplev en försvunnen epok som dock har en rännil in dagens värld eftersom man igen väver på beställning.
Innan jag helt kroknade på måndagen hann jag in på Svenskt Tenn och uppfylla ett julklappslöfte. Jag hade planer på att gå på bio på kvällen men kände att det blev för mycket och satte mig istället med en god middag på en krog på Drottninggatan innan jag traskade tillbaks till mitt hotell.
På tisdagen njöt jag av en god hotellfrukost och hängde sen på låset på Moderna, vilket visade sig vara synnerligen klokt! Myriader av stockholmare hade tydligen ledigt på trettondagsafton och när jag hade låtit mig trollbindas av Dali och hans beundrare Vezzoli i 1 1/2 timme stod en lååång kö i kylan ute på gården för att komma in och det var nästan omöjligt att röra sig i foajen. Efter en kopp kaffe i fiket och en räd i butiken trängde jag mig till det skåp där jag låst in min kappa. En dam stod beredd att ta över skåpet - kön till den manuella garderoben var även den enorm - och hon sa att hon hade lagt märke till mig redan en stund tidigare! "För du har så vacker kjol!" Sånt blir man ju glad av att höra, förstås, och sen svassade jag nog litet extra i min kjol från Gudrun Sjödén.
Ute var det då bitande kallt, minus 16 grader och en liten vind över vattnet gjorde det riktigt svidande om kinderna. Jag tog ändå tid att hälsa på mina vänner utanför museet, fr a Niki de Saint Phalle.
Hennes stora frodiga skulpturer har jag älskat i många år och jag såg en jättestor retrospektiv utställning i Nice strax innan hon dog i början av 2000-talet. Nu köpte jag dessutom en liten uppblåsbar Nana i bikini i Modernas butik. Hon hänger här ovanför macen.
Innan det var dags att ta tåget söderut bättrade jag på min allmänbildning med Caspar David Friedrich på Nationalmuseum, tysk nationalromantiker från början av 1800-talet samt en visning på Nobelmuseet i Börshuset i Gamla Stan. Den senare lärde mig inget nytt och var så tråkig att klockan nästan stannade. Endast min goda uppfostran och obotliga artighet (nåja..) hindrade mig från att smita från den mycket lilla gruppen innan timmen äntligen var till ända. Det ska erkännas att den enda anledningen till att jag gick till Nobelmuseet var att Livstycket på sin hemsida meddelar att deras produkter finns till salu i Nobelmuseets butik. Den enda grejen som fanns var inte intressant för mig och fanns i två (2) exemplar.
Jag fick ytterligare en liten uppmuntran den dan. När jag köpte min biljett på Nationalmuseum kommenterade flickan som sålde biljetterna att hon gillade mitt örhänge - en silverängel jag gjort själv och som hängt i örat mest hela julen. Kameran avslöjar alla repor och tumavtryck, ser jag! Kanske dags att putsa upp henne...
Efter de två välfyllda Stockholmsdagarna har jag idag vilat ut. Det snöar i Skåne och det känns skönt att kura inomhus och läsa ikapp litet bloggar, bl a.
Julen varar här en vecka till så granen får stå kvar tills dess liksom alla stjärnor och ljusstakar.
fredag 1 januari 2010
Fredagstema: Gott Nytt År!
Sparkling står för fredagsämnena i januari som börjar med Gott Nytt År, dvs hur vi firar, om vi har traditioner och våra förväntningar på det nya året.
Först och främst tillönskas alla ett riktigt bra 2010! Min bild ovan får symbolisera allt jag hoppas på under året. Jag tog den en av de första januaridagarna förra året efter att klippt den vackra julrosen i rabatten på terrassen. Jag älskar julrosor och har ganska många av flera olika slag. Somliga av dem har nya blommor hela året om, några blommar mest mitt i vintern men de flesta under tidig vår. Dom är okuvliga, en egenskap jag värderar i alla avseenden. Denna vinter är mycket kallare och än finns det bara knoppar, men dom kommer att slå ut!
Jag hoppas att året som nu börjar ska bli ett okuvligt år! Arbetet med klimatförändringen måste fortsätta, fredssträvanden ta nya tag, Obama få framgång i sina högst berättigade strävanden att reformera USA:s politik och fortsätta skapa en alltmera positiv atmosfär i global politik. Han har ju dessutom ett fredspris att leva upp till!
Här hemma hoppas jag på ett jordskredsval i höst så att Sverigedemokraterna utplånas och att det blir slut på förföljelse av sjuka och arbetslösa. Jag hoppas det blir stopp på alla stolligheter med utförsäljning av vår gemensamma egendom och att det kommer att finnas SAAB-bilar att köpa ett bra tag framöver.
Personligen önskar jag att mina nära och kära får vara friska och glada, det räcker väldigt långt!
Nyåret firade vi hemma med goda vänner, K och P, och svåger och svägerska, G och G, precis som vi gjort i många år vid det här laget. För det mesta är även vännen T här, men han backade ur den här gången p g a viss krasslighet, han är 80+, och uppvärmningsbekymmer i härbret som måste eldas kontinuerligt i det här bistra vädret. Men vid tolvslaget höjde vi våra glas till honom, det hade vi kommit överens om. Vi bara pratar och äter, inga märkvärdigheter. Jag vill inte laga mat och stå i köket denna dag utan beställer en "tropisk planka" i vår lokala ICA butik. Den är alltid läcker med kallt kött och goda lagom mogna frukter. Den här gången kompletterade vi med en av mig från London hemburen Christmas Pudding från Harrods som vi åt till fikat med vispgrädde efter en vetenskapligt genomförd uppvärming i mikron. Antingen skulle man värma underverket i vattenbad i 2 timmar(!) eller värma i omgångar med olika inställningar och vilopauser emellan i mikron under 20 minuter. Jag valde mikron men jag var då å andra sidan helt låst med tidtagarur under tiden.
Det var väldigt gott, en god brun smet med körsbär i cognac, russin och andra frukter i.
Vi smäller aldrig någonsin egna raketer utan tittar genom fönstret på det som andra skickar upp. Jag begriper inte att man inte kan förbjuda allt privat skjutande och så istället anordna kommunala proffessionella fyrverkerier. Det skulle vara så mycket säkrare och vackrare! Nu är så många hundar, hästar och andra djur helt förstörda av smällandet som pågår i veckor för att kulminera den 31 december. För att inte tala om alla skadade människor, helst de helt oskyldiga som får in raketer genom fönstren eller barn som får dem i ansiktet. Dom som skjuter av sig själva händerna med hemgjorda bomber känner jag inte riktigt lika mycket för...
K och P har bara en kort bit hem medan svåger och svägerska stannade över natten och for hem i förmiddags till Småland.
Sen har vi haft lata dagen, vilat, läst i julklappsbok om Karin Larsson och hennes konst, ätit sill och ägg, kliat katterna och inväntat att själen hinner ikapp.
Först och främst tillönskas alla ett riktigt bra 2010! Min bild ovan får symbolisera allt jag hoppas på under året. Jag tog den en av de första januaridagarna förra året efter att klippt den vackra julrosen i rabatten på terrassen. Jag älskar julrosor och har ganska många av flera olika slag. Somliga av dem har nya blommor hela året om, några blommar mest mitt i vintern men de flesta under tidig vår. Dom är okuvliga, en egenskap jag värderar i alla avseenden. Denna vinter är mycket kallare och än finns det bara knoppar, men dom kommer att slå ut!
Jag hoppas att året som nu börjar ska bli ett okuvligt år! Arbetet med klimatförändringen måste fortsätta, fredssträvanden ta nya tag, Obama få framgång i sina högst berättigade strävanden att reformera USA:s politik och fortsätta skapa en alltmera positiv atmosfär i global politik. Han har ju dessutom ett fredspris att leva upp till!
Här hemma hoppas jag på ett jordskredsval i höst så att Sverigedemokraterna utplånas och att det blir slut på förföljelse av sjuka och arbetslösa. Jag hoppas det blir stopp på alla stolligheter med utförsäljning av vår gemensamma egendom och att det kommer att finnas SAAB-bilar att köpa ett bra tag framöver.
Personligen önskar jag att mina nära och kära får vara friska och glada, det räcker väldigt långt!
Nyåret firade vi hemma med goda vänner, K och P, och svåger och svägerska, G och G, precis som vi gjort i många år vid det här laget. För det mesta är även vännen T här, men han backade ur den här gången p g a viss krasslighet, han är 80+, och uppvärmningsbekymmer i härbret som måste eldas kontinuerligt i det här bistra vädret. Men vid tolvslaget höjde vi våra glas till honom, det hade vi kommit överens om. Vi bara pratar och äter, inga märkvärdigheter. Jag vill inte laga mat och stå i köket denna dag utan beställer en "tropisk planka" i vår lokala ICA butik. Den är alltid läcker med kallt kött och goda lagom mogna frukter. Den här gången kompletterade vi med en av mig från London hemburen Christmas Pudding från Harrods som vi åt till fikat med vispgrädde efter en vetenskapligt genomförd uppvärming i mikron. Antingen skulle man värma underverket i vattenbad i 2 timmar(!) eller värma i omgångar med olika inställningar och vilopauser emellan i mikron under 20 minuter. Jag valde mikron men jag var då å andra sidan helt låst med tidtagarur under tiden.
Det var väldigt gott, en god brun smet med körsbär i cognac, russin och andra frukter i.
Vi smäller aldrig någonsin egna raketer utan tittar genom fönstret på det som andra skickar upp. Jag begriper inte att man inte kan förbjuda allt privat skjutande och så istället anordna kommunala proffessionella fyrverkerier. Det skulle vara så mycket säkrare och vackrare! Nu är så många hundar, hästar och andra djur helt förstörda av smällandet som pågår i veckor för att kulminera den 31 december. För att inte tala om alla skadade människor, helst de helt oskyldiga som får in raketer genom fönstren eller barn som får dem i ansiktet. Dom som skjuter av sig själva händerna med hemgjorda bomber känner jag inte riktigt lika mycket för...
K och P har bara en kort bit hem medan svåger och svägerska stannade över natten och for hem i förmiddags till Småland.
Sen har vi haft lata dagen, vilat, läst i julklappsbok om Karin Larsson och hennes konst, ätit sill och ägg, kliat katterna och inväntat att själen hinner ikapp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)